Det är mycket hund…

Färgglatt “godis” från Morrhåret Hundsport

Nu är vi snart inne i juli månad och då ska jag ha två veckors semester mitt i månaden.

Jag har lovat Leffe att vi ska göra massa “ohundiga saker”  de veckorna. Semestern börjar dock med besök hos Lillemor och Kjell så liiite hundigt lär det bli även om Leffe och Kjell säkert inte kommer delta i själva träningen. 😉 Och så får jag visst besök av två trevliga Stockholmsbrudar på helgen. Men vi kan ju göra annat än träna och prata hund. Lite annat i alla fall. 

Det är svårt att åka iväg på semester med fyra hundar varav en valp. Men vi har hyrt en stuga några dagar i Isaberg där vi ska vandra deras fina vandringsleder, paddla kanot, bada och äta gott och det ska bli härligt.

Ibland när jag känner att det bli lite för mycket hund i mitt liv (för det kan jag villigt erkänna att jag känner stundtals) så försöker jag träffa mina gamla vänner som jag känner sedan innan jag skaffade hund. Även fast jag tycker min hobby (och numera även mitt jobb) är jätteroligt så vill jag gärna vidga mina vyer lite och få andra intryck i mitt liv. Det är annars lätt att tro att tillvaron står och faller med om hunden hittar rutan och huruvida den tuggar på vittringspinnen eller ej. 😉

Jag har tränat på ganska intensivt med Smiley under våren och under juli ska han få träna mer sparsamt. Det gäller även lille Swish som ska få vila sin valphjärna lite från lydnadsträning och i stället få ägna sig åt att simma, vandra i skog och mark och valla lite mer.

Det har dykt upp många förfrågningar om valpkurs i höst och det är mycket möjligt att det kommer en sådan. I våras startade jag två valp&ungundssatsningar som går fyra dagar utspritt under året. Däremellan chattar vi i respektive fb-grupp. Ett kul koncept med väldigt drivna och ambitiösa förare. Håll utkik på hemsidan och mina fb-sidor High5 hundkurser och High5 hundsporthall om du är intresserad. Kurser kommer läggas ut fortlöpande.

Jag vet att det florerar mycket tankar och frågor kring detta med valpträning. Hur mycket ska man träna med sin valp? Vad ska man träna och vad ska man låta bli att träna? Måste man ha så bråttom med att lära den massa saker? 

Det finns såklart inga givna svar. Det som en lagom för en individ är för mycket för en annan. Själv försöker jag tänka på att träningen aldrig får bli statisk, utan variera den. Då det gäller fartmoment, tighta svängar och snabba stopp tränar jag det sparsamt med den unga hunden. Följsamhet och positionsträning kör jag i korta pass och överlag är jag noga med att se hur hunden svarar i träningen – både mentalt och fysiskt. 

Det finns mycket grunder som jag vill jobba upp och förstärka hos Swish. Han har lätt för mycket, svårare för annat. Till skillnad mot Smiley tror jag Swish kommer bli en relativt liten och nätt bc-kille med ett annat kroppsspråk. Varje dag lär jag mig nya saker kring hur han tänker, kommunicerar och svarar men jag tycker också hans beteenden kan ändra sig nästan från dag till dag. Spännande!

Då det gäller själva lydnadsmomenten har jag inte speciellt bråttom. I min värld ska hunden vara som bäst då den är någonstans mellan 5 och 8 år (gäller framförallt mina bc) och inte vara slut som tävlingshund då den fyllt 6. När man kommit upp i Cl 3 så ser momenten likadana ut resten av hundens liv (med undantag för vissa regelrevideringar…). Och även om jag gillar att träna och tävla lydnad så kan jag tänka mig mer kreativa sysselsättningar än att fila på sättanden i z, stoppen i inkallningen och distinkta bakåtsitt i fjärren under typ 8 års tid. Därför känner jag att det inte är jättebråttom att börja tävla Cl 3, även om det är praktiskt möjligt med en ung hund. Men där tänker man olika och jag lägger inga värderingar i andras sätt att tänka och träna. Det är viktigt att man gör det man tycker känns rätt och bra för en själv och framför allt för den hundindivid man jobbar med. 

En liten filmsnutt från hallen på lite av det Swish och jag tränar på: 

 

Träning, tävling och vardag

Foto: Malin Glimsjö

Det är långt mellan uppdateringarna här på bloggen, men nu kommer i alla fall ett nytt inlägg. Och vad har då hänt se´n sist?

Massor såklart. Förra inlägget handlade mest om valpträning och den träningen har fortsatt. Swish har hunnit bli 5 månader och tappat nästan alla valptänder förutom hörntänderna. Just tänder är något han använder sig mycket av – både när han ska och inte ska. Aj! Han växlar ständigt namn här hemma, alltifrån Gluggis, ungjäklel och skitunge till sötnöt, gullrumpa och Super-Swish.

Det vi jobbar mest med i träningen just nu är att snabbt kunna växla aktivitetsnivå, vara följsam utan att studsa, komma tillbaka med leksaken, bli medveten om sina baktassar och ligga och vänta i ”stand-by-läge”.

Foton: Louise Karlgren

I vardagen tränar vi på massa saker. På promenaderna kommer han ibland som ett skott då jag ropar och ibland inte alls. När vi ska gå in genom dörren efter att ha promenerat eller tränat vill han ibland inte gå in utan kan få för sig att dra iväg och hitta på annat kul, och då är det lögn att få tag på honom.

På den positiva sidan har han blivit alltmer kelig och gosig i vardagen och kan vid enstaka tillfällen somna i mitt knä efter att vi gosat ens stund. Han har varit i fårhagen vid fyra tillfällen och senaste gången visade han prov på fin koncentration fast det är väldigt mycket spring i benen. Vi har fått förmånen att komma med i ett litet vallgäng på Näs underbart vackra gård vid Vättern. Så nu blir det lite mer regelbunden vallning vilket ska bli superkul. Jag är ju verkligen rookie på det området så det gäller ju att lära både sig själv och hunden. Det där med att läsa får har både Smiley och Swish betydligt lättare för än deras matte har. Men så har de det ju också i generna.

Jag tycker det tar ganska lång tid att lära känna sin valp för de ändrar sig mycket under första året – i bland nästan från dag till dag. Men lille Swish har i alla fall fångat mitt hjärta. Han är en rolig kille med ganska mycket känslor i sin lilla tigrerade hundkropp och jag hoppas vi kommer få många roliga år tillsammans framöver, både på och utanför tävlings- och träningsplanen.

Den fina selen kommer från Morrhåret Hundsport och även den matchande leksaken. 🙂

Smiley har mognat på flera plan det senaste halvåret. Vi har tävlat klass 1 och blivit uppflyttade och börjar alltmer kännas som ett riktigt team. På tävlingen var han finfin och fräsch trots tryckande värme.

Bästa bädden från Canelana. Stort tack till vår sponsor Hundlands.

Som alltid dyker det upp småsaker på tävling som vanligtvis fungerar på träning, men på det stora hela var han ungefär som han är på träningspassen, d v s glad, lite ”yvig” men ganska uppgiftsorienterad. Hans gripande på apporten var precis lika slarvigt&vilt som det kan vara på träning och då han skulle släppa apporten gick det år ett antal kommandon innan han kunde tänka sig att lämna från sig den… Men vi jobbar vidare på den biten. Förutom det blev det fina poäng och trevliga omdömen från domaren.

Tarzan äter sin hjärt- och lungmedicin varje dag och mår bra på den. Han är precis lika energisk, tokig och underbar som han alltid varit – förutom att det blir alldeles för lite träning i hans smak. Å andra sidan tycker han nog alltid att han fått träna alldeles för lite… 😉 <3 

Tiger mår också fint. Han skulle må ännu bättre om Swish flyttade hemifrån säger han, men det verkar ändå som att förlikat sig med “ungjäklen”. Men nåde Swish om han stör Tigern under skönhetssömnen!!!

Jag har haft en väldigt intensiv vår då det gäller kurser och träningar vilket i sig är jätteroligt. Men juni är aningen lugnare och i juli ska jag ha två veckor helt ledigt innan allt drar igång igen i augusti igen.

Under hösten kommer det några gästintruktörer till High5. Bl a kommer Andreas Rundqvist och Malou Ovsiannikow att ha varsin helgkurs i augusti och min träningskompis Joanna Lidberg kommer ha en fortlöpande klick&aktiveringskurs och en vardagslydnadskurs. Ev blir det en rallylydnadskurs och nosework också.

Själv har jag lite planer på att vidareutbilda mig inom vissa områden, bl a mental träning. Jag gillar att ha projekt och mål att jobba mot, det ger mig energi och motivation. Samtidigt tränar jag mig i att bli bättre på att ”vara ledig när jag ledig”.

Att jobba med sin hobby är en förmån men samtidigt känner jag ett behov av att utveckla mig på andra plan än bara inom hunderiet. Det är lätt att skaffa sig en identitet genom sitt jobb (eller sin hobby) och det har alltid varit något jag försökt undvika, oavsett vad jag pysslat med. Som en kär vän till mig brukade säga: ”Livet är som en roman. Och man vill ju inte fastna i ett enda kapitel för då missar man ju själva storyn!” Själv fick hon bara uppleva halva romanen innan hon tragiskt nog gick bort, men under tiden hon fanns levde hon verkligen fullt ut och gjorde sådant som många av oss andra bara pratar om att vi vill göra.  På hennes gravsten står ”Lev livet. /Anna” Och det är en uppmaning jag försöker ha i åtanke varenda dag.

Första kyssen. Det har blivit många fler sedan dess. 😉

Jag vill passa på att tacka våra sponsorer Morrhåret Hundsport, Hundlands, Dynamic Rehab, Revolution Race och Mellåker Webb&Vovve. Jag är väldigt glad och tacksam över vårt samarbete!

Tankar kring Swish, fooddrive och valpträning i största allmänhet

Foto: Malou O.

Valpträning. Det florerar många frågor, funderingar och åsikter i ämnet. Hur mycket ska man egentligen träna med valpen? Är det inte viktigt att den bara får “vara valp” i början?, Vad ska man börja träna? Hur långa stunder kan man träna? 

Om man med  ”valpen ska få vara valp” menar att man inte ska börja träna  förrän den blivit över halvåret tycker jag man kastar bort värdefull tid. Under den första tiden när valpen kommit hem och börjat känna sig hemmastadd är den ju oerhört mottaglig. Sedan beror det såklart på vad man menar med ”att träna”. Träning är ju så väldigt mycket mer än momentdelar och teknik – alltifrån miljöträning till lek, utveckling av självförtroende, kreativitet och fysiska förmågor. Vad jag däremot inte vill är att min valp ska få skrota omkring mycket på egen hand, hitta på diverse “border collier-tics” och utveckla sidor som jag inte gillar.

Första tiden med valpen handlar mycket om att försöka utforska hur just den här lilla individen tänker och fungerar i olika sammanhang och miljöer. Jag vill försöka skapa en fin relation och kontakt så att valpen väljer mig i alla tänkbara situationer. Jag vill få den leka entusiastiskt med mig, både med och utan föremål. Jag ger den små roliga uppgifter av olika slag för att bilda mig en uppfattning om hur den tänker, och även vad den verkar ha lätt respektive lite svårare för.

Men jag vill sätta någon etikett på min lilla valp genom att tänka eller säga att ”han är si eller så” . Inte heller målar jag upp eventuella framtida problem i mitt huvud utan noterar vad som händer här och nu med öppna ögon och sinnen, för jag vet att valpens sätt att svara kan växla snabbt från dag till dag. Det reagerar på ett sätt i dag och på ett annat i morgon. Swish liksom 😉

En sak som jag tidigt vill lära den lilla är att det är härligt att gå vid min vänstra sida. Både i en “fri position” på våra promenader där jag vill att det ska kännas tryggt, trevligt avspänt. Men även korta sträckor i den hållning jag vill att den i framtiden ska ha i det fria följet. Men det ska vara enkelt på så sätt att den får följa efter i hand med en godbit i och bara flyta med. Prio ett är att hitta en bra känsla snarare än att börja peta, tänka och analysera i början. Det som så småningom ska bli ett fritt följ med tydliga kriterier för position, blick, rakhet mm börjar jag skapa genom att hitta flow och feeling genom att se till att det inte kan bli så mycket “fel”.

Målbilden för ett fritt följ skiljer sig en hel del, både bland domare och tävlande.Det som står skrivet i regelboken är relativt godtyckligt. ” Den okopplade hunden skall villigt följa sin förare, gå till vänster om föraren med huvudet eller skuldran i höjd med förarens vänstra knä och följa föraren parallellt. När föraren stannar måste hunden omedelbart och utan kommando inta utgångsställning. “

Utan att frångå reglementet tror jag det är viktigt att ha en egen, tydlig bild av hur man vill att det ska se ut och kännas med varje hund. Det som känns rätt för en känns fel för en annan, och just fritt följ bygger mycket på känsla hos både förare och hund.

Själv gillar jag fooddrive-tanken. Jag har delvis använt den på Smiley och tycker det har givit ett gott resultat och jag kommer använda den på Swish också.

Ibland får jag frågan “Men lär sig hunden något av att följa en godishand? Den behöver ju inte tänka!”

Nej, precis. Den behöver inte tänka, bara känna hur lätt, roligt och härligt det känns att gå där vid sidan bredvid mig. Och jag behöver inte börja granska, analysera, “korrigera” och trixa en massa innan hunden är trygg och självsäker där vid sidan. Handen är givetvis en hjälp som ska arbetas bort men som alla andra hjälper sker det stegvis och det är lätt att backa tillbaka några steg och påminna om hunden tappar position eller blick.

Det här strategin passer såklart inte alla. Och som alltid gäller det att hitta sin egen väg, röda tråd och målbild. Men det passar mig och jag tror det kommer passa lille Swish. Lätt, rätt och roligt med lycklig svans, glada öron och glöd i ögonen. 

Träning för Åsa Sellidj

Förra helgen var Åsa Sellidj här som gästinstruktör.

Sju deltagare med hund och tio åhörare var på plats för att ta dal av Åsa och Moddes (hennes man och träningspartner) tänk. Det blev verkligen en superbra helg och många fick helt nya infallsvinklar i sin träning. 

Vi i träningsgänget har coachats av Åsa under ca ett år nu. Träningen bygger på högt engagemang och energi i kombination med riktigt hög koncentration. Alla tre komponenter behövs – fattas en faller allt. Åsa är noga med att all träning ska ske med ett “smilig face”, d v s att även om om vi behöver påminna hunden om var den ska ha sitt fokus ska det ske med ett positivt ansiktsuttryck och trevlig röst. Inte belasta hunden varken med “dålig” belöningshantering eller på något annat sätt.

Hon är också väldigt noga med att vi som förare är superfokuserade och har rätt energi i träningen så hunden aldrig tappar fokus och uppgiftstänk därför att vi själva är okoncentrerade. “No shittraining!!” är något som vi ofta påminns om vilket innebär att ingen slaskträning och inga slaskbelöningar ska förekomma. 

Det här med rätt energier är något av en grundtanke i Åsas träning. Själv är hon som ett levande kärnkraftverk som sprudlar av energi oavsett om man är första elev kl. 09.00 eller sista kl. 21.00 (och då har hon kört oavbrutet hela dagen!). 

För egen del har jag fått flera nya infallsvinklar i min träning samtidigt som jag blivit stärkt i flera av mina tidigare tankar. Jag jobbar alltid mycket med mig själv i hundträningen, försöker skapa rätt tanke/känsla och energi i mig och överföra det till hunden. Det är en stor del i den mentala träningen. (Sen har jag en hel del kvar att lära, bl a då det gäller tekniken i t e x fooddriven!!)

Då det gäller Smiley känns det som vi börjar hitta rätt knappar vilket är jättekul! Jag har jobbat mycket med sociala belöningar på honom, att höja värdet på mig och öka koncentrationen utan att han hamnar i eye. Konkurrens har funkat väldigt bra på honom och han jobbar som bäst då han har en liten “jävlar anamma-känsla” i sig. 🙂 

Kanske också att ålder och mognad gjort sitt till. Smiley fyller två år i vår och även om det finns väldigt mycket kvar att jobba på då det gäller hans koncentration – särskilt då det finns saker som stör ut honom – har han blivit mycket bättre. Han har fått mycket mer pondus och kraft i sina rörelser och en fin jobbattityd. 🙂

Lilla nyförvärvet Swish är en kul prick som jag säkert kommer få jobba en hel del med, fast på annat sätt. Han har väldigt mycket jävlar anamma-känsla i sig själv, är reaktiv och går lätt igång och upp i en hög intensitet. Där kommer jag få jobba massa med koncentration och fokus i både rörelse och stadga för att balansera upp det hela. I går gick det mesta hans energi åt att jaga löv i blåsten och tiden han orkade fokusera var tämligen kort. 😉 Han är en fräck och rapp liten grabb med både humör och humor. Det sistnämnda kommer säkert behövas för att hjälpa mitt tålamod på traven framöver! 🙂

Ovan en liten film från senaste Åsa-träningen där jag bl a jobbar Smiley med sociala belöningar i fria följet och så direkt in i fokus igen. Swish tränar på att hålla i kampdutten utan att tugga och slita och så kör vi lite fooddrive. Jag gillar lillkillens attityd. 🙂

Vi jobbar vidare med “smilig faces” massa go energi och gör vårt bästa för att minimera all “shittraining”!! 🙂

 

 

 

Välkommen lille Swish!!

Nu har lille Swish bott här en vecka. Och han har redan tagit mitt hjärta med storm. 🙂

Han kommer från Alex Fyhr, och föräldrar är Fyhr´s Din och  Charlotte Quidings Dave. Swish är liten, ganska intensiv kille med mycket bestämda åsikter och en hel del attityd. Han berättar högljutt och med vassa valptänder när något inte passar honom. Samtidigt är han väldigt kelig och social, pigg på att samarbeta och lyhörd i största allmänhet. Det är mycket känslor i den lilla kroppen. Han kan vara jätteglad, jättearg, jättekelig och jättekaxig. Mycket av allt liksom. Han påminner på många sätt om Tarzan, fast detta kommer bli en korthårig liten kille med ståöron.

Swish har anpassat sig fint i flocken. Tarzan är idolen. Farbror Trasan leker gärna och ganska mjukt med honom och har en ängels tålamod (vilket man kanske inte tror om Tarzan). Smiley är mer som en kaxig storebror, mycket mer ”brötig” och fysisk och jag låter dem inte leka så mycket med risk för att han mosar lillkillen med sina tacklingar. Tiger ägnar valpen minsta möjliga uppmärksamhet och alla lekinviter från Swish sida mottags med en nonchalant blick och en gäspning. ”Hallå! Vad tror du egentligen?!”

Swish har kastats in i mitt hektiska liv direkt. Kurser, träningar, resor, massa folk på besök och diverse andra aktiviteter har han fått uppleva redan första veckan. Det är så mitt liv ser ut och det kommer bli hans vardag, lika bra att vänja sig direkt. Extra roligt är att tre av mina vänner har varsitt kullsyskon vilket gör att vi kan följas åt, bolla tankar och få massa inspiration från varandra. Superkul!!

Nästa helg har vi träning för Åsa och Modde och då ska vi jobba med grunderna i puppytraining och så ska Smiley startas upp ordentligt efter en period med “halvvila”. Vi gjorde CT-röntgen på Smilet i veckan vilket visade på ett antal små kroniska förändringar i den bogled han varit skadad i, men vi satsar vidare i lydnaden och hoppas han kommer hålla för alla påfrestnignar i form av snabba stopp och vändningar. Det kommer krävas extra uppbyggnad och behandling av leden och omkringliggande muskler och senor men jag har gott hopp om att vi kommer kunna hänga i med träning och tävling framöver.

Jag tycker Smiley har utvecklats på många sätt. Mycket av hans eye har försvunnit (eller åtminstone minskat betydligt) genom träning, och han har mognat på många sätt. Jag tror på honom och framförallt tycker jag vi hittat varandra allt mer i träningen och numera pratar vi oftast samma språk som vi båda förstår och gillar att “prata”. <3

Smiley <3
Foto: Daniel eidenskog

 

 

You never get a second chance to make a first impression!

”Bara hunden är med mig då vi går in på planen så brukar resten funka!” Det är en ganska vanlig kommentar på kurser och träningar när vi pratar om hur man ska lyckas få till en bra tävlingsrunda.

Att hunden är ”med” direkt då vi för första gången går in på planen är något som ofta kräver en hel del träning och som man kan börja träna redan med valpen.

Från början brukar jag träna den på att kunna starta upp på en viss signal och så leker vi oss in på planen medan jag backar, för att så småningom kunna få den att följa med vid vänster sida. Efterhand lägger jag också in störningar av olika slag medan jag fortsätter jobba med hundens fokus och förväntan på mig. Men minst lika mycket som jag jobbar med hunden så jobbar jag med mig själv.

Under min korta konståkningskarriär (karriär och karriär… den hann aldrig starta!) blev vi drillade i känslan att ”äga isen” då vi skulle göra entré. Det skulle se avspänt, ledigt, lätt och självklart ut och jäklar den som inte log mot publik och domare hela vägen in!!

”Spänn dig inte!! Domarna kommer somna innan du ens börjat! Du ser ut som du är på väg mot ditt livs nederlag!” skrek vår tränare när jag försökte koncentrera mig till max för att se elegant och avspänd ut. (Isen i Linköpings ishall kändes dessutom mycket halare än den pappa spolat åt mig på baksidan av vårt hus…)

Men faktum är att ju mer jag tränade på att kunna le avspänt, hålla huvudet högt och slappna av i armarna – desto lättare blev det. Och även om jag aldrig blev någon isprinsessa så lärde jag mig att göra snygga entréer på isen innan den byttes ut mot  sågspån och varma hästmular på heltid.

Jag tänker mycket på vad jag förmedlar – i första hand till min hund men även till den som ska bedöma vår prestation. Jag vill att det ska se lätt, ledigt men ändå lite ”catchy” ut. Och jag lägger mycket träning på att försöka hitta den känslan och det uttrycket själv.

Det är långt ifrån alltid det lyckas. Att kunna gå korrekt men ändå avspänt är något jag måste träna mycket på. Likaså att inte se sammanbiten ut när jag är koncentrerad. Dessutom tränar jag massor på att kunna starta upp min hund direkt på en signal och få med den in på planen med fokus hela vägen fram till startpunkten (ja, helst hela programmet såklart!;)) med en go känsla i både mig och vovven.

Det är inget man får gratis. I alla fall har jag aldrig fått det. Mängdträning och många filmer där jag kikar på hur det ser ut. Ser det ut som jag vill? Och om inte, vad ska jag ändra på och hur? Träna, träna, träna!!!!!!

Fundera på på du och din hund tillsammans kan göra ett bra första intryck och förmedla en go känsla tillsammans. Hur vill du stå precis innan ni går in? Var ska din hund ha sitt fokus? Vad vill du känna/tänka precis innan? Hur ska din hund föras i transporten? Får den titta sig omkring eller ska den ha fokus på dig hela tiden? Får hunden släppa blicken på dig du du har ställt upp på punkten? Om inte, hur ska du träna för att den ska förbli fokuserad?