Jag har hunnit med ett antal träningspass efter hundattacken för lite drygt en vecka sedan.

De flesta pass har jag varit själv och inte haft så mycket störningar omkring oss. Då känns Tarzan ungefär som vanligt, och jag märker ingen oro på gruppmomenten. Han har lyft haken några gånger, men det kunde han göra även innan incidenten med hunden.

I helgen var Sofia här och jag passade på att träna med hennes hundar omkring oss. Inte heller då märkte jag att han var särskilt orolig, eller hade behov av av hålla koll på dom, varken på träningen eller promenaderna.

Men i dag fick jag ett litet bakslag som säkerligen har med den tråkiga händelsen att göra. Jag åkte i väg till en gräsplan en bit härifrån, där det brukar vara lugnt och “hundfritt”. Började med en plats, och det gick fint ända tills det kom en löpare på vägen snett bakom honom. Det var visserligen ca 100 m bort, men Tarzan for upp som en raket och vände sig blixtsnabbt om.

Jag gick fram och la om honom utan att göra någon affär av det hela, och denna gång fick han ligga med huvudet i riktning mot vägen. Det funkade bra, och det kom inga flera männiksor. Men på träningen efter var han splittrad och kastade oroliga blickar omkring sig då jag lämnade honom för läggande under gång och inkallning. Det började skymma – vilket förmodligen inte gjorde saken bättre – så jag avslutade med lite koncentrationsövningar för att hans skulle kunna koppla bort sin ängslan.

Det känns tråkigt så klart, men jag var nästan beredd på att det skulle komma en reaktion av något slag. Nu gäller det för mig att hålla mig till min plan och inte tappa gnistan om det kommer ta lite tid för honom att bli trygg igen.

För övrigt har jag haft en väldigt trevlig helg. Sofia kom hit på fredag eftermiddag och då for vi till Dittes hall för att möta upp “Coachingruppen från Trollhättan” – ett glatt gäng duktiga hundtränare som skulle tillbringa helgen i Motala för träning, coaching och trevligt umgänge. De hade bjudit in Lena Löfroth på fredagkvällen, och hon höll ett föredrag om sin syn på – och tankar om – helhetsträning. Eftersom Ditte var bortrest så hade jag lovat se till att gänget kom in i hallen och fick sina rum på vandrarhemmet, och i och med det fick Sofia och jag möjlighet att lyssna på Lena, och blev dessutom bjudna på tacos efteråt. Mycket trevligt!

Lena hade många intressanta tankar angående detta ämne. Bland annat berättade hon att hon delar upp sina träningsperioder i 1. helhetsträning (tävlingsmässig programträning) 2. störnings/överträning (“krångelträning” som hon kallade det)  och 3. detaljträning (finslipning av de delar som måste förbättras i helheten). Hur hon lägger upp passen och vad hon prioriterar, beror på i vilken period hon befinner sig i.

Lena pratade även om aktiva och passiva stressbeteenden, och hur olika hundar beter sig i sammanhang där de på något sätt blir osäkra och stressade. Hon menade på att vi alla utsätter våra hundar för ett visst mått av stress då vi tränar – oavsett vilka metoder vi väljer att använda. Det gäller att kunna tolka just sin egen hund och veta var gränsen går, och hur hunden svarar på den information jag ger. Hunden är ett levande dokument, och det gäller att vi kan läsa och vara uppmärksam på förändringar.

Det är viktigt att inte “kamouflera” brister i träningen genom att belöna hela tiden (eller i förebyggande syfte), eller köra för mycket “safe-träning” för att man är rädd för fel. “De bästa passen är inte de felfria, utan de som ger mig information” sa Lena, och hon har helt klart en poäng där.

Hon menade också på att vi kanske många gånger är för “petiga” då vi tränar in de olika delarna, vilket på vissa hundar kan skapa frustration och en negativ känsla i momentet. Kanhända man skulle kunna tänka annorlunda med dessa individer, tänka helhet mycket snabbare och forma detaljerna efterhand då hunden har fått en förståelse för helhetsbilden. Detta är något jag faktiskt funderat mycket över med Tarzan, då han är en hund som inte klarar för mycket “pet & precisionstänk”(alla fall inte i nuläget) utan fungerar bäst då han får ett slags flyt i träningssituationen utan för många upprepningar av en och samma del.

Det är intressant och lärorikt att lyssna på olika personers erfarenhet av hundträning, och många gånger tycker jag man får många aha-upplevelser, även av de hundtränare som kanske tränar aningen annorlunda än man själv gör. Eller kanske just därför…

Lördagen började med en härlig morgonpromenad i skogen med alla hundarna (fyra bc och en terrier). Lix och Tarzan lekte som galningar, och Tarzan verkade överlycklig över att äntligen ha en kompis som gillade att lekbrottas, springa jättefort och leka tafatt.

Resten av dagen tränade vi lydnad här hemma – förutom ett par timmar då jag lyckats boka in en kurs. Tarzan, Lix och Tia fick träna mest, men även Mick och Tiger fick ett litet pass var. Lix såg strålande fin ut i träningen, och Tia fick köra “krångelträning” – vilket den rutinerade tjejen fixade med den äran.

På lördagkvällen var vi utbjudna av mina kollegor på jobbet och det blev både resturangbesök och nattklubbshäng. Trevligt värre! Men vi var ändå pigga nog för promenad utmed Svartån på söndagmorgonen. Tarzan var dessutom så pigg så han beslöt sig för att sätta efter en hare i så där en kilometer,  just innan vi kom fram till bilen. Hans matte blev inte glad…

Efter frukost åkte Sofia och jag till Fyllingarum för vallning och lunch hos världens bästa Ingela Karlsson. Lix visade sig vara en liten stjärna även i vallningen, och vi fick till ett antal bra pass med både Lix, Mick, Tia och Skoja. Det blev en väldigt bra avslutning på en himla rolig helg. Tack Ingela!!

Nu har jag laddat batterierna, och man behöver verkligen fylla på sitt energiförråd med jämna mellanrum. Och bästa sättet för mig är tillsammans med goa vänner & familj, härliga hundar & kul träning samt god mat & vin. 🙂

Bilden på Sofia och Tia är från talangtruppens läger i Grängesberg 2009 (tror jag).