Tankar kring Swish, fooddrive och valpträning i största allmänhet

Foto: Malou O.

Valpträning. Det florerar många frågor, funderingar och åsikter i ämnet. Hur mycket ska man egentligen träna med valpen? Är det inte viktigt att den bara får “vara valp” i början?, Vad ska man börja träna? Hur långa stunder kan man träna? 

Om man med  ”valpen ska få vara valp” menar att man inte ska börja träna  förrän den blivit över halvåret tycker jag man kastar bort värdefull tid. Under den första tiden när valpen kommit hem och börjat känna sig hemmastadd är den ju oerhört mottaglig. Sedan beror det såklart på vad man menar med ”att träna”. Träning är ju så väldigt mycket mer än momentdelar och teknik – alltifrån miljöträning till lek, utveckling av självförtroende, kreativitet och fysiska förmågor. Vad jag däremot inte vill är att min valp ska få skrota omkring mycket på egen hand, hitta på diverse “border collier-tics” och utveckla sidor som jag inte gillar.

Första tiden med valpen handlar mycket om att försöka utforska hur just den här lilla individen tänker och fungerar i olika sammanhang och miljöer. Jag vill försöka skapa en fin relation och kontakt så att valpen väljer mig i alla tänkbara situationer. Jag vill få den leka entusiastiskt med mig, både med och utan föremål. Jag ger den små roliga uppgifter av olika slag för att bilda mig en uppfattning om hur den tänker, och även vad den verkar ha lätt respektive lite svårare för.

Men jag vill sätta någon etikett på min lilla valp genom att tänka eller säga att ”han är si eller så” . Inte heller målar jag upp eventuella framtida problem i mitt huvud utan noterar vad som händer här och nu med öppna ögon och sinnen, för jag vet att valpens sätt att svara kan växla snabbt från dag till dag. Det reagerar på ett sätt i dag och på ett annat i morgon. Swish liksom 😉

En sak som jag tidigt vill lära den lilla är att det är härligt att gå vid min vänstra sida. Både i en “fri position” på våra promenader där jag vill att det ska kännas tryggt, trevligt avspänt. Men även korta sträckor i den hållning jag vill att den i framtiden ska ha i det fria följet. Men det ska vara enkelt på så sätt att den får följa efter i hand med en godbit i och bara flyta med. Prio ett är att hitta en bra känsla snarare än att börja peta, tänka och analysera i början. Det som så småningom ska bli ett fritt följ med tydliga kriterier för position, blick, rakhet mm börjar jag skapa genom att hitta flow och feeling genom att se till att det inte kan bli så mycket “fel”.

Målbilden för ett fritt följ skiljer sig en hel del, både bland domare och tävlande.Det som står skrivet i regelboken är relativt godtyckligt. ” Den okopplade hunden skall villigt följa sin förare, gå till vänster om föraren med huvudet eller skuldran i höjd med förarens vänstra knä och följa föraren parallellt. När föraren stannar måste hunden omedelbart och utan kommando inta utgångsställning. “

Utan att frångå reglementet tror jag det är viktigt att ha en egen, tydlig bild av hur man vill att det ska se ut och kännas med varje hund. Det som känns rätt för en känns fel för en annan, och just fritt följ bygger mycket på känsla hos både förare och hund.

Själv gillar jag fooddrive-tanken. Jag har delvis använt den på Smiley och tycker det har givit ett gott resultat och jag kommer använda den på Swish också.

Ibland får jag frågan “Men lär sig hunden något av att följa en godishand? Den behöver ju inte tänka!”

Nej, precis. Den behöver inte tänka, bara känna hur lätt, roligt och härligt det känns att gå där vid sidan bredvid mig. Och jag behöver inte börja granska, analysera, “korrigera” och trixa en massa innan hunden är trygg och självsäker där vid sidan. Handen är givetvis en hjälp som ska arbetas bort men som alla andra hjälper sker det stegvis och det är lätt att backa tillbaka några steg och påminna om hunden tappar position eller blick.

Det här strategin passer såklart inte alla. Och som alltid gäller det att hitta sin egen väg, röda tråd och målbild. Men det passar mig och jag tror det kommer passa lille Swish. Lätt, rätt och roligt med lycklig svans, glada öron och glöd i ögonen. 

Träning för Åsa Sellidj

Förra helgen var Åsa Sellidj här som gästinstruktör.

Sju deltagare med hund och tio åhörare var på plats för att ta dal av Åsa och Moddes (hennes man och träningspartner) tänk. Det blev verkligen en superbra helg och många fick helt nya infallsvinklar i sin träning. 

Vi i träningsgänget har coachats av Åsa under ca ett år nu. Träningen bygger på högt engagemang och energi i kombination med riktigt hög koncentration. Alla tre komponenter behövs – fattas en faller allt. Åsa är noga med att all träning ska ske med ett “smilig face”, d v s att även om om vi behöver påminna hunden om var den ska ha sitt fokus ska det ske med ett positivt ansiktsuttryck och trevlig röst. Inte belasta hunden varken med “dålig” belöningshantering eller på något annat sätt.

Hon är också väldigt noga med att vi som förare är superfokuserade och har rätt energi i träningen så hunden aldrig tappar fokus och uppgiftstänk därför att vi själva är okoncentrerade. “No shittraining!!” är något som vi ofta påminns om vilket innebär att ingen slaskträning och inga slaskbelöningar ska förekomma. 

Det här med rätt energier är något av en grundtanke i Åsas träning. Själv är hon som ett levande kärnkraftverk som sprudlar av energi oavsett om man är första elev kl. 09.00 eller sista kl. 21.00 (och då har hon kört oavbrutet hela dagen!). 

För egen del har jag fått flera nya infallsvinklar i min träning samtidigt som jag blivit stärkt i flera av mina tidigare tankar. Jag jobbar alltid mycket med mig själv i hundträningen, försöker skapa rätt tanke/känsla och energi i mig och överföra det till hunden. Det är en stor del i den mentala träningen. (Sen har jag en hel del kvar att lära, bl a då det gäller tekniken i t e x fooddriven!!)

Då det gäller Smiley känns det som vi börjar hitta rätt knappar vilket är jättekul! Jag har jobbat mycket med sociala belöningar på honom, att höja värdet på mig och öka koncentrationen utan att han hamnar i eye. Konkurrens har funkat väldigt bra på honom och han jobbar som bäst då han har en liten “jävlar anamma-känsla” i sig. 🙂 

Kanske också att ålder och mognad gjort sitt till. Smiley fyller två år i vår och även om det finns väldigt mycket kvar att jobba på då det gäller hans koncentration – särskilt då det finns saker som stör ut honom – har han blivit mycket bättre. Han har fått mycket mer pondus och kraft i sina rörelser och en fin jobbattityd. 🙂

Lilla nyförvärvet Swish är en kul prick som jag säkert kommer få jobba en hel del med, fast på annat sätt. Han har väldigt mycket jävlar anamma-känsla i sig själv, är reaktiv och går lätt igång och upp i en hög intensitet. Där kommer jag få jobba massa med koncentration och fokus i både rörelse och stadga för att balansera upp det hela. I går gick det mesta hans energi åt att jaga löv i blåsten och tiden han orkade fokusera var tämligen kort. 😉 Han är en fräck och rapp liten grabb med både humör och humor. Det sistnämnda kommer säkert behövas för att hjälpa mitt tålamod på traven framöver! 🙂

Ovan en liten film från senaste Åsa-träningen där jag bl a jobbar Smiley med sociala belöningar i fria följet och så direkt in i fokus igen. Swish tränar på att hålla i kampdutten utan att tugga och slita och så kör vi lite fooddrive. Jag gillar lillkillens attityd. 🙂

Vi jobbar vidare med “smilig faces” massa go energi och gör vårt bästa för att minimera all “shittraining”!! 🙂

 

 

 

Välkommen lille Swish!!

Nu har lille Swish bott här en vecka. Och han har redan tagit mitt hjärta med storm. 🙂

Han kommer från Alex Fyhr, och föräldrar är Fyhr´s Din och  Charlotte Quidings Dave. Swish är liten, ganska intensiv kille med mycket bestämda åsikter och en hel del attityd. Han berättar högljutt och med vassa valptänder när något inte passar honom. Samtidigt är han väldigt kelig och social, pigg på att samarbeta och lyhörd i största allmänhet. Det är mycket känslor i den lilla kroppen. Han kan vara jätteglad, jättearg, jättekelig och jättekaxig. Mycket av allt liksom. Han påminner på många sätt om Tarzan, fast detta kommer bli en korthårig liten kille med ståöron.

Swish har anpassat sig fint i flocken. Tarzan är idolen. Farbror Trasan leker gärna och ganska mjukt med honom och har en ängels tålamod (vilket man kanske inte tror om Tarzan). Smiley är mer som en kaxig storebror, mycket mer ”brötig” och fysisk och jag låter dem inte leka så mycket med risk för att han mosar lillkillen med sina tacklingar. Tiger ägnar valpen minsta möjliga uppmärksamhet och alla lekinviter från Swish sida mottags med en nonchalant blick och en gäspning. ”Hallå! Vad tror du egentligen?!”

Swish har kastats in i mitt hektiska liv direkt. Kurser, träningar, resor, massa folk på besök och diverse andra aktiviteter har han fått uppleva redan första veckan. Det är så mitt liv ser ut och det kommer bli hans vardag, lika bra att vänja sig direkt. Extra roligt är att tre av mina vänner har varsitt kullsyskon vilket gör att vi kan följas åt, bolla tankar och få massa inspiration från varandra. Superkul!!

Nästa helg har vi träning för Åsa och Modde och då ska vi jobba med grunderna i puppytraining och så ska Smiley startas upp ordentligt efter en period med “halvvila”. Vi gjorde CT-röntgen på Smilet i veckan vilket visade på ett antal små kroniska förändringar i den bogled han varit skadad i, men vi satsar vidare i lydnaden och hoppas han kommer hålla för alla påfrestnignar i form av snabba stopp och vändningar. Det kommer krävas extra uppbyggnad och behandling av leden och omkringliggande muskler och senor men jag har gott hopp om att vi kommer kunna hänga i med träning och tävling framöver.

Jag tycker Smiley har utvecklats på många sätt. Mycket av hans eye har försvunnit (eller åtminstone minskat betydligt) genom träning, och han har mognat på många sätt. Jag tror på honom och framförallt tycker jag vi hittat varandra allt mer i träningen och numera pratar vi oftast samma språk som vi båda förstår och gillar att “prata”. <3

Smiley <3
Foto: Daniel eidenskog

 

 

You never get a second chance to make a first impression!

”Bara hunden är med mig då vi går in på planen så brukar resten funka!” Det är en ganska vanlig kommentar på kurser och träningar när vi pratar om hur man ska lyckas få till en bra tävlingsrunda.

Att hunden är ”med” direkt då vi för första gången går in på planen är något som ofta kräver en hel del träning och som man kan börja träna redan med valpen.

Från början brukar jag träna den på att kunna starta upp på en viss signal och så leker vi oss in på planen medan jag backar, för att så småningom kunna få den att följa med vid vänster sida. Efterhand lägger jag också in störningar av olika slag medan jag fortsätter jobba med hundens fokus och förväntan på mig. Men minst lika mycket som jag jobbar med hunden så jobbar jag med mig själv.

Under min korta konståkningskarriär (karriär och karriär… den hann aldrig starta!) blev vi drillade i känslan att ”äga isen” då vi skulle göra entré. Det skulle se avspänt, ledigt, lätt och självklart ut och jäklar den som inte log mot publik och domare hela vägen in!!

”Spänn dig inte!! Domarna kommer somna innan du ens börjat! Du ser ut som du är på väg mot ditt livs nederlag!” skrek vår tränare när jag försökte koncentrera mig till max för att se elegant och avspänd ut. (Isen i Linköpings ishall kändes dessutom mycket halare än den pappa spolat åt mig på baksidan av vårt hus…)

Men faktum är att ju mer jag tränade på att kunna le avspänt, hålla huvudet högt och slappna av i armarna – desto lättare blev det. Och även om jag aldrig blev någon isprinsessa så lärde jag mig att göra snygga entréer på isen innan den byttes ut mot  sågspån och varma hästmular på heltid.

Jag tänker mycket på vad jag förmedlar – i första hand till min hund men även till den som ska bedöma vår prestation. Jag vill att det ska se lätt, ledigt men ändå lite ”catchy” ut. Och jag lägger mycket träning på att försöka hitta den känslan och det uttrycket själv.

Det är långt ifrån alltid det lyckas. Att kunna gå korrekt men ändå avspänt är något jag måste träna mycket på. Likaså att inte se sammanbiten ut när jag är koncentrerad. Dessutom tränar jag massor på att kunna starta upp min hund direkt på en signal och få med den in på planen med fokus hela vägen fram till startpunkten (ja, helst hela programmet såklart!;)) med en go känsla i både mig och vovven.

Det är inget man får gratis. I alla fall har jag aldrig fått det. Mängdträning och många filmer där jag kikar på hur det ser ut. Ser det ut som jag vill? Och om inte, vad ska jag ändra på och hur? Träna, träna, träna!!!!!!

Fundera på på du och din hund tillsammans kan göra ett bra första intryck och förmedla en go känsla tillsammans. Hur vill du stå precis innan ni går in? Var ska din hund ha sitt fokus? Vad vill du känna/tänka precis innan? Hur ska din hund föras i transporten? Får den titta sig omkring eller ska den ha fokus på dig hela tiden? Får hunden släppa blicken på dig du du har ställt upp på punkten? Om inte, hur ska du träna för att den ska förbli fokuserad?

2019 vecka 4 glömmer vi!!!

SMILEY – VÄNSTER FRAM

Den här veckan har inte gått till världshistorien som den roligaste jag upplevt. 

Det började med Smiley. Ett knappt år har gått sedan han opererades i vänster bogled med diagnosen synovit som är en inflammation i ledkapseln. Efter operationen var det vila och rehab 6 månader och han har varit helt ohalt efter det. Jätteskönt!

Nu har vi dragit igång lydnadsträningen för fullt och han får även göra långa budföringar och uppletande med tanken på att kanske tävla honom i rapport framöver. Jag har dessutom sett ut några lämpliga lydnadstävlingar under året och målet ät att han ska vara startklar för klass 3 innan året är slut så vi kan satsa helhjärtat på den klassen under nästa år. 

De senaste veckorna har jag anat (inte konstaterat…bara anat) en liten rörelsestörning på vänster fram. Jag har bara sett den ibland och däremellan inget alls, så jag bestämde mig för att det bara var noja från min sida och därför fortsatt träna på som vanligt. 

I onsdags var Ingela här och vi tränade med alla hundarna. Smiley fick bl a jobba med att trycka på och vara tight hela vägen runt konen vilket är en stor svårighet för honom. Han vill gärna glida ut strax innan han ska runda, och bli även vid efter konen. Därefter fick han vila lite i buren och sedan tog jag ut honom för att fortsätta träningen med lite fritt följ och vittring. Och då säger Ingela precis det jag själv anat… “Du, han är inte okej i vänster fram”. 

Så är alltså läget. Jag försöker alltid att inte fastna i problem utan gå direkt till lösningsfasen. Tid är bokad för undersökning och röntgen hos Helene Backman på Valla den 28 feb och vi har även varit hos vår sponsor Marie på Dynamic Rehab. Smiley ska ta det lite lugnt och äta Previcox 14 dagar och därefter ska jag träna som vanligt sista tiden innan han ska till ortopeden för röntgen. Jag vill se hur leden ser ut nu. Är det bättre nu? Eller sämre? Början till artros? Inflammation? Kan vi fortsätta satsa på tävlingslydnaden eller måste jag tänka i nya banor? Och i så fall vad? Heelwork to Music kanske…

Frågorna är många men eftersom jag inte lär få svar på dem ännu så får jag ge mig till tåls. Och tålamod är INTE min mest framträdande egenskap. Men jag får väl träna på det…

HELÈNE – VÄNSTER FRAM

I går var det dags för heldagskurs “Vad händer mellan momenten” där vi går igenom allt från entré på planen till momentavslut, tävlingsbelöningar, hur vi får hunden att vara “på” i transporten fram till nästa startpunkt, hur vi ställer upp utan strul, var hunden ska ha sin blick mm mm. 

Jag brukar ofta visa med någon av mina hundar och nu var det Smiley som fick vara med och visa hur man kan stå och vänta precis innan man ska gå in, hur jag gör för att få hunden fokuserad direkt på min signal för att sedan gå in med go energi och en bra känsla. Allt funkade fint ända tills jag bröt för att belöna honom. Jag tog några snabba steg bakåt och PANG!! så trillade jag baklänges och landade med kraft på min vänstra handled. 

Först gjorde det inte så jätteont och jag var helt övertygad om att jag skulle kunna fortsätta kursen (mina härliga kursdeltagare såg mindre övertygade ut…). Jag babblade på ca 10 minuter och fick under tiden mer och mer ont, började må illa och bli lite snurrig i huvudet. “Förlåt, men jag måste nog gå in och kyla ner handleden” sa jag och knatade in. Sedan kom jag inte ut mer utan blev liggande i kökssoffan medan Malin (som lägligt nog är sjuksköterska) fick komma in och kika på handleden som börjat bli blå. “Åk till akuten i Linköping” var hennes kommentar och det gjorde vi.

Som tur var så hade Leffe inte hunnit åka iväg så han skjutsade mig, och Joachim var lägligt nog hemma och kunde ta hand om hundarna.

Sju timmar senare var vi hemma igen. Jag har fått två frakturer (ett ordentligt brott och en spricka) men läkaren hoppades att det skulle kunna bli bra utan operation. Jag ska på ny röntgen nästa vecka för att se hur det läker, men hoppas innerligt att de slipper dra det till rätta och operera. Hur som helst är jag gipsad närmaste 4-6 veckorna. 

Det gör rätt ont i dag men jag stoppar i mig lite tabletter och hoppas det ger sig. Och bara den värsta smärtan försvinner så kommer jag säkert kunna använda fingrarna på vänster en hel del, men just i dag funkar det inte. Däremot är det viktigt att jag rör på dem sa läkaren. De ser ut som missfärgade prinskorvar… ingen vacker syn alls.

ETT LITET GLÄDJEÄMNE

Mitt i alla stela bogleder och handledsfrakturer finns det i alla fall små glädjeämnen. Alex Fyhr skickar små filmer och bilder på de små knubbsälarna som blir 4 veckor på måndag. Tänk att en av dem kommer bo här! Valparna är efter Fyhrs Din och Quiding’s Dave och de är givetvis alldeles, alldeles underbara! 🙂

 

 

 

2018 Ett berg-o-dal-bane-år

Mick och Tarzan första vintern här på Talludden

Snart är det ett helt nytt år, men först är det jul!

Den här sista veckan är ganska lugn för min del. Inga kurser, bara några privatträningar och så glöggkväll med träningsgänget på fredag. Men redan veckan efter ju drar allt igång igen.

Det har varit ganska sparsamt med bloggande för mig senaste tiden. Tiden har inte räckt till och någon undrade om tänker sluta blogga. Det tror jag inte, för jag tycker det är givande att sätta mig och skriva ner lite tankar och filosofera kring både livet och hundträningen. Så det kommer jag fortsätta med när tiden medger.

Smiley

2018 är ett år blandat med mycket sorg och mycket glädje. Det började med Smileys operation och sex månaders långa vila/rehab. Som tur var ingen ocd, men en skada i ledkapseln (synovit) som skadat kringliggande vävnad så den var kraftigt inflammerad. Efter operation och vila har han varit helt ohalt, men såklart det är trist med en unghund som måste koppelrastas och inte får springa under så lång tid.

Under året har vi gjort en start i Starklass där han skötte sig fint. Det kommer säkert bli några starter under 2019 men inget som jag planerat inännu. Smilet har en del låsningar som jag vill försöka jobba igenom utanför själva momenten först, vilket gör att han behöver få lite mer tid än jag kanske räknat med från början. Men förhoppningsvis har vi igen det på sikt. Många fina saker gör han i alla fall både på träningsplanen och i vallhagen plus att han är en härlig, charmig och go kille i vardagen. Jag tycker väldigt mycket om honom.

Mick

Jag förlorade Mick i maj efter nio dagars intensivvård på två olika djursjukhus. Vi är fortfarande inte säkra på om det var ett ormbett eller blodförgiftning p g a något annat som orsakade det hela, men det gör fortfarande så väldigt ont att tänka på hur jobbiga hans sista dagar i livet blev. Jag saknar honom så himla mycket och det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom. En vacker, vänlig och klok själ som jag är tacksam över att fått ha i mitt liv. Men han fattas mig.

Foto: Lena Kerje

Tarzan

Nästa bakslag kom en dryg månad senare. Jag hade bokat veterinärtid då jag upplevde att Tarzan blev extremt flåsig i träningen och inte kändes riktigt som vanligt. Han var stressad på ett sätt som jag inte var van vid och verkade inte helt nöjd med tillvaron. Vi tränade för full inför SM och jag ville mest checka så hans lungparasiter inte återkommit. Tyvärr visade det sig vara värre än så.

Veterinären upptäckte ett stort dubbelsidigt hjärtfel och förändringar på lungvenen. Medicin för både hjärta och ökad syresättning sattes in omedelbart och han har svarat väldigt fint på medicinen. Nu är han lika glad och aktiv som vanligt igen men kommer få äta medicin livet ut vilket gör att vår tävlingskarriär fick ett väldigt abrupt och tråkigt slut (ingen dispens på medicinerna). Jag hade verkligen sett fram mot att få starta detta SM och förhoppningsvis få tävla honom ett par år till innan han skulle pensioneras. Han hade så mycket kvar att ge och han älskar verkligen träningen. Men så blev det inte. Jag är ändå väldigt tacksam över att ha honom kvar och att han mår bra.

Foto: Ingela Karlsson

Ett vänskapens år

När livet är tungt känns det gott att ha människor kring sig som förstår, stöttar, tröstar och bara finns där som fina vänner gör. Vissa dagar ville jag liksom bara krypa in i min grotta och då är det väldigt värdefullt när människor hör av sig och drar ut en, så man ser lite ljus igen. Även Leffe och grabbarna har funnits där och varit ett stöd, trots att även de varit väldigt ledsna över att förlora Mick och sörjt över Tarzans hjärtsjukdom.

Träningshallen

Men det har inte bara varit tråkigheter. En stor glädje för mig är träningshallen som invigdes 4 november. Jag stortrivs i den – både då det gäller att hålla kurser och träningar men även träna själv där tillsammans med mina vänner. Det är liksom en dröm som gått i uppfyllelse och ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att det är en sanndröm.

Jag är i grunden i känslomänniska som har nära till både skratt och gråt. Men en av mina styrkor har alltid varit att jag har lätt att släppa saker och gå vidare i livet. Problem blir till lösningar. Sorg till tacksamhet som sedan – förhoppningsvis – leder till energi att gå vidare. Livet är trots allt inte oändligt och ju äldre jag blir desto viktigare är det att inte fastna i negativa tankar, älta orättvisor och tråkigheter eller hamna i någon tycka-synd-om-mig-själv-känsla. 

2019

Under 2019 kommer flocken utökas med ännu en hundindivid. Det ska bli väldigt spännande. Flera av mina vänner är också i valpköpartagen och det känns ju extra roligt att få följa varandra.

Nästa år kommer också innebära väldigt mycket jobb. Samtliga helger under våren och halva sommaren är inbokade och jag kommer ha kurser och träningar samtliga dagar och kvällar i veckan utom fredagar då jag lovat Leffe att vara ledig. Jag är ödmjukt tacksam över den stora efterfrågan och ska göra mitt allra bästa för att alla som kommer hit ska känna sig välkomna, få inspiration och känna att det utvecklas tillsammans med sin hund.

Några gästinstruktörer är bokade under våren. I februari kommer Maria Brandel hit och i mars kommer Åsa Sellidj. Båda kurserna är fullbokade både för ekiapge med hund och åhörare. Fler gästinstrutörer är på g till sommaren/hösten men datum är inte spikade ännu.

Till sist – tack!

Jag vill rikta ett stort, varmt tack till alla er som på olika sätt hjälpt till att göra reklam för träningshallen – vänner, kursdeltagare och fina människor som jag egentligen inte känner mer än på sociala medier. Jag är också oändligt tacksam över den hjälp jag fått med både praktiska och tekniska saker av kunniga, hjälpsamma vänner. Ni vet vilka ni är och framförallt vet JAG vilka ni är.