Dagens träningspass. Genomfört eller genomtänkt?

Gott att pausa lite på ullbädden från Canelana. Sponsored by Hundlands

Planering är ett luddigt begrepp som jag tror har olika innebörd för många av oss.

Om vi tar hundträningen som exempel så handlar planering såklart om vad målet är? Har vi tävling som mål? Och i så fall hur högt satsar vi? Tränar vi tillsammans med våra vänner ”bara” för att det är en kul aktivering? Tränar vi för att utbilda en tjänstehund? Eller har vi någon annan bra anledning? 😉

Personligen är planering ett sätt för mig att ha koll på status och utveckling. Jag är verkligen en ganska ostrukturerad och disträ person i grund och botten, men just därför känns det desto viktigare för mig att planera. Och det i sin tur leder till utveckling vilket är en stark drivkraft för mig på många olika plan (inte bara i hundträningen) och en dynamisk, högst levande och ständigt pågående process.

Det viktiga då det gäller planering tror jag är att hitta ett sätt som passar en själv och som gör att man orkar hänga i. Under vintern och vårvintern har jag bestämt mig för att jag – förutom mina träningsmoduler – ska sätta månadadsmål för varje hund. Svårast är det med Tarzan eftersom specialsöket är nytt för oss och mina målbilder ganska diffusa p g a bristande erfarenhet. Men jag försöker.

För Smiley och Swish som tränar lydnad är lättare att sätta mål för där har jag rätt bra koll på vad jag vill och vad målet är. Vissa saker/moment/färdigheter är väldigt konkreta och mätbara, andra svårare att mäta.

Ett moment som varit lite svajigt för Swish och mig är vittringen. I bland har han gjort den klockrent trots att jag medvetet gjort den knepig (i alla fall i min värld). Andra gånger har han gjort bristfälliga analyser, plockat med pinnarna eller kommit med fel.

Vittring är ett ganska mätbart moment. Ett månadsmål som jag hade under november var att göra minst 30 vittringar varav åtminstone 25 av dem (ca 80%) skulle innebära att han kom in med rätt pinne på första anträdandet utan att ha plockat med någon annan först. 

För att få bättre koll på vad som egentligen påverkade resultatet förde jag statistik på det hela. Jag är verkligen så långt från ”statistik och diagram-människa” som det går, men just av den anledningen behöver jag få in lite mer av det i min träning för att hitta en bra balans.

Jag skrev ner om jag lagt ut vittringen själv eller om någon agerat tävlingsledare, om jag medvetet lagt in olika störningar (lagt den på mattan precis innanför dörren till hallen, vid stolpen där många hundar kissat, haft männsikor nära pinnarna osv).

Resultatet blev 33 vittringar varav 28 stycken var rätt. Fem gånger lyfte han fel pinne, alternativt kom in med fel. Det spelade inte så stor roll var jag lagt dem eller hur många pinnar jag använde, utan det som påverkade resultatet var aktivitetsnivån (vad vi gjort precis innan) och om det stod folk nära pinnarna för då blev det svårare för honom att tänka på sin uppgift.

Det här blev ett tydligt sätt för mig att kunna lägga upp en bra plan för den fortsatta vittringsträningen och inte lägga massa onödig träningstid på sådant som har mindre betydelse för resultatet. Målet är att få honom säker och stabil, förstå sin uppgift till 100%, hitta en lagom aktivitetsnivå men (på sikt) även kunna göra en bra analys även om han ligger lite för högt.

“Går du aldrig ut och tränar helt spontant och bara har kul”” undrade någon när vi pratade planering på en kurs. Och givetvis har jag kul!! Annars skulle jag inte hålla på och lägga massa tid på att träna hund!! Faktum är att jag nästan alltid har kul och får energi när jag tränar, och det är jag övertygad om att mina hundar känner av. Om jag däremot inte hade en stark drivkraft att utvecklas tror jag att jag skulle tappa en stor del av min motivation. Och det skulle mina hundar säkert också märka och kanske tappa en del av sin egen… 

Vi “kräver” en hel del av våra hundar. De ska vara fokuserade, öppna i huvudet fast ändå tänka efter, springa fort men kunna vara absolut stilla, lyssna och lära. Som hundtränare krävs det ju inte så värst mycket för att bara gå ut och genomföra ett pass på planen. Så det minsta jag kan göra för min hund är att se till att träningen är genomtänkt och inte bara blir genomförd. 🙂

 

 

 

 

 

När övergår belöningsförväntan till belöningsbelastning?

Foto: Lotta Bergman

Jag älskar att belöna mina hundar! 🙂 

Jag får en bra känsla i kroppen när de får sin efterlängtade godbit, när de rockar loss i kampleken  eller får springa efter sin högt eftertraktade boll. De blir nöjda och glada och det gör mig glad att se dem nöjda och glada. Win-win liksom.

Dessvärre får vi inte belöna våra hundar på samma sätt på tävling, som vi gör då vi tränar. Tänk så mycket enklare – förmodligen även roligare… och definitivt betydligt lättare – det hade varit om vi kunde få göra det! 😉

Men faktum kvarstår. Skillnaden mellan träning och tävling är ofta väldigt stor. Inte nog med att vi ska kunna prestera flera moment/uppgifter i rad utan avbrott – vi får inte belöna våra hundar på annat sätt än genom oss själva och vårt beröm. Hur kul tycker hunden det är? Är momenten/uppgifterna i sig tillräckligt roliga för att den ska känna sig nöjd? Är vår muntliga och kroppsliga bekräftelse tillräckligt värdefull för att den ska orka hänga i och jobba vidare utan korvar och bollar? Blir den stressad, frustrerad och kanske ljudlig då den förväntar sig mer än så? Eller checkar den ut, blir loj och tappar fokus på oss och de uppgifter vi presenterar?

Hur gör vi övergången mellan belöningsförväntan och motivation för uppgift smidig? När övergår belöningsförväntan till belöningsbelastning?

Min numera pensionerade och högt älskade Tarzan var – och är fortfarande – en high driven individ. Jag upplevde ofta att han presterade förhållandevis bättre på tävling än han gjorde på träning. Hans uppgiftsfokus blev bättre. Hans utförande ”renare” och hans förmåga att tänka på vad han skulle göra i stället för vad han skulle få blev så mycket tydligare. Förmodligen för att inga belöningar “störde ut” hans fokus. 

Det fick mig att börja tänka på hur, när och varför jag belönade i olika situationer. Belönade jag av gammal vana? För att jag själv gillade att belöna just där och då? Använde jag mina belöningar på ett sätt så jag slapp kommunicera med min hund, och i så fall varför? Litade jag inte på att vår relation och vårt samarbete skulle tåla att vi hade en”dialog” där jag försökte förklara och min hund försökte förstå?

Många tankar väcktes och jag funderar fortfarande i de här banorna. När övergår belöningarna till att bli en belastning? 

Missförstå mig inte. Självklart ska vi belöna det vi vill ha mera av. Och givetvis ska våra hundar få utdelning för att de tänker och gör bra saker. Men det är så lätt att fastna i ett belöningsmönster där många av de belöningar vi ger är slaskbelöningar.  Och så blir det svårt att komma vidare. Många gånger tror jag det det beror på att vi inte vågar.

Vi vågar inte tro på vår förmåga att kommunicera, därför att utan belöningarna står vi liksom nakna. Vi har inte skapat något språk tillsammans med vår hund och allt vi förmedlar utgår från våra köttbullar och bollar. Och när det språket försvinner ( t e x på tävling) så vet hunden inte vad den ska göra. Den blir osäker, frustrerad, låg, stressad och väljer andra beteenden än de vi önskar.

Det här är ingen plättlätt sak att lösa utan kräver en hel del tankeverksamhet. Och som oftast så finns ingen färdig mall utan man tvingas tänka själv – vilket kan vara oerhört jobbigt ibland. 😉 Så mycket enklare det hade varit om någon sa ”Om du gör så här så kommer det gå bra!”

Den här biten är något vi tagit upp på flera kurser under hösten och även diskuterat i coachgrupperna. Det är ett spännande ämne att fundera kring och jag tror inte det finns några givna svar. Det som funkar för en funkar inte för någon annan. Och det som man tycker borde fungera i teorin fungerar definitivt inte alltid i praktiken.

Men om man är tillräckligt intresserad av att lösa problem, hänga i även när det känns motigt , förstå att hunden tänker som en hund och inte som vi människor…ja då finns oändligt många möjligheter att utvecklas tillsammans.

“Vad ska vi göra nu?!” :)

Bild: Fotografingela

Hösten har verkligen fått fäste nu. Friska morgnar med dimma över fälten, vackra färger och mörkare kvällar. Det finns mycket jag gillar med hösten men jag är och förblir en ”sommarmänniska”. Älskar värmen, de långa dagarna och ljusa kvällarna. Men allt har sin tid och sin charm.

Dagarna rullar på och det är full fart på det mesta just nu. I går hade Åsa och Modde en kursdag i social belöning här på High5. Jag lyssnade på den förra och kunde tyvärr bara vara med halva dagen i går men det är ett himla intressant tema och en verkligt bra kurs.

Den återkopplar en hel del till mitt förra blogginlägg där jag spånande lite kring vårt sätt att kommunicera med hunden och om vi tappat vårt språk och ersatt det med korv och bollar. Och vad som händer på tävling när vi inte längre har med oss korven och bollen?

Jag funderar själv väldigt mycket kring de här frågorna. Hur uppfattar hunden mig när jag kommunicerar genom mitt kroppsspråk, min mimik och mitt tonfall. Finns det glädje och förväntan att jobba även när hunden inte får sin kampdutt? Förstår den vad jag menar när mitt språk inte utgår från köttbullen? Och om svaret är nej på de frågorna, hur kan jag tänka för att hitta ett gemensamt språk som vi båda förstår och kan bygga vår träning och relation på som håller även på tävlingsplanen?

Självklart ska vi förstärka hunden med både mat och lek när vi lär in olika tekniska färdigheter och även i träningen med den mer erfarna hunden. Men jag vill verkligen lära min hund att all information utgår från mig. Jag vill att den hela tiden frågar ”Vad ska vi göra nu?!” när den är i träning. Och den ska kunna vänta på mitt svar. Mitt svar ska vara viktigt och värdefullt och den ska alltid vara trygg med att jag på olika sätt kommer guida den efter bästa förmåga.

Jag lyckas verkligen inte alltid med det! Smiley tänker gärna på sin kampdutt som ofta ligger i min bakficka och snor den om han tycker att han förtjänat den – utan att fråga om lov. 😉

Swish kan bli lätt frustrerad om han får göra många uppgifter efter varandra utan att få bollen och ibland biter han mig i ärmen. Men jag tänker att det hela är en process som måste få ta lite tid. I början kunde Swish kanske göra två uppgifter med full fokus innan han tappade koncentrationen och började tänka belöning. Nu kan han göra rätt många uppgifter/moment med fint fokus och bra tänk. Han förstår mitt språk mer och mer och jag förstår hans. Han frågar mig förväntansfullt i stället för att “göra själv” och är intresserad av mitt svar. 😉  Jag tycker det här är en av de allra roligaste och mest spännande bitarna när det gäller träningen med djur. Att försöka hitta det där gemensamma språket och förståelsen.

Tarzan fyller 12 år nästa år och vi har verkligen lärt oss varandras språk med tiden – både på och utanför tävlingsplanen. Jag läser honom som en öppen bok och han läser mig minst lika bra. Det är en underbar känsla och ett förtroende jag är otroligt mån om att förvalta på allra bästa sätt. Han har lärt mig väldigt mycket då det gäller kommunikation och den lärdomen plockar jag med mig i träningen med övriga hundar. Alla är olika individer så det gäller det att hitta rätt kommunikationskanal för var och en.

Träningsmetoder, mode och humor

Foto: Sanna Krans

Träningsmetoder och mode

I ett inlägg på facebook skrev jag för ett tag sedan om att det går mycket mode i hundträningen, precis som i det mesta annat. Och precis som i klädmodet passar vissa i A-formade klänningar – eller tvärtom i 80 talets axelvaddar – men inte alla.

Jag blir heller inte riktigt klok på det där med träningsmetoder i allmänhet. Vad innebär en träningsmetod? Betyder det att man strikt håller sig till en (av någon annan) förutbestämd metod där man antingen gör si eller så? Som en religion?

Själv får jag lite flashbacks till politiken. Oavsett vilket parti man röstar på så finns det väl andra partier som har något gott på sitt partiprogram (ja kanske inte riktigt alla men de allra flesta i alla fall).

Själv har jag ingen aning om vilket träningsmetod jag har. Det enda jag vet är att jag alltid vill vara tydlig, trygg och kommunicera på ett språk som den aktuella hunden förstår bra. Det kan vara svårt ibland eftersom hundar visserligen pratar hundspråk men dialekterna kan skilja så in i helskotta. Vissa är lätta att förstå, de pratar ”rikssvenska” och är raka och tydliga i sin kommunikation. Andra pratar samiska, är lite mer introverta och man får ibland gissa sig till vad de menar. (Inget ont om samer med det sagt).

Har vi tappat vårt språk?

Det där med kommunikation är intressant. Jag har funderat över om det per automatik är så att personer som har lätt att kommunicera med andra människor, gör sig förstådda och är intresserade av vad mottagaren har att säga, är lika skickliga på att kommunicera med sin hund. Jag har inte riktigt kunnat utvärdera det ännu men jag vet åtminstone att det stämmer i en hel del fall.

Vissa människor är ju bra på att prata men mindre intresserade av vilken respons de får från mottagren. Så kanske det hela mest handlar om ett intresse att interagera och samarbeta. Vad vet jag?!

En annan sak som slår mig när det gäller hur vi kommunicerar med våra hundar är att det ibland enbart sker genom våra belöningar – godbitar och leksaker. Det är väl iofs inget fel. Hundarna tycker förmodligen det är rätt trevligt och själva mår vi bra för vi förebygger många problem. Dessutom är det ju härligt att få belöna sin hund riktigt mycket.

Men det är väldigt lätt att glömma bort sig själv mitt uppe i allt godisregn. Och vad är det för språk vi egentligen lär vår hund? Lär vi den lyssna, läsa in och försöka förstå oss som människor? Eller lär vi den att tänka mer på vad den ska få än vad den ska göra?

Och vad händer om vi kommer ut på tävlingsbanan? Hur pratar vi då med hunden när vi varken har godbitar eller bollar att kommunicera med? Förstår den då vårt språk eller blir det helt plötsligt en märklig gissningslek (kanske inte ens lek utan allvar…). Förvandlas vi från trevliga, vänliga godismaskiner till aliens i hundens ögon?

Bara för att ingen ska missförstå… Jag älskar också att belöna mina hundar. Jag belönar gärna både med mat och lek och älskar att vara socialt delaktig i belöningsfesten! Men jag vill försöka lära hunden mitt språk på samma sätt som jag vill lära mig hundens. Och det sker inte enbart via godis&bollar utan via ord, tonfall, kroppsspråk, tankar och lite humor.

Jag älskar humor!

Det där med humor är viktigt för mig. Dels för att det är ett bra sätt att mota bort irritation och för att jag upplever att hundarna gillar det. Och finns det något bättre sätt än gemensam humor när det gäller att skapa starka band mellan individer.

Häromdagen bet Swish mig i armen när han tyckte att den tävlingsmässiga kedjan blev lite för lång och han ansåg att det var hög tid för bollen. Jag såg på hans blick att det fanns ett visst ”krav” i den och jag svarade med med glimten i ögat ”passa dig du lilla råtta”. Varvid han tog ett litet, litet nafs till i mitt byxben med framtänderna och hade han kunnat prata svenska hade han sagt ”passa dig själv du” med samma okynne i blicken som jag givit honom. Så garvade vi lite tillsammans och sedan fortsatte vi träningen i samförstånd. Jag fattade ju vad han menade och han förstod mig – åtminstone just då. 😉 Han fick snällt vänta på sin boll en liten stund till. Och den som väntar på något gott väntar ju alltid för länge!! Men trägen vinner ju!!! 😉

 

 

 

 

 

 

 

 

Utveckling & Insikter

Foto: Sanna Krans

Egen utveckling på olika plan

Den här våren har jag visserligen haft en del privat träningar, några helgkurser och fortlöpande kvällskurser samt några online-kurser, men det har ändå varit lugnare på jobbsidan än jag räknat med innan viruseländet dök upp. En del kurser har fått ställas in och några externa jobb har blivit avbokade. Inte kul men fullt förståligt.

Den tid jag ”fått över” har jag i möjligaste mån försökt använda till egen utveckling på olika plan. Då det gäller hundträning har jag funderat över vad jag skulle vilja bli bättre på. Och det är en hel del. 😉

Jag har även funderat på vad jag egentligen vill med min träning (det kan tyckas självklart, men när frågar sig själv helt ärligt så kanske man får svar man inte alltid väntat sig) och vad som egentligen driver mig.

Nya insikter

Jag är lite av en tävlingsmänniska (gillar tävlingsmomentet i sig och tävlar alltid med mig själv som referensram, inte mina medtävlare) och har tidigare sagt att jag måste ha tävling som mål för att tycka träningen ska vara rolig och givande – både då jag höll på med hästarna och nu med hundarna.

Men f-n vet rent ut sagt… jag är inte helt säker på att det är så längre. Den här våren då alla tävlingar varit inställda har jag tränat väldigt mycket, fast på ett lite annat sätt än jag hade gjort om jag hade haft tävling som närmaste mål. Det har känts viktigare att försöka vidga mina vyer på olika sätt och bli bättre på saker som jag upplever att jag brister i.

Jag är inte rädd för att fråga andra om deras erfarenheter och har ingen som helst prestige – varken i min roll som hundtränare eller instruktör. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på, men ser också bitar där jag har massor att lära och där andra har större erfarenhet än jag.

Den sociala driften

I går var Åsa och Modde här och hade en kursdag. Jag var inte med själv men däremot vad jag med på den föreläsning de hade på kvällen som handlade om hundens drifter.

Det var både intressant och lärorikt, inte minst blev det mycket prat och många bra diskussioner kring den sociala driften. Hur utvecklar vi det sociala spelet med vår hund – det som egentligen all träning bygger (eller åtminstone borde bygga) på? Vad händer då de vanliga belöningarna försvinner? Vad väljer hunden om den ”bara” har oss?

Foto: Sanna Krans

Att observera utan att värdera

Swish får av olika skäl ta det lite lugnare på träningsfronten för tillfället. Men i morse efter frukost tog jag med honom ut i hallen för ett litet experiment. Hur skulle han bete sig och vad skulle han välja om vi bara hade varandra, utan några som helst belöningar i form av mat/godbitar eller leksaker?

Jag satte mig på golvet mitt i hallen. Swish kom fram och började bjuda på lite backande, hoppanden och snurranden och jag svarade med att bjuda in honom till lek genom att smyga mot honom och finta  när han hoppade mot mig. Det tyckte han var kul.

Han nöp mig ett antal gånger i armen (gör jäkligt ont men jag höll god min) men jag såg att han hela tiden förväntade sig att leksaken skulle komma fram. Jag fortsatte med min kattåråtta-lek och Swish började skälla lite. Jag brydde mig inte om det utan fortsatte mina lekinviter.

Efter ett tag backande han ut från mig, skällde några gånger men blev sedan passiv och väntade. Jag satte mig ner på golvet igen och blev passiv även jag. Då började han cirkla runt mig, fick syn på rutan som stod kvar sedan gårdagens träning och sprang dit. Jag sprang efter in i rutan och bjöd in honom till ny lek för det var ett bra initiativ av honom. 

Nu var han mer avvaktande och hade stor förväntan på sin boll. Han tittade mot mina fickor, hoppade mot min ryggficka och försökte själv leta sig fram till leksaken. Men det fanns ju ingen.

Jag satte mig mitt i rutan och bjöd in honom till en stunds mys och gos vilket han inte var det minsta intresserad av. Förmodligen började han inse att det inte skulle bli någon leksak och då jag satt passiv på golvet gick han iväg bort och nosade på mattan.

Det var svårt att bara sitta och låta det ske men jag hade ju bestämt mig för att ge mig tid att bara observera honom det här passet, utan att värdera eller ”tänka träning”. Han gick runt och nosade en liten stund men kom sedan mot mig igen med ett lite förväntansfullt uttryck. Jag kröp ihop och låtsades bli rädd vilket han tyckte var svinkul och svarade med att börja leka med mig igen – och nypa mig ännu mer i armen.

Vi höll på så här lite fram och tillbaka ca 20 minuter. Plötsligt sprang han bort till leksakshyllan, lyckades dra ner en liten kampkudde och for runt med den i hallen. (Note to myself… sätt undan leksakslådan när vi ska leka föremålsfritt!!) Jag satte mig ner på golvet igen och efter en kort stund kom han faktiskt in med kudden och bjöd in mig att vara med. Trevligt! Vi avslutade passet efter någon minuts gemensam lek med kudden.

Vad lärde jag mig av detta?

Kanske var detta ett av de mer givande passen jag haft på länge. Att bara studera hunden helt förutsättningslöst gav i alla fall mig en lite ny dimension och en hel del nya insikter.

Jag inser att mycket av den sociala lek vi har är intränad. Inte fel iofs, men det betyder inte per automatik att jag är det viktigaste på planen. Jag vill att vi ska kunna ha en socialt spel mellan oss som bygger på humor, förståelse och samarbete även utan föremål. Och där har vi en bra bit kvar.

Att bara observera utan att värdera var också väldigt nyttigt för jag såg min hund med lite nya ögon. Det blev automatiskt så att jag blev mycket mer observant på små skiftningar i hans språk och sätt att kommunicera. Swish är inte alltid jättelätt att läsa trots att han är en ganska öppen hund. Kanske tycker han samma sak om mig. ”Hon är inte alltid jättelätt att läsa den där människan, trots att hon är rätt öppen!”

En kul och intressant start på dagen och definitivt något jag ska tänka på och jobba vidare med då det gäller de andra hundarna också.

Den som gapar efter mycket… 🙂

 

 

“En förare med bred kunskap har lättare att “lyckas” oavsett hundtyp”

Intervju med Martha Landin – landslagsledare för svenska lydnadslandslaget, lydnadsdomare, instruktör och aktivt tävlande. Stort tack för din medverkan Martha!

Om man väljer att bli lydnadsdomare så måste man ha ett stort intresse för själva sporten. Finns det något mer än ett genuint intresse som fick dig att utbilda dig till domare?

– Precis som du skriver så har mitt intresse för just lydnaden alltid varit stort. När jag började bli aktiv inom SBK så blev jag lärd att man skulle utbilda sig för att kunna hjälpa till på klubbarna. Så att bli domare föll sig ganska naturligt för mig, först gick jag tävlingsledarutbildningen och sedan var steget att gå domarutbildningen inte så stort. Och det är så klart inget jag ångrat, för tänk så mycket jag har utvecklats inom sporten, både som funktionär och tävlande.

 Vad är de vanligaste generella ”felen” du ser när du är ute och dömer i de lägre klasserna?

– Många gånger tycker jag att det inte är själva momenten som inte fungerar utan mer tävlingssituationen i sig, att få ihop helheten just den dagen med oförberedda störningar och förarens egna nerver tex. Jag upplever också att det finns en hel del frågetecken kring vad man får göra på planen som tävlande och jag tror många gånger att just dom frågetecknen skapar en osäkerhet eller nervositet för den tävlande. Har man funderingar så ställ gärna dem på genomgången eller banvadringen, vi domare är där för dom tävlande och svarar gärna på frågor.

Och vad upplever du är de största svårigheterna i Cl 3?

– I klass 3 är det många gånger att det går för fort och då blir det lätt lite tokigt, tex att man får ge extra kommando m.m. Sen kan vi ju se många gånger att skicket till cirkeln innan rutan kan vara en klurighet, även upplägget av momenten kan ju försvåra det för hundarna.

År 2021 kommer nya regler i Cl 3 och vissa moment kommer se lite annorlunda ut. Vad tror du kommer bli utmaningarna där?

– Tror inte att det blir så mycket klurigare än vad det är idag, det ska i så fall vara att man kan bli lottad att apportera mittapporten på apporteringsdirigeringen. Det kan bli en svårighet för rutinerade hundar som ska läras om, men jag är helt övertygad om att dom löser det också!

Förutom de bedömningsanvisningar som finns nedskrivna så har ju varje domare en egen målbild. Kan du beskriva din målbild rent helhetsmässigt hos ett tävlingsekipage?

– Jag gillar när det flyter, när föraren läser av vad som händer på planen och inte har så mycket annat för sig utan är redo när tävlingsledaren ber dem ställa upp. Däremot uppskattar jag inte när den tävlande går händelserna i förväg tex kliver in på planen innan man blivit inropad eller ställer upp på uppställningspunkter innan tävlingsledaren bett om det.

Det går ju lite ”trender” i bedömningen och vid olika perioder har man prioriterat lite olika saker. Vad tror du att trenden kommer gå mot kommande år?

– En väldigt svår fråga och jag har nog inget bra svar men jag tror att det många gånger är dom tävlande som skapar ”trenderna” och vi domare bemöter/bedömer dem. Sen finns det så klart delar av moment som det tittas lite extra på under vissa perioder, det är en bedömningssport och jag hoppas att bedömningen aldrig slutar att utvecklas (så länge vi håller oss till regelboken)

Som landslagsledare får du ju se mycket av den internationella bedömningen på mästerskap. Tycker du bedömningen skiljer sig mycket internationellt mot den svenska, och i så fall hur?

– Tyvärr hinner jag inte se så mycket av bedömningen som jag kanske hade velat, som landslagsledare har man många andra uppgifter istället. Men visst hinner man se en del i alla fall och jag tycker det är väldigt lärorikt för egen del att se hur andra domare dömer, speciellt utomlands. Bedömningen skiljer sig från domare till domare, vi ser ju skillnader bara här i Sverige beroende på vem som dömer. Så det är klart att det skiljer sig mellan länderna också, däremot får man inte glömma bort att det är en annan bedömning på de internationella tävlingarna jämfört med våra nationella. Och det tror jag många lätt glömmer bort.

Du tävlar själv lydnad. Vilka egenskaper uppskattar du hos en tävlingshund?

– Jag uppskattar hundar som är kontaktsökande, har bra föremålsintresse och matglada. Det är allt som min bordercollie Alan inte är! Han utvecklar mig enormt mycket men ibland hade jag önskat lite mer av just detta av honom.

Upplever du att de flesta brister går att åtgärda med bra träning?

– Absolut, allting går att träna bort, ibland måste man bara söka lite djupare efter de rätta knapptryckningarna och då kan det ta lite längre tid.

Till sist… Jag upplever att många söker med ljus och lykta efter ”drömvalpen/drömhunden” som inte har några fel eller brister. Personligen tror jag den är individen är svår att finna, däremot kan man själv som tränare ha lättare att jobba med vissa brister än andra.

– Håller helt med dig, det finns inga felfria hundar (inte människor heller). Det gäller att försöka se vilka egenskaper hunden har, förstärka det man vill ha mer av och eventuellt dämpa det man vill ha lite mindre av.

Hur mycket av resultatet tror du beror på hundindivid och hur mycket beror på träning? 

– Jag tror det beror på hur mycket erfarenhet ägaren har. En oerfaren förare har lättare att ”lyckas” om hunden passar just den föraren. Däremot en förare med bred kunskap och som har tränat många olika individer har lättare att ”lyckas” oavsett vilken typ av hund det är.