Utveckling & Insikter

Foto: Sanna Krans

Egen utveckling på olika plan

Den här våren har jag visserligen haft en del privat träningar, några helgkurser och fortlöpande kvällskurser samt några online-kurser, men det har ändå varit lugnare på jobbsidan än jag räknat med innan viruseländet dök upp. En del kurser har fått ställas in och några externa jobb har blivit avbokade. Inte kul men fullt förståligt.

Den tid jag ”fått över” har jag i möjligaste mån försökt använda till egen utveckling på olika plan. Då det gäller hundträning har jag funderat över vad jag skulle vilja bli bättre på. Och det är en hel del. 😉

Jag har även funderat på vad jag egentligen vill med min träning (det kan tyckas självklart, men när frågar sig själv helt ärligt så kanske man får svar man inte alltid väntat sig) och vad som egentligen driver mig.

Nya insikter

Jag är lite av en tävlingsmänniska (gillar tävlingsmomentet i sig och tävlar alltid med mig själv som referensram, inte mina medtävlare) och har tidigare sagt att jag måste ha tävling som mål för att tycka träningen ska vara rolig och givande – både då jag höll på med hästarna och nu med hundarna.

Men f-n vet rent ut sagt… jag är inte helt säker på att det är så längre. Den här våren då alla tävlingar varit inställda har jag tränat väldigt mycket, fast på ett lite annat sätt än jag hade gjort om jag hade haft tävling som närmaste mål. Det har känts viktigare att försöka vidga mina vyer på olika sätt och bli bättre på saker som jag upplever att jag brister i.

Jag är inte rädd för att fråga andra om deras erfarenheter och har ingen som helst prestige – varken i min roll som hundtränare eller instruktör. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på, men ser också bitar där jag har massor att lära och där andra har större erfarenhet än jag.

Den sociala driften

I går var Åsa och Modde här och hade en kursdag. Jag var inte med själv men däremot vad jag med på den föreläsning de hade på kvällen som handlade om hundens drifter.

Det var både intressant och lärorikt, inte minst blev det mycket prat och många bra diskussioner kring den sociala driften. Hur utvecklar vi det sociala spelet med vår hund – det som egentligen all träning bygger (eller åtminstone borde bygga) på? Vad händer då de vanliga belöningarna försvinner? Vad väljer hunden om den ”bara” har oss?

Foto: Sanna Krans

Att observera utan att värdera

Swish får av olika skäl ta det lite lugnare på träningsfronten för tillfället. Men i morse efter frukost tog jag med honom ut i hallen för ett litet experiment. Hur skulle han bete sig och vad skulle han välja om vi bara hade varandra, utan några som helst belöningar i form av mat/godbitar eller leksaker?

Jag satte mig på golvet mitt i hallen. Swish kom fram och började bjuda på lite backande, hoppanden och snurranden och jag svarade med att bjuda in honom till lek genom att smyga mot honom och finta  när han hoppade mot mig. Det tyckte han var kul.

Han nöp mig ett antal gånger i armen (gör jäkligt ont men jag höll god min) men jag såg att han hela tiden förväntade sig att leksaken skulle komma fram. Jag fortsatte med min kattåråtta-lek och Swish började skälla lite. Jag brydde mig inte om det utan fortsatte mina lekinviter.

Efter ett tag backande han ut från mig, skällde några gånger men blev sedan passiv och väntade. Jag satte mig ner på golvet igen och blev passiv även jag. Då började han cirkla runt mig, fick syn på rutan som stod kvar sedan gårdagens träning och sprang dit. Jag sprang efter in i rutan och bjöd in honom till ny lek för det var ett bra initiativ av honom. 

Nu var han mer avvaktande och hade stor förväntan på sin boll. Han tittade mot mina fickor, hoppade mot min ryggficka och försökte själv leta sig fram till leksaken. Men det fanns ju ingen.

Jag satte mig mitt i rutan och bjöd in honom till en stunds mys och gos vilket han inte var det minsta intresserad av. Förmodligen började han inse att det inte skulle bli någon leksak och då jag satt passiv på golvet gick han iväg bort och nosade på mattan.

Det var svårt att bara sitta och låta det ske men jag hade ju bestämt mig för att ge mig tid att bara observera honom det här passet, utan att värdera eller ”tänka träning”. Han gick runt och nosade en liten stund men kom sedan mot mig igen med ett lite förväntansfullt uttryck. Jag kröp ihop och låtsades bli rädd vilket han tyckte var svinkul och svarade med att börja leka med mig igen – och nypa mig ännu mer i armen.

Vi höll på så här lite fram och tillbaka ca 20 minuter. Plötsligt sprang han bort till leksakshyllan, lyckades dra ner en liten kampkudde och for runt med den i hallen. (Note to myself… sätt undan leksakslådan när vi ska leka föremålsfritt!!) Jag satte mig ner på golvet igen och efter en kort stund kom han faktiskt in med kudden och bjöd in mig att vara med. Trevligt! Vi avslutade passet efter någon minuts gemensam lek med kudden.

Vad lärde jag mig av detta?

Kanske var detta ett av de mer givande passen jag haft på länge. Att bara studera hunden helt förutsättningslöst gav i alla fall mig en lite ny dimension och en hel del nya insikter.

Jag inser att mycket av den sociala lek vi har är intränad. Inte fel iofs, men det betyder inte per automatik att jag är det viktigaste på planen. Jag vill att vi ska kunna ha en socialt spel mellan oss som bygger på humor, förståelse och samarbete även utan föremål. Och där har vi en bra bit kvar.

Att bara observera utan att värdera var också väldigt nyttigt för jag såg min hund med lite nya ögon. Det blev automatiskt så att jag blev mycket mer observant på små skiftningar i hans språk och sätt att kommunicera. Swish är inte alltid jättelätt att läsa trots att han är en ganska öppen hund. Kanske tycker han samma sak om mig. ”Hon är inte alltid jättelätt att läsa den där människan, trots att hon är rätt öppen!”

En kul och intressant start på dagen och definitivt något jag ska tänka på och jobba vidare med då det gäller de andra hundarna också.

Den som gapar efter mycket… 🙂

 

 

“En förare med bred kunskap har lättare att “lyckas” oavsett hundtyp”

Intervju med Martha Landin – landslagsledare för svenska lydnadslandslaget, lydnadsdomare, instruktör och aktivt tävlande. Stort tack för din medverkan Martha!

Om man väljer att bli lydnadsdomare så måste man ha ett stort intresse för själva sporten. Finns det något mer än ett genuint intresse som fick dig att utbilda dig till domare?

– Precis som du skriver så har mitt intresse för just lydnaden alltid varit stort. När jag började bli aktiv inom SBK så blev jag lärd att man skulle utbilda sig för att kunna hjälpa till på klubbarna. Så att bli domare föll sig ganska naturligt för mig, först gick jag tävlingsledarutbildningen och sedan var steget att gå domarutbildningen inte så stort. Och det är så klart inget jag ångrat, för tänk så mycket jag har utvecklats inom sporten, både som funktionär och tävlande.

 Vad är de vanligaste generella ”felen” du ser när du är ute och dömer i de lägre klasserna?

– Många gånger tycker jag att det inte är själva momenten som inte fungerar utan mer tävlingssituationen i sig, att få ihop helheten just den dagen med oförberedda störningar och förarens egna nerver tex. Jag upplever också att det finns en hel del frågetecken kring vad man får göra på planen som tävlande och jag tror många gånger att just dom frågetecknen skapar en osäkerhet eller nervositet för den tävlande. Har man funderingar så ställ gärna dem på genomgången eller banvadringen, vi domare är där för dom tävlande och svarar gärna på frågor.

Och vad upplever du är de största svårigheterna i Cl 3?

– I klass 3 är det många gånger att det går för fort och då blir det lätt lite tokigt, tex att man får ge extra kommando m.m. Sen kan vi ju se många gånger att skicket till cirkeln innan rutan kan vara en klurighet, även upplägget av momenten kan ju försvåra det för hundarna.

År 2021 kommer nya regler i Cl 3 och vissa moment kommer se lite annorlunda ut. Vad tror du kommer bli utmaningarna där?

– Tror inte att det blir så mycket klurigare än vad det är idag, det ska i så fall vara att man kan bli lottad att apportera mittapporten på apporteringsdirigeringen. Det kan bli en svårighet för rutinerade hundar som ska läras om, men jag är helt övertygad om att dom löser det också!

Förutom de bedömningsanvisningar som finns nedskrivna så har ju varje domare en egen målbild. Kan du beskriva din målbild rent helhetsmässigt hos ett tävlingsekipage?

– Jag gillar när det flyter, när föraren läser av vad som händer på planen och inte har så mycket annat för sig utan är redo när tävlingsledaren ber dem ställa upp. Däremot uppskattar jag inte när den tävlande går händelserna i förväg tex kliver in på planen innan man blivit inropad eller ställer upp på uppställningspunkter innan tävlingsledaren bett om det.

Det går ju lite ”trender” i bedömningen och vid olika perioder har man prioriterat lite olika saker. Vad tror du att trenden kommer gå mot kommande år?

– En väldigt svår fråga och jag har nog inget bra svar men jag tror att det många gånger är dom tävlande som skapar ”trenderna” och vi domare bemöter/bedömer dem. Sen finns det så klart delar av moment som det tittas lite extra på under vissa perioder, det är en bedömningssport och jag hoppas att bedömningen aldrig slutar att utvecklas (så länge vi håller oss till regelboken)

Som landslagsledare får du ju se mycket av den internationella bedömningen på mästerskap. Tycker du bedömningen skiljer sig mycket internationellt mot den svenska, och i så fall hur?

– Tyvärr hinner jag inte se så mycket av bedömningen som jag kanske hade velat, som landslagsledare har man många andra uppgifter istället. Men visst hinner man se en del i alla fall och jag tycker det är väldigt lärorikt för egen del att se hur andra domare dömer, speciellt utomlands. Bedömningen skiljer sig från domare till domare, vi ser ju skillnader bara här i Sverige beroende på vem som dömer. Så det är klart att det skiljer sig mellan länderna också, däremot får man inte glömma bort att det är en annan bedömning på de internationella tävlingarna jämfört med våra nationella. Och det tror jag många lätt glömmer bort.

Du tävlar själv lydnad. Vilka egenskaper uppskattar du hos en tävlingshund?

– Jag uppskattar hundar som är kontaktsökande, har bra föremålsintresse och matglada. Det är allt som min bordercollie Alan inte är! Han utvecklar mig enormt mycket men ibland hade jag önskat lite mer av just detta av honom.

Upplever du att de flesta brister går att åtgärda med bra träning?

– Absolut, allting går att träna bort, ibland måste man bara söka lite djupare efter de rätta knapptryckningarna och då kan det ta lite längre tid.

Till sist… Jag upplever att många söker med ljus och lykta efter ”drömvalpen/drömhunden” som inte har några fel eller brister. Personligen tror jag den är individen är svår att finna, däremot kan man själv som tränare ha lättare att jobba med vissa brister än andra.

– Håller helt med dig, det finns inga felfria hundar (inte människor heller). Det gäller att försöka se vilka egenskaper hunden har, förstärka det man vill ha mer av och eventuellt dämpa det man vill ha lite mindre av.

Hur mycket av resultatet tror du beror på hundindivid och hur mycket beror på träning? 

– Jag tror det beror på hur mycket erfarenhet ägaren har. En oerfaren förare har lättare att ”lyckas” om hunden passar just den föraren. Däremot en förare med bred kunskap och som har tränat många olika individer har lättare att ”lyckas” oavsett vilken typ av hund det är.

 

Förnuft och känsla

”I tystnaden mellan tankarna dyker ofta svaren upp”

Det är en av klokheterna jag tog med mig från podden Mentala Mästares senaste avsnitt med Anneli Pompe. Och det stämmer så himla bra i mitt fall, och säkert många andras också.

Vad beror det på kan man undra. Borde inte svaren och lösningarna dyka upp när hjärnan är som mest aktiv?

Kanske det är så att tankar nästan alltid är kopplade till känslor – mer eller mindre i alla fall. Tankar framkallar olika känslor hos olika individer beroende på personlighet, tidigare erfarenheter mm. Men oavsett vilken typ av känsla vi får, så gör vi omedvetet en värdering. Och det är här jag tror det kör ihop sig. 😉

Känslor gör ofta knäppa saker med vårt omdöme. När de är inblandade minskar förmågan att tänka logiskt och kreativt. Tänk bara på hur hjärnan funkar när man är riktigt förälskad. Det finns ju inte tillstymmelse till logik eller förnuft då. Och det är ju härligt just i den situationen, men ska vi lösa ett problem eller komma tillrätta med en knepig situation måste det till både logiskt och kreativt tänkande.

Hur logiskt och kreativt tänker vi i vår hundträning när det uppstår problem, hunden inte svarar som vi tänkt, vi får bakslag eller fastnar och kommer inte vidare? Klarar vi av att tränga undan känslorna som dyker upp och tänka logiskt utan att lägga värderingar i det hela?

Det här är något jag själv jobbar med hela tiden. Jag har blivit sååå mycket bättre på det jämfört med den tiden då jag tävlingsred och var på väg att lägga av därför att jag alltid tyckte vi underpresterade på tävlingar. Jag minns det som en rätt jobbig period som sög mycket energi och inte gav så mycket positivt tillbaka. Inte förrän jag fick hjälp med att hitta ut ur känslodjungeln och börja se på mina prestationer lite mer utifrån.

Men det mest positiva med den tiden är att det var då mitt intresse för mental träning började spira och jag insåg att ”jäklar, det här är ju träningsbart!”

Det är lätt att tänka att man är på ett visst sätt och att det är hugget i sten. Man sätter en stämpel på sig själv och den stämpeln kan vara svår att sudda bort. Precis på samma sätt gör vi ofta gör med våra hundar – ”min hund är inte så snabb… min hund är okoncentrerad” – och i den stämpeln lägger vi också en värdering. Vad skulle hända om vi bara konstaterade utan att värdera? Skulle vi lättare och snabbare hitta bra lösningar då? Själv är jag helt övertygad om att svaret är ja.

Under en utbildning jag gick på Bosön fick vi träna oss på att gå i och ur en känsla – assa och dissa. Vi fick börja med att titta på en ganska känsloladdad film och under vissa partier skulle vi ta in det vi såg, värdera det och låta det beröra oss. Nästa del skulle vi se på scenariot utan några som helst känslor utan bara konstatera vad som hände. Vissa av mina klasskompisar hade ganska lätt för det – jag hade skitsvårt. Jag tjuter ju när jag ser tecknade Bambi! För att inte tala om när vi såg King Kong. Ni vet ju alla hur det slutar där uppe på skyskrapan och mina tårar rann ohämmat i soffan medan jag försökte att inte hulka för mycket. Då klappade Jocke 6 år mig på armen och sa vänligt ”Mamma, det är bara på film du vet. Det är ingen riktig apa”.

Men den där filmen i klassrummet var ändå a piece of cake jämfört när vi skulle filma saker från vår egen träning (alla höll på med olika sporter) och sedan titta på filmen utan att värdera det vi såg. Herrejäklar vad jag såg mycket brister hos mig själv och min hund och vad jag hade svårt att titta på det objektivt.

Träning ger färdighet och eftersom jag är genuint intresserad av den mentala biten tycker jag också att det är himla roligt att jobba med den – både för egen del och andras. Och att analysera/konstatera utan att värdera är en väldigt viktig del i den träningen.

Om hamnar jag i situationer där jag har svårt för det brukar jag försöka tänka ”Vad skulle jag ge för råd till en elev eller till min träningskompis här och nu?” För det rådet kommer säkert vara byggt på förnuft snarare än känsla.

Tarzan – gammal kärlek rostar aldrig!

Foto: Ingela Karlsson

I morse när jag gick in på fb dök det upp ett minne från några år tillbaka. Jag tittade på bilden och läste det jag hade skrivit den där dagen 2016. ” Min allra bästa vän som får mig att bli den bästa versionen av mig själv. Älskade Tarzan!<3 Så tacksam över att få ha dig i mitt liv.”

Plötsligt märkte jag hur tårarna trillade ner på tangentbordet. Jag mindes så väl den där dagen och den underbara känslan av glädje, tacksamhet och ödmjukhet över hans förtroende och tillit. Det var liksom vi mot världen och tillsammans gjorde vi varandra bra. 

Jag har fortfarande Tarzan i mitt liv. Elva år fyllda, några vita strån runt nosen har han fått men inte så många. Fortfarande pigg på all form av träning och aktivitet. Fortfarande stjäl han mackor från diskbänken om han får chansen och fortfarande är jag den absolut viktigaste och mest älskade individen i hans liv.

Han är lite stelare i kroppen, speciellt på morgonen (vem är inte det liksom…), benen springer inte riktigt lika fort till rutan (men huvudet gör det definitivt) och han vilar lite mer på dagarna är han gjorde som ung. Han äter sin hjärt&lungmedcicin som är svindyr men som gör att han mår fint trots sin hjärtåkomma och problem med luftrör/lungor. Jag hoppas få behålla honom ett par år till men inser att jag har honom till låns och att vår tid tillsammans inte kommer vara för evigt. Och den tanken är så jobbig och sorglig att tänka att jag försöker undvika den i möjligaste mån. För hur ska jag klara att ta farväl av någon som betytt så oerhört mycket för mig och som jag kommer sakna resten av mitt liv.

Foto: Buzellas

Vad är det som gör att man får en alldeles speciell relation med vissa individer? Jag har funderat en del på det och i Tarzans och mitt fall tror jag det beror på att vi redan från början hittade en gemensam kommunikationskanal där vi snabbt förstod varandra.

Det var inte alls så att det gick som på räls från början. Tarzan var dryga två år när han kom till oss och han var dryga fyra år innan vi tävlade första gången. Det fanns väldigt mycket att jobba med förutom själva momenten och under en tid där i början valde jag att träna mycket ensam för att vi verkligen skulle hitta varandra utan för mycket inblandning av andra.

Foto: Daniel Eidenskog

Det var en värdefull tid som gav mig många insikter och är faktiskt en av de mest utvecklande perioderna i mitt hundtränarliv. Där hittade jag mycket av de värderingar, den linje och det tänk jag sedan burit med mig. Från att ha varit lite osäker på vem jag egentligen varit som hundtränare blev jag mycket tryggare i och säkrare i min hundtränarroll. Och Tarzan var en fantastisk partner och ett bra facit eftersom han är så omedelbar i sin kommunikation och sätt att svara. Han ville förstå mig och jag ville förstå honom och vi fann ganska snabbt ett gemensamt språk.

Bild: Fotografingela

Jag minns att jag vid ett tillfälle fick en kommentar av en person som sett oss tävla på en av de första elitstarter vi gjorde. Tarzan steppade och studsade i fria följet och vi hade nollat rutan. Hen sa ”Alltså, jag fattar inte hur du orkar med den där hunden. Jag skulle aaaaldrig palla!!” Istället för att bli sårad eller sur tyckte jag lite synd om människan. Så jag log lite överseende och svarade ”Nej, det skulle du nog inte” och så gick jag därifrån. För jag tror verkligen inte att personen hade haft tålamod eller ork att jobba med en hund som Tarzan. Men stackars människa vad mycket häftigt och roligt hen missade!!! 😉

Foto: Åsa Jakobsson

 

Även om vi inte tränar längre utan det blir mer aktivering för Tarzans del så har vi fortfarande vårt eget språk. Han vet precis vad jag tänker och känner och jag vet exakt vad han menar när han gör på ett speciellt sätt.

Jag hoppas att jag ger honom en bra och värdefull tid som pensionär. Han får göra mycket av det han tycker är roligast. Lätt iofs för han tycker allt är roligt, men springa och leta föremål slår det mesta. Roliga lydnadsmoment (allt med fart och apportering) står också högt på listan. Och så ska jag ge honom ännu mer egen tid i form av långa skogsturer där bara han och jag vandrar.

Och när den där dagen (som jag inte orkar tänka på) kommer så ska jag finnas hos honom och han ska få somna lugnt och tryggt omgiven av massa kärlek. Hoppas bara det dröjer för jag är långt ifrån redo. <3

Foto: Åsa Jakobsson

 

 

 

 

Att prestera i skarpt läge

Frågan har varit uppe otaliga gånger – på bloggar, i böcker, på kurser och föredrag. Varför är det så svårt att överföra hundens momentkunskaper till tävlingssituationen? Vad är det som brister när vi tappar hundens fokus (eller tappar vi vårt eget först..?) redan vid entrén in på planen? Hur kommer det sig att den där rutan som hunden gör klockrent på träning totalt fallerar på tävling? För att inte tala om fria följet som hunden känns så engagerad och harmonisk i på träning men på tävling känns det mer som att vi befinner oss på två olika planeter.

Hur tränar vi tävlingsmässigt på ett naturligt sätt?

Jag tränar mycket mer helhetsträning med mina hundar nuförtiden än jag gjorde förr och jag börjar dessutom med det mycket tidigare. Jag skiljer heller inte så mycket på helhetsträning och annan typ av träning utan försöker lägga upp passen så det ska gå in i vartannat.

Ett exempel på träningspass med unghunden Swish 

Gårdagens pass med Swish såg ut så här:

*Kort uppvärmning i ett hörn av planen.

Vår uppvärmning är en mix av ingångar till sidan, gå mellan startpunkter, lite fritt följ plus annat som jag kan ta till beroende på hur han känns. Den kan ta alltfrån 30 sekunder till 10 minuter men är vanligtvis 2-3 minuter. Jag vill lära Swish att snabbt komma i fokus/uppgiftsstanke och jag vill inte att han ska göra sina uppgifter väldigt olika beroende på om han ligger högt i energi eller lite lägre. Han ska vara i ”sin låda” oavsett. Det här är något som jag tycker kräver väldigt mycket träning men som man har jäkligt stor nytta av eftersom man inte blir lika utlämnad till hundens dagsform. Ofta hör man att hunden ”måste ha rätt aktivitetsnivå” för att kunna göra sina uppgifter. Och det tycker jag är rätt så länge vi pratar inlärning. Men på tävling är det väldigt svårt att alltid kunna lägga hunden i rätt läge och det är en stor trygghet om jag vet att hunden fixar sina moment även om jag inte kan/hinner ratta in den på rätt frekvens. Kan man bara prestera när allt känns optimalt kommer det bli svårt att tävla många gånger.

Vidare med Swish…

*Ingång på planen -Uppställning på punkt -Nedläggande vid sidan – Inkallning – Tävlingsmässigt avslut – Snabbt in i fokus vid sidan igen – Transport (kort lekbelöning för fin fokus i transporten) och vidare till nästa punkt.

*Uppställning – Fritt följ (ganska långt för att vara Swish) men inte så mycket svängar och halter utan mest tempoväxlingar och flow . Han blir lätt vinglig i övergång till långsam marsch. – Tävlingsmässigt avslut – Snabbt in i fokus igen och en kort transport fram till nästa startpunkt .

*Uppställning. Läggande under marsch. Passet innan hade jag kampanjat det momentet och det hade sett fint ut. Nu la han sig aningen långsammare än han brukar och vred sig dessutom när jag skulle återgå. Stor skillnad att göra det i en kedja mot att göra det som enskilt moment trots att jag var väldigt tydlig med momentförberedelsen. Han låg fortfarande kvar i för mycket följsamhetstanke efter fria följet och jag måste träna mycket mer på att han ska kunna ställa om i huvudet. Jag fick påminna honom om fokus framåt på återgången och belönade honom då han tänkte rätt. – Transport fram till nästa startpunkt som var rutan.

* Han tog min momentförberedelse mot rutan fint och växlade fokus upp mot mig på startpunkten precis som vi tränat. Sprang fint till rutan men stannade själv direkt efter första bandet vilket typ aldrig sker då vi tränar rutan separat. Jag gjorde ingen affär av det där och då men måste komma ihåg att träna rutan mycket mer i kedja och ställa upp tävlingsmässigt inför den. Jag kommer få hjälpa honom med placeringen i de lägena genom target eller leksak på rätt område i rutan.

* Nu var Swishen lite trött i skallen och jag kände att hans fokus inte var på topp. Så istället för att göra en vittring som jag tänkt så fick det bli ett runda konen. Springa är lättare än att tänka om man är trött.

Sammanfattning

Det här träningspasset tog sammanlagt 22 minuter från det att jag började värma till dess att jag pausade honom. Det var visserligen inte någon helt tävlingsmässig träning för jag belönade enstaka saker och hjälpte/påminde honom om stadgan vid återgången av läggandet.

Det som var tävlingsmässigt var däremot att vi var i fokus konstant under dessa 22 minuter och Swish hade hela tiden en uppgift (och så även jag). Inga pauser och ingen tid att checka ut. Dessutom gick vi från punkt till punkt och gjorde olika uppgifter/moment vid punkterna. Det blev mycket träning på uppställningar, avslut, transporter och momentrutiner. Jag fick ett kvitto på vad som håller bra och mindre bra i en kedja (inte alltid det man tror!). Men det som brister mest ännu är uthålligheten då det gäller fokus och koncentration. Att vara helt fokuserad i över 20 minuter – trots att det inte är några svåra saker vi gör och miljön är bekant – är tufft för lilleman som fortfarande är ganska ”spretig” i hjärnan. Han gör sina saker men inte med samma finish som han gör då vi tränar momenten enskilt.

Nästa pass

På kvällen körde vi ett till pass. Jag började med uppvärmning som vanligt och gick in och ställde upp. Därefter bröt jag med en tävlingsmässig belöning och började träna läggande under marsch genom att påminna om snabba lägganden och stadga vid återgång. Därefter blev det ett rutskick. Tävlingsmässig framföring till punkt och skick. Jag hade lagt leksak på bakre bandet så nu sprang han hela vägen.

Därefter testade jag av en kedja med kort fritt följ, läggande under gång (den här gången gick det bättre för han hade det i färskt minne) och ett rutskick utan leksak i rutan. Nu sprang han ända fram till bakre bandet och jag kunde säga mitt stannakommando och belöna med boll över huvudet på honom.

Note to myself: Mycket mer träning av det här slaget!

 

Gör vardagsträningen mer tävlingsmässig

Jag upplever ofta att skillnaden mellan träning och tävling är alldeles för stor. Man fokuserar på små, små detaljer som man vill ha ”perfekta” på träning men glömmer bort att träna alla andra bitar som krävs. Och i stället för att då och då lägga in lite tävlingsmässig träning och momentövergångar, göra det till en naturlig del i träningspassen.

På tävling ska hunden fixa att utföra momenten utan hjälper och med en förare som agerar på ett tävlingsmässigt sätt. Går man och pratar konstant med hunden på träning kommer den bli fundersam när man är helt tyst. Går man med handen som hjälp i fria följet på träning kommer den tappa bort sin position om man inte jobbar bort handhjälpen väldigt successivt i träningen. Klarar hunden inte att sätta momenten på första försöket i träningen kommer det bli svårt på tävling då man bara har en chans.

Och så kanske det allra viktigaste… Hunden (och man själv) ska orka genomföra många moment efter varandra och då hjälper det inte att man har Sveriges snyggaste uppsitt i fjärren eller häftigaste stopp på inkallningen. Orkar man inte hålla hyfsat hög kvalité genom hela programmet kommer det ändå inte funka på tävling.

Träna inte på 100 m om målet är att springa en mil

Ska du springa en mil räcker det inte med att vara svinsnabb på 100 m. Du måste orka hela vägen. Du måste vara mentalt fokuserad och kunna ta i lite extra då det känns tufft. Du måste ha hög motivation. Du måste känna igen de olika faserna som uppträder på ett lopp så du kan hantera dem. Och förhoppningsvis springer du på träning ibland längre än en mil för att vara säker på att du kan och orkar.

Igenkänningseffekt och utmaningar

Tänk lite på samma sätt i hundträningen. Se till att hunden känner igen både sättet att träna och situationen i sig. Var mentalt förberedd på att allt kanske inte kommer kännas som en våt dröm (men låt det för den skull inte bli en mardröm).  Jobba på ändå! Det viktiga är ju att du inte själv belastar hunden med din eventuellt dåliga känsla. Plocka fram ditt bästa jag då din hund behöver det som mest. Men för att veta vad ditt bästa jag egentligen innebär så måste du ju ha tränat på att plocka fram det i olika situationer. Våga gå in i manegen även om den inte alltid är krattad. Våga jobba i motvind i bland. Det ger både självförtroende och erfarenhet – två ytterst viktiga bitar för att klara prestera i längden!!

 

 

 

 

När blir man för stor för att leka?

I veckan storstädade jag träninghallen.

Vanlig städning som innebär dammsugning av matta och våttork av ytor gör jag ofta (nuförtiden decinficering varje dag) men riktig storstädning  (dammsugning plus ångtvätt av matta, våttorkning av ytor, putsning av speglar, tvätt av apporter och vissa leksaker som är till allmän utlåning, våttork av burar och tvätt av fällar mm) gör jag lite mer sällan. Det tar typ en hel dag och mattan måste dessutom få tid att torka efter ångtvätten.

Men jäklar så gött när det är gjort!! I går åkte jag till Marika på Morrhåret och fyllde upp bilen med fler apporter, leksaker, halsband och träningsgodis så nu är det fullt på hyllorna igen. 

Vi närmar oss säsongen då uthyrningen av hallen minskar av naturliga skäl. Men fortfarande är det en del uthyrt. Häromdagen var hallen bokad för… håll i er – käpphästridning!!! Så himla kul! Och minnen från barndomen väcktes direkt.

Vi hade visserligen inga käpphästar men väl kvastar att rida på (inte bara runt påsk). I vårt garage hemma i Vidingsjö fanns en trappa ner mot källaren och där stod ett antal kvastar uppradade på varje trappsteg med grimmor av plastband och en namnskylt över varje kvast.

Där drev jag ridskola för traktens grannungar och tre gånger i veckan kom de för lektion. Det var allt från dressyrridning på vår gräsmatta till hoppning av banor (pappa snickrade ihop ett antal hinder åt oss) och uteridning i skogen. Jag var ridlärare och hade såklart min egen häst som jag gav det intressanta namnet ”Shim Idol von Favorit”.  Till skillnad från de andra kvastarna som var mer av piasavakvastmodell hade han mjuk svart borst till man och dessutom tvingade jag pappa att sprutlackera honom med glittrig svart lackfärg. I särklass den snyggaste kvasten i Vidingsjö!!!

Det allra roligaste var nog när vi hade hopptävlingar. Det krävs en viss teknik att hoppa högt med kvast. Man måste få upp fronten i samband med att man själv hoppar och så måste man se till att slänga upp bakänden på kvastskaftet innan man landar för att inte riva. Gud vad jag tränade på detta för givetvis ville jag vinna alla hopptävlingar med Idol. Han hade dessutom aaaaningen kortare skaft än många av de andra kvastarna och min bästis Pia råkade upptäcka det vid tillfälle. Hennes ”Corall” (en rätt ful piasavakvast med hård, röd borst till man och klumpigt huvud) var 10 cm längre än Idol varvid hennes pappa fick såga av Corall så han blev lika kort. Turligt nog var mina ben en bra bit längre än Pias så jag lyckades ändå vinna de allra flesta hopptävlingarna. 😉 Idol fick ett eget prisskåp i garaget och över hans ”spilta” hängde otaliga blågula rosetter. Jag var sååå stolt över min kvast! 

En dag när vi kom ridande hem efter en skogsrunda mötte vi tråktanten till granne som bodde några gator längre bort. Hon stannade vid sidan av cykelbanan när vi kom där på led, log lite snett och sa ”Men flickor… är ni inte lite för stora för att hålla på att leka häst med kvastar?!” Jag minns hur konstigt det kändes att höra hennes ord för jag tror inte någon av oss ens tänkt tanken att man kunde vara för gammal för att leka (vi var väl sådär mellan 9 och 11 år). Och för oss var det ju ingen direkt lek – det var ett äventyr!

Orden satte sig ändå i mig och jag berättade för min mamma vad tanten sagt. Mamma blev smått upprörd och tyckte det var en himla korkad kommentar. Och så sa hon ”Men man får väl försöka ha överseende för jag har svårt att tro att den människan någonsin har lekt i hela sitt liv!! (Mamma hade alltid bra svar och fick mig att tycka lite synd om negativa människor i stället för att bli sårad).

Min kloka mamma som ung

Vi fortsatte med våra kvasthästar ett tag till men på något sätt blev det inte riktigt samma sak. Åtminstone inte för mig. I stället för att gå in med hull och hår för våra ritter och pyssel med kvastarna så blev det plötsligt lite skämsigt.

Kvastarna ersattes såsmåningom av andra hobbys såsom jazzbalett, konståkning och friidrott. Och såklart fanns de ”riktiga” hästarna på ridskolan i mitt liv hela tiden och utvecklades mer och mer till dess jag fick en egen ponny att rida och tävla. Då var det bara häst för hela slanten!!! 

Men jag tänker ibland på hur sanslöst kul det var att vara fullständigt uppslukad av sina aktiviteter som barn. Tid och rum fanns inte och vi var ute jämnt! Och jag tänker också på hur en enda obetänksam kommentar kan ändra ett barns intställning från något naturligt och lekfullt till något smått pinsamt och skämsigt.

Och när måste man egentligen sluta leka???