DSC_1217

…är bättre än att begränsa sina utmaningar!

I höstas gick jag en grundkurs i hypnos. Mest för att jag var nyfiken, och för att jag kände att det kunde vara ett bra komplement till mental träningen. Kursen var väldigt intressant och jag fick en lite annat inblick i vad detta med hypnos innebär.

Hypnos är inget hokus pokus utan en mer eller mindre djup form av avslappning (trans) där hjärnan är extremt mottaglig för nya impulser och mönster.

Jag har själv blivit hypnotiserad. Det var en lite märklig upplevelse och när jag ser tillbaka på det så här i efterhand så inser jag att jag var fullt medveten om vad jag gjorde, och även medveten om min omgivning. Men jag kände mig 100% avslappnad och inne i mig själv, vilket gjorde att tid och rum var väldigt diffusa. Ungefär som när man sitter och kör bil och plötsligt bara är framme vid målet. Vart tog tiden vägen de sista tre milen? Vad hände där på vägen?

Att hypnos fungerar är jag 100% övertygad om. Inte minst sedan min väninnas son – 19 år gammal – blivit botad från sin stammning på tre hypnosessions. Han har stammat sedan han var liten och det eskalerade i tonåren. Grabben tyckte det var väldigt jobbigt, och slöt sig mer och mer inom sig själv. Han vågade nästan aldrig prata på lektionerna och till sist ville han inte ens träffa vännerna på fritiden. Hans kloka mamma ville att han skulle prova alternativa vägar då talpedagog och psykolog inte löste problemet, och tog kontakt med en kvinna som var erkänt duktig på hypnos. På tre gånger lyckades hon minimera grabbens stammande, så nuförtiden hamnar han endast vid ytterst enstaka tillfällen i stamning, men har fått redskap att snabbt ta sig ur – vilket givetvis är en enorm trygghet.

De rent fysiska förändringar som sker i hjärnan vid hypnos är mätbara via EEG. Via EEG kan man se att trance är ett tillstånd mellan vakenhet och sömn. Om EEG kan mäta vilket stadie hjärnan är i, så kan man med en sk PET-scanteknik mäta skillnader i hjärnans sätt att arbeta under trance och vaket tillstånd.

Vid experiment på ett universtet i USA studerade man hjärnans aktivitet hos ett antal försökspersoner då de lyssnade på ett musikstycke. Försökspersonerna fick därefter höra stycket ytterligare en gång, men denna gång då de vilade. Därefter fick de i fantasin föreställa sig att de hörde musiken och slutligen fick de under hypnos reagera på en suggestion om att de faktiskt hörde musiken, trots att den inte spelades på riktigt.

Den del av hjärnan som kallas främre cingulum var precis lika aktiv när man under hypnos föreställde sig musiken, som när man verkligen lyssnade på den. När personerna däremot i vaket tillstånd (alltså inte under hypnos) bara föreställde sig musiken var den delen av hjärnan inte alls aktiv. På någon nivå uppfattade hjärnan hallucinationen under hypnos på samma sätt som i verkligheten.

Själv har jag bara – förutom den gången jag blev hypnotiserad – jobbat med egen självhypnos. Inte så mycket då det gäller hundträningen och mina mål med den, utan mer då det gäller känslor och tankar i det vardagliga livet. Jag är nämligen ganska övertygad om att det ena påverkar det andra. Teknikerna för självhypnos ligger väldigt nära de tekniker man använder sig av då man jobbar med andra mentala redskap som avslappning, tankestopp, affirmationer, visualiering mm, och det använder jag mig dagligen av. Numera tänker jag inte alltid på att jag gör det, för det är så integrerat med mitt vardagsliv.

Även om jag inte skulle hålla på att träna och tävla hund eller utöva någon annan typ av sport, hobby eller ha någon specifik utmaning så skulle jag ändå jobba med dom här bitarna. Jag tycker det är ett intressant och spännande sätt att försöka utvecklas som människa. Att må bra både mentalt och fysiskt och därigenom förhoppningsvis vara en god vän, trevlig fru, engagerad mamma – och positiv matte! 🙂

Tittar man på bilden på Tarzan kan man ju undra vem som egentligen hypnotiserar vem… 😉