Många av er har säkert hört uttrycket ”Det ska en elithund klara”.

Jag har i min enfald alltid trott att det sagts halvt på skämt, men på senare tid har jag insett att så är inte alltid fallet. Det verkar som att vissa anser att en hund som är uppflyttad till elitklass är 1.immun mot alla typer av störningar 2. klarar alla typer av miljöer och underlag 3.dessutom fixar att utföra 10 i princip prickfria moment  – med en aldrig sviktande attityd och självsäkerhet -under dessa förhållanden

Hrm, säger jag.

Att begreppet ”elithund” innebär lika stora skiftningar som svenskt väder, verkar inte dessa personer ta hänsyn till. En ung, oerfaren vovve som  nyligen blivit uppflyttad ur klass 3 faller under samma kategori som en 8 år gammal landslagshund. Båda är ju elithundar…

Elithundar förväntas inte ha något större känsloregister, inga direkta svackor, inte påverkas av triviala saker som värme, blöt plan, nervös förare mm, utan ”ska kunna prestera” i alla lägen.

Nu tror ni jag överdriver – och det kanske jag gör en anings aning – men inte så mycket. Och det mest fantastiska är att dessa uttalanden kommer från personer som själv tävlat elitklass – i vissa fall  med skiftande resultat – märkligt nog…

Detta får mig att fundera lite på hur vi som tävlar egentligen ser på våra hundar. Jag vill inte tro att en hund går från att vara ett djur till att bli en maskin bara för att vi bestämmer oss för att börja tävla. Jag vill heller inte tro att tävlingshunden helt plötsligt förlorar alla sina drifter, sitt känsloliv eller sin personlighet bara för att vi tränar den i att utföra snygga färdigheter på tävlingsplanen.

Men framförallt vill jag inte tro att vi som förare klandrar våra hundar om dom inte lyckas leva upp till våra – eller omgivningens – förväntningar. Och jag vill inte tro att vi som hundtränare låter oss påverkas av uttalanden som ”det borde den klara” och plötsligt tycker vår hund är korkad och dålig som uppenbarligen inte klarar sådant som den ”borde”.

När det gäller min egen hundträning och inställningen till densamma har jag vissa mål. En del av målen kommer jag förmodligen nå upp till, men kanske inte alla… Ett av de mentala mål som står högst på listan är att ALDRIG NÅGONSIN LÅTA MIN EVENTUELLA BESVIKELSE SOM HUNDTRÄNARE GÅ UT ÖVER MIN HUND! Inte ens i tanken.

För om hunden – elithund eller ej – inte fixar att utföra något på det sätt jag önskar, så ligger ansvaret alltid på mig. Det jag kan göra är att försöka bli en skickligare hundtränare, lära mig mera om hur hunden fungerar, vad den känner, tänker, hur den uppfattar mig som matte/tränare osv. Och aldrig någonsin glömma bort att jag har med ett djur att göra. Ett djur med en alldelses unik personlighet, alldeles egna drifter, strykor och svagheter och som jag förhoppningsvis älskar just därför.

Minns ni serien “Äkta människor”?  Den dag jag hellre väljer en lydnadsrobot kommer jag byta sport!