En klok person sa till mig en gång “Det är först när man inte har några som helst krav på sin häst som man kan få den där känslan av djup och innerlig gemenskap. Hästen får aldrig vare ett medel för att försöka förverkliga mig själv som tävligsryttare”

Just då förstod jag inte riktigt vad hon menade, för jag tyckte nog att jag hade en innerlig gemenskap med min häst – trots det faktum att vi tävlade tillsammans, vilket innebar att jag hade vissa krav på både hästen och mig själv. Visst ville jag bli duktig som tävlingsryttare – i alla fall på en rimlig nivå – men så klart min häst inte var något redskap…

Och även om jag fortfarande inte tycker att det måste vara ett motsatsförhållande, så förstår jag lite mer vad hon menade med sina ord.

Så fort man börjar bli (alltför) tävlingsinriktad söker man sig en hund/hästindivid med särskilda egenskaper. Den ska se ut på ett särskilt sätt, ha vissa mentala egenskaper och ha lätt för just det vi själva valt att tävla i. Man har höga förväntningar på sin fyrbenta blivande tävlingspartner och i bästa fall infrias våra förväntningar. Hunden/hästen har förutsättningar för – och gillar – samma saker som vi själva. Hurra!

Men det är tyvärr inte alltid våra hobbies överensstämmer. Min “lydnadshund” kanske i grund och botten är en talang i vallningen (inget motsatsförhållande i ofs) eller har oerhört lätt för och gillar att spåra. Och min “agilitystjärna” kanske i grund och botten är en ypperlig rallylydnadshund. Eller så kanske min “lydnads/agilityhund” är en fena på träning – men då det kommer till tävling så gillar den inte varken tävlingssituationen i sig, eller klarar att tackla de förväntningar vi har på den i dessa situationer.

Vad gör man då? Hur förhåller man sig till det faktum att denna hund som vi hoppats så mycket på, förmodligen aldrig kommer delta i en SM-final. Kanske den aldrig ens kommer kvala till ett SM, eller ens ha förutsättningar att få ett lydnads/agilitychampionat.

Att jag skriver om just detta beror på att det verkar vara ett hett ämne just nu. Alla människor verkar ha olika åsikter om vad som är rätt eller fel, då det gäller att omplacera hunden/behålla den men låta den bli “familjehund”/skaffa flera hundar i hopp att att någon kommer vara “rätt”/envist fortsätta försöka i hopp om att man till sist ska nå sina tävlingsmål etc. Och eftersom vi alla är olika kanske vi ska var lite försiktiga med att döma eller sprida halvt elaka åsikter om  andra, som kanske inte tänker exakt som vi.

Jag har också åsikter i ämnet – men inte då det gäller andra människor och deras hundar eftersom jag omöjligt kan veta vad som ligger till grund för deras beslut! Jag kan bara veta vad som känns rätt för mig, då det gäller mina egna högt älskade hundindivider. Och som dessutom är så oerhört olika i sin personlighet.

Mick – en hund som jag hade hoppats kunna konkurrera om en plats i lydnadslandslaget. Olyckliga omständigheter var en del av de faktum som satte stopp för detta, och i dag är Mick mera vallhund än lydnadshund. Helt enkelt för att han är en större valltalang än lydnadstalang. Att försöka träna båda delarna fullt ut kommer han aldrig hålla för. Därför har jag valt att försöka valla så mycket som möjligt och starta någon elitlydnadstävling mellan varven, mest för att hålla i gång mig själv på tävlingsbanan. Däremellan finns denna underbara, stolta, kloka hund här hemma hos oss och sprider sina vackra energier till oss alla. Jag älskar honom så det gör ont, och jag kan få samma känsla då jag ser på honom som jag fick när jag var 15 år och nykär (ja inte riktigt då, men nästan…)!

Tiger – en liten 26 cm hög jack russellterrier och systerson till min älskade Jackson. Tigge är en lite försiktig och ganska lugn terrier som helst pussas och myser under täcket vid mina knäveck. Han går helst inte ut alls då det regnar, men eftersom hans matte ändå tvingar ut honom i blötan går han försiktigt, med höga benlyft, så det inte ska skvätta för mycket. En okomplicerad liten kille som är vänlig mot alla andra hundar och männsikor han möter, och som trivs bäst med livet då det liksom går sin gilla gång, utan för mycket ups and downs.

Tarzan – här kan man snacka ups and downs! Mest ups… Tarzan är en av de mer energiska hundindivider jag stött på, och mår som bäst då han får träna häftig lydnad med sin matte, springa ohämmat över fälten, leka vilda lekar eller kasta sig ut i vattnet för att härja runt och stoja. Men han har en annan sida också. En fysisk, innerlig sida då han gärna är nära, nära och med hela stt väsen visar hur mycket han älskar sin människa, och hur lycklig han är över att vara border collie och heta Tarzan. Och hur jobbig denna galning än kan vara mellan varven är det fullständigt omöjligt att inte älska honom. En ohämmad clown som styrs av sina känslor och impulser, och – som Leffe brukar säga – “vill så väl, fast det blir så fel”!

Även om jag i bland skulle önska att Mick vore lite mera “mattig”, kelig och innerlig, Tiger lite tuffare, fartigare och mera “terrerist” och Tarzan aningen lugnare och mera eftertänksam så älskar jag dom alla. Just därför att dom är som dom är. Och ingen av dom är utbytbar eller har lägre status för att dom inte kanske passar in i “min mall för den perfekta hunden”.

Och jag tror det är själva grejen. Att verkligen kunna älska sin fyrbenta vän -inte trots, utan tack vare – dess unika personlighet. Oavsett om jag når mina högt ställda tävlingsmål med just den hunden, eller inte.

Ju äldre (och klokare?!) jag blir, ju mera övertygad är jag om det faktum att jag måste kunna älska villkorslöst. Utan förbehåll. Och utan krav.

Bilden på världens bästa Mick Jagger och han lyckliga matte är tagen av Lena Kerje.