“Vad ska vi göra nu?!” :)

Bild: Fotografingela

Hösten har verkligen fått fäste nu. Friska morgnar med dimma över fälten, vackra färger och mörkare kvällar. Det finns mycket jag gillar med hösten men jag är och förblir en ”sommarmänniska”. Älskar värmen, de långa dagarna och ljusa kvällarna. Men allt har sin tid och sin charm.

Dagarna rullar på och det är full fart på det mesta just nu. I går hade Åsa och Modde en kursdag i social belöning här på High5. Jag lyssnade på den förra och kunde tyvärr bara vara med halva dagen i går men det är ett himla intressant tema och en verkligt bra kurs.

Den återkopplar en hel del till mitt förra blogginlägg där jag spånande lite kring vårt sätt att kommunicera med hunden och om vi tappat vårt språk och ersatt det med korv och bollar. Och vad som händer på tävling när vi inte längre har med oss korven och bollen?

Jag funderar själv väldigt mycket kring de här frågorna. Hur uppfattar hunden mig när jag kommunicerar genom mitt kroppsspråk, min mimik och mitt tonfall. Finns det glädje och förväntan att jobba även när hunden inte får sin kampdutt? Förstår den vad jag menar när mitt språk inte utgår från köttbullen? Och om svaret är nej på de frågorna, hur kan jag tänka för att hitta ett gemensamt språk som vi båda förstår och kan bygga vår träning och relation på som håller även på tävlingsplanen?

Självklart ska vi förstärka hunden med både mat och lek när vi lär in olika tekniska färdigheter och även i träningen med den mer erfarna hunden. Men jag vill verkligen lära min hund att all information utgår från mig. Jag vill att den hela tiden frågar ”Vad ska vi göra nu?!” när den är i träning. Och den ska kunna vänta på mitt svar. Mitt svar ska vara viktigt och värdefullt och den ska alltid vara trygg med att jag på olika sätt kommer guida den efter bästa förmåga.

Jag lyckas verkligen inte alltid med det! Smiley tänker gärna på sin kampdutt som ofta ligger i min bakficka och snor den om han tycker att han förtjänat den – utan att fråga om lov. 😉

Swish kan bli lätt frustrerad om han får göra många uppgifter efter varandra utan att få bollen och ibland biter han mig i ärmen. Men jag tänker att det hela är en process som måste få ta lite tid. I början kunde Swish kanske göra två uppgifter med full fokus innan han tappade koncentrationen och började tänka belöning. Nu kan han göra rätt många uppgifter/moment med fint fokus och bra tänk. Han förstår mitt språk mer och mer och jag förstår hans. Han frågar mig förväntansfullt i stället för att “göra själv” och är intresserad av mitt svar. 😉  Jag tycker det här är en av de allra roligaste och mest spännande bitarna när det gäller träningen med djur. Att försöka hitta det där gemensamma språket och förståelsen.

Tarzan fyller 12 år nästa år och vi har verkligen lärt oss varandras språk med tiden – både på och utanför tävlingsplanen. Jag läser honom som en öppen bok och han läser mig minst lika bra. Det är en underbar känsla och ett förtroende jag är otroligt mån om att förvalta på allra bästa sätt. Han har lärt mig väldigt mycket då det gäller kommunikation och den lärdomen plockar jag med mig i träningen med övriga hundar. Alla är olika individer så det gäller det att hitta rätt kommunikationskanal för var och en.

Träningsmetoder, mode och humor

Foto: Sanna Krans

Träningsmetoder och mode

I ett inlägg på facebook skrev jag för ett tag sedan om att det går mycket mode i hundträningen, precis som i det mesta annat. Och precis som i klädmodet passar vissa i A-formade klänningar – eller tvärtom i 80 talets axelvaddar – men inte alla.

Jag blir heller inte riktigt klok på det där med träningsmetoder i allmänhet. Vad innebär en träningsmetod? Betyder det att man strikt håller sig till en (av någon annan) förutbestämd metod där man antingen gör si eller så? Som en religion?

Själv får jag lite flashbacks till politiken. Oavsett vilket parti man röstar på så finns det väl andra partier som har något gott på sitt partiprogram (ja kanske inte riktigt alla men de allra flesta i alla fall).

Själv har jag ingen aning om vilket träningsmetod jag har. Det enda jag vet är att jag alltid vill vara tydlig, trygg och kommunicera på ett språk som den aktuella hunden förstår bra. Det kan vara svårt ibland eftersom hundar visserligen pratar hundspråk men dialekterna kan skilja så in i helskotta. Vissa är lätta att förstå, de pratar ”rikssvenska” och är raka och tydliga i sin kommunikation. Andra pratar samiska, är lite mer introverta och man får ibland gissa sig till vad de menar. (Inget ont om samer med det sagt).

Har vi tappat vårt språk?

Det där med kommunikation är intressant. Jag har funderat över om det per automatik är så att personer som har lätt att kommunicera med andra människor, gör sig förstådda och är intresserade av vad mottagaren har att säga, är lika skickliga på att kommunicera med sin hund. Jag har inte riktigt kunnat utvärdera det ännu men jag vet åtminstone att det stämmer i en hel del fall.

Vissa människor är ju bra på att prata men mindre intresserade av vilken respons de får från mottagren. Så kanske det hela mest handlar om ett intresse att interagera och samarbeta. Vad vet jag?!

En annan sak som slår mig när det gäller hur vi kommunicerar med våra hundar är att det ibland enbart sker genom våra belöningar – godbitar och leksaker. Det är väl iofs inget fel. Hundarna tycker förmodligen det är rätt trevligt och själva mår vi bra för vi förebygger många problem. Dessutom är det ju härligt att få belöna sin hund riktigt mycket.

Men det är väldigt lätt att glömma bort sig själv mitt uppe i allt godisregn. Och vad är det för språk vi egentligen lär vår hund? Lär vi den lyssna, läsa in och försöka förstå oss som människor? Eller lär vi den att tänka mer på vad den ska få än vad den ska göra?

Och vad händer om vi kommer ut på tävlingsbanan? Hur pratar vi då med hunden när vi varken har godbitar eller bollar att kommunicera med? Förstår den då vårt språk eller blir det helt plötsligt en märklig gissningslek (kanske inte ens lek utan allvar…). Förvandlas vi från trevliga, vänliga godismaskiner till aliens i hundens ögon?

Bara för att ingen ska missförstå… Jag älskar också att belöna mina hundar. Jag belönar gärna både med mat och lek och älskar att vara socialt delaktig i belöningsfesten! Men jag vill försöka lära hunden mitt språk på samma sätt som jag vill lära mig hundens. Och det sker inte enbart via godis&bollar utan via ord, tonfall, kroppsspråk, tankar och lite humor.

Jag älskar humor!

Det där med humor är viktigt för mig. Dels för att det är ett bra sätt att mota bort irritation och för att jag upplever att hundarna gillar det. Och finns det något bättre sätt än gemensam humor när det gäller att skapa starka band mellan individer.

Häromdagen bet Swish mig i armen när han tyckte att den tävlingsmässiga kedjan blev lite för lång och han ansåg att det var hög tid för bollen. Jag såg på hans blick att det fanns ett visst ”krav” i den och jag svarade med med glimten i ögat ”passa dig du lilla råtta”. Varvid han tog ett litet, litet nafs till i mitt byxben med framtänderna och hade han kunnat prata svenska hade han sagt ”passa dig själv du” med samma okynne i blicken som jag givit honom. Så garvade vi lite tillsammans och sedan fortsatte vi träningen i samförstånd. Jag fattade ju vad han menade och han förstod mig – åtminstone just då. 😉 Han fick snällt vänta på sin boll en liten stund till. Och den som väntar på något gott väntar ju alltid för länge!! Men trägen vinner ju!!! 😉

 

 

 

 

 

 

 

 

Utveckling & Insikter

Foto: Sanna Krans

Egen utveckling på olika plan

Den här våren har jag visserligen haft en del privat träningar, några helgkurser och fortlöpande kvällskurser samt några online-kurser, men det har ändå varit lugnare på jobbsidan än jag räknat med innan viruseländet dök upp. En del kurser har fått ställas in och några externa jobb har blivit avbokade. Inte kul men fullt förståligt.

Den tid jag ”fått över” har jag i möjligaste mån försökt använda till egen utveckling på olika plan. Då det gäller hundträning har jag funderat över vad jag skulle vilja bli bättre på. Och det är en hel del. 😉

Jag har även funderat på vad jag egentligen vill med min träning (det kan tyckas självklart, men när frågar sig själv helt ärligt så kanske man får svar man inte alltid väntat sig) och vad som egentligen driver mig.

Nya insikter

Jag är lite av en tävlingsmänniska (gillar tävlingsmomentet i sig och tävlar alltid med mig själv som referensram, inte mina medtävlare) och har tidigare sagt att jag måste ha tävling som mål för att tycka träningen ska vara rolig och givande – både då jag höll på med hästarna och nu med hundarna.

Men f-n vet rent ut sagt… jag är inte helt säker på att det är så längre. Den här våren då alla tävlingar varit inställda har jag tränat väldigt mycket, fast på ett lite annat sätt än jag hade gjort om jag hade haft tävling som närmaste mål. Det har känts viktigare att försöka vidga mina vyer på olika sätt och bli bättre på saker som jag upplever att jag brister i.

Jag är inte rädd för att fråga andra om deras erfarenheter och har ingen som helst prestige – varken i min roll som hundtränare eller instruktör. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på, men ser också bitar där jag har massor att lära och där andra har större erfarenhet än jag.

Den sociala driften

I går var Åsa och Modde här och hade en kursdag. Jag var inte med själv men däremot vad jag med på den föreläsning de hade på kvällen som handlade om hundens drifter.

Det var både intressant och lärorikt, inte minst blev det mycket prat och många bra diskussioner kring den sociala driften. Hur utvecklar vi det sociala spelet med vår hund – det som egentligen all träning bygger (eller åtminstone borde bygga) på? Vad händer då de vanliga belöningarna försvinner? Vad väljer hunden om den ”bara” har oss?

Foto: Sanna Krans

Att observera utan att värdera

Swish får av olika skäl ta det lite lugnare på träningsfronten för tillfället. Men i morse efter frukost tog jag med honom ut i hallen för ett litet experiment. Hur skulle han bete sig och vad skulle han välja om vi bara hade varandra, utan några som helst belöningar i form av mat/godbitar eller leksaker?

Jag satte mig på golvet mitt i hallen. Swish kom fram och började bjuda på lite backande, hoppanden och snurranden och jag svarade med att bjuda in honom till lek genom att smyga mot honom och finta  när han hoppade mot mig. Det tyckte han var kul.

Han nöp mig ett antal gånger i armen (gör jäkligt ont men jag höll god min) men jag såg att han hela tiden förväntade sig att leksaken skulle komma fram. Jag fortsatte med min kattåråtta-lek och Swish började skälla lite. Jag brydde mig inte om det utan fortsatte mina lekinviter.

Efter ett tag backande han ut från mig, skällde några gånger men blev sedan passiv och väntade. Jag satte mig ner på golvet igen och blev passiv även jag. Då började han cirkla runt mig, fick syn på rutan som stod kvar sedan gårdagens träning och sprang dit. Jag sprang efter in i rutan och bjöd in honom till ny lek för det var ett bra initiativ av honom. 

Nu var han mer avvaktande och hade stor förväntan på sin boll. Han tittade mot mina fickor, hoppade mot min ryggficka och försökte själv leta sig fram till leksaken. Men det fanns ju ingen.

Jag satte mig mitt i rutan och bjöd in honom till en stunds mys och gos vilket han inte var det minsta intresserad av. Förmodligen började han inse att det inte skulle bli någon leksak och då jag satt passiv på golvet gick han iväg bort och nosade på mattan.

Det var svårt att bara sitta och låta det ske men jag hade ju bestämt mig för att ge mig tid att bara observera honom det här passet, utan att värdera eller ”tänka träning”. Han gick runt och nosade en liten stund men kom sedan mot mig igen med ett lite förväntansfullt uttryck. Jag kröp ihop och låtsades bli rädd vilket han tyckte var svinkul och svarade med att börja leka med mig igen – och nypa mig ännu mer i armen.

Vi höll på så här lite fram och tillbaka ca 20 minuter. Plötsligt sprang han bort till leksakshyllan, lyckades dra ner en liten kampkudde och for runt med den i hallen. (Note to myself… sätt undan leksakslådan när vi ska leka föremålsfritt!!) Jag satte mig ner på golvet igen och efter en kort stund kom han faktiskt in med kudden och bjöd in mig att vara med. Trevligt! Vi avslutade passet efter någon minuts gemensam lek med kudden.

Vad lärde jag mig av detta?

Kanske var detta ett av de mer givande passen jag haft på länge. Att bara studera hunden helt förutsättningslöst gav i alla fall mig en lite ny dimension och en hel del nya insikter.

Jag inser att mycket av den sociala lek vi har är intränad. Inte fel iofs, men det betyder inte per automatik att jag är det viktigaste på planen. Jag vill att vi ska kunna ha en socialt spel mellan oss som bygger på humor, förståelse och samarbete även utan föremål. Och där har vi en bra bit kvar.

Att bara observera utan att värdera var också väldigt nyttigt för jag såg min hund med lite nya ögon. Det blev automatiskt så att jag blev mycket mer observant på små skiftningar i hans språk och sätt att kommunicera. Swish är inte alltid jättelätt att läsa trots att han är en ganska öppen hund. Kanske tycker han samma sak om mig. ”Hon är inte alltid jättelätt att läsa den där människan, trots att hon är rätt öppen!”

En kul och intressant start på dagen och definitivt något jag ska tänka på och jobba vidare med då det gäller de andra hundarna också.

Den som gapar efter mycket… 🙂

 

 

“En förare med bred kunskap har lättare att “lyckas” oavsett hundtyp”

Intervju med Martha Landin – landslagsledare för svenska lydnadslandslaget, lydnadsdomare, instruktör och aktivt tävlande. Stort tack för din medverkan Martha!

Om man väljer att bli lydnadsdomare så måste man ha ett stort intresse för själva sporten. Finns det något mer än ett genuint intresse som fick dig att utbilda dig till domare?

– Precis som du skriver så har mitt intresse för just lydnaden alltid varit stort. När jag började bli aktiv inom SBK så blev jag lärd att man skulle utbilda sig för att kunna hjälpa till på klubbarna. Så att bli domare föll sig ganska naturligt för mig, först gick jag tävlingsledarutbildningen och sedan var steget att gå domarutbildningen inte så stort. Och det är så klart inget jag ångrat, för tänk så mycket jag har utvecklats inom sporten, både som funktionär och tävlande.

 Vad är de vanligaste generella ”felen” du ser när du är ute och dömer i de lägre klasserna?

– Många gånger tycker jag att det inte är själva momenten som inte fungerar utan mer tävlingssituationen i sig, att få ihop helheten just den dagen med oförberedda störningar och förarens egna nerver tex. Jag upplever också att det finns en hel del frågetecken kring vad man får göra på planen som tävlande och jag tror många gånger att just dom frågetecknen skapar en osäkerhet eller nervositet för den tävlande. Har man funderingar så ställ gärna dem på genomgången eller banvadringen, vi domare är där för dom tävlande och svarar gärna på frågor.

Och vad upplever du är de största svårigheterna i Cl 3?

– I klass 3 är det många gånger att det går för fort och då blir det lätt lite tokigt, tex att man får ge extra kommando m.m. Sen kan vi ju se många gånger att skicket till cirkeln innan rutan kan vara en klurighet, även upplägget av momenten kan ju försvåra det för hundarna.

År 2021 kommer nya regler i Cl 3 och vissa moment kommer se lite annorlunda ut. Vad tror du kommer bli utmaningarna där?

– Tror inte att det blir så mycket klurigare än vad det är idag, det ska i så fall vara att man kan bli lottad att apportera mittapporten på apporteringsdirigeringen. Det kan bli en svårighet för rutinerade hundar som ska läras om, men jag är helt övertygad om att dom löser det också!

Förutom de bedömningsanvisningar som finns nedskrivna så har ju varje domare en egen målbild. Kan du beskriva din målbild rent helhetsmässigt hos ett tävlingsekipage?

– Jag gillar när det flyter, när föraren läser av vad som händer på planen och inte har så mycket annat för sig utan är redo när tävlingsledaren ber dem ställa upp. Däremot uppskattar jag inte när den tävlande går händelserna i förväg tex kliver in på planen innan man blivit inropad eller ställer upp på uppställningspunkter innan tävlingsledaren bett om det.

Det går ju lite ”trender” i bedömningen och vid olika perioder har man prioriterat lite olika saker. Vad tror du att trenden kommer gå mot kommande år?

– En väldigt svår fråga och jag har nog inget bra svar men jag tror att det många gånger är dom tävlande som skapar ”trenderna” och vi domare bemöter/bedömer dem. Sen finns det så klart delar av moment som det tittas lite extra på under vissa perioder, det är en bedömningssport och jag hoppas att bedömningen aldrig slutar att utvecklas (så länge vi håller oss till regelboken)

Som landslagsledare får du ju se mycket av den internationella bedömningen på mästerskap. Tycker du bedömningen skiljer sig mycket internationellt mot den svenska, och i så fall hur?

– Tyvärr hinner jag inte se så mycket av bedömningen som jag kanske hade velat, som landslagsledare har man många andra uppgifter istället. Men visst hinner man se en del i alla fall och jag tycker det är väldigt lärorikt för egen del att se hur andra domare dömer, speciellt utomlands. Bedömningen skiljer sig från domare till domare, vi ser ju skillnader bara här i Sverige beroende på vem som dömer. Så det är klart att det skiljer sig mellan länderna också, däremot får man inte glömma bort att det är en annan bedömning på de internationella tävlingarna jämfört med våra nationella. Och det tror jag många lätt glömmer bort.

Du tävlar själv lydnad. Vilka egenskaper uppskattar du hos en tävlingshund?

– Jag uppskattar hundar som är kontaktsökande, har bra föremålsintresse och matglada. Det är allt som min bordercollie Alan inte är! Han utvecklar mig enormt mycket men ibland hade jag önskat lite mer av just detta av honom.

Upplever du att de flesta brister går att åtgärda med bra träning?

– Absolut, allting går att träna bort, ibland måste man bara söka lite djupare efter de rätta knapptryckningarna och då kan det ta lite längre tid.

Till sist… Jag upplever att många söker med ljus och lykta efter ”drömvalpen/drömhunden” som inte har några fel eller brister. Personligen tror jag den är individen är svår att finna, däremot kan man själv som tränare ha lättare att jobba med vissa brister än andra.

– Håller helt med dig, det finns inga felfria hundar (inte människor heller). Det gäller att försöka se vilka egenskaper hunden har, förstärka det man vill ha mer av och eventuellt dämpa det man vill ha lite mindre av.

Hur mycket av resultatet tror du beror på hundindivid och hur mycket beror på träning? 

– Jag tror det beror på hur mycket erfarenhet ägaren har. En oerfaren förare har lättare att ”lyckas” om hunden passar just den föraren. Däremot en förare med bred kunskap och som har tränat många olika individer har lättare att ”lyckas” oavsett vilken typ av hund det är.

 

Förnuft och känsla

”I tystnaden mellan tankarna dyker ofta svaren upp”

Det är en av klokheterna jag tog med mig från podden Mentala Mästares senaste avsnitt med Anneli Pompe. Och det stämmer så himla bra i mitt fall, och säkert många andras också.

Vad beror det på kan man undra. Borde inte svaren och lösningarna dyka upp när hjärnan är som mest aktiv?

Kanske det är så att tankar nästan alltid är kopplade till känslor – mer eller mindre i alla fall. Tankar framkallar olika känslor hos olika individer beroende på personlighet, tidigare erfarenheter mm. Men oavsett vilken typ av känsla vi får, så gör vi omedvetet en värdering. Och det är här jag tror det kör ihop sig. 😉

Känslor gör ofta knäppa saker med vårt omdöme. När de är inblandade minskar förmågan att tänka logiskt och kreativt. Tänk bara på hur hjärnan funkar när man är riktigt förälskad. Det finns ju inte tillstymmelse till logik eller förnuft då. Och det är ju härligt just i den situationen, men ska vi lösa ett problem eller komma tillrätta med en knepig situation måste det till både logiskt och kreativt tänkande.

Hur logiskt och kreativt tänker vi i vår hundträning när det uppstår problem, hunden inte svarar som vi tänkt, vi får bakslag eller fastnar och kommer inte vidare? Klarar vi av att tränga undan känslorna som dyker upp och tänka logiskt utan att lägga värderingar i det hela?

Det här är något jag själv jobbar med hela tiden. Jag har blivit sååå mycket bättre på det jämfört med den tiden då jag tävlingsred och var på väg att lägga av därför att jag alltid tyckte vi underpresterade på tävlingar. Jag minns det som en rätt jobbig period som sög mycket energi och inte gav så mycket positivt tillbaka. Inte förrän jag fick hjälp med att hitta ut ur känslodjungeln och börja se på mina prestationer lite mer utifrån.

Men det mest positiva med den tiden är att det var då mitt intresse för mental träning började spira och jag insåg att ”jäklar, det här är ju träningsbart!”

Det är lätt att tänka att man är på ett visst sätt och att det är hugget i sten. Man sätter en stämpel på sig själv och den stämpeln kan vara svår att sudda bort. Precis på samma sätt gör vi ofta gör med våra hundar – ”min hund är inte så snabb… min hund är okoncentrerad” – och i den stämpeln lägger vi också en värdering. Vad skulle hända om vi bara konstaterade utan att värdera? Skulle vi lättare och snabbare hitta bra lösningar då? Själv är jag helt övertygad om att svaret är ja.

Under en utbildning jag gick på Bosön fick vi träna oss på att gå i och ur en känsla – assa och dissa. Vi fick börja med att titta på en ganska känsloladdad film och under vissa partier skulle vi ta in det vi såg, värdera det och låta det beröra oss. Nästa del skulle vi se på scenariot utan några som helst känslor utan bara konstatera vad som hände. Vissa av mina klasskompisar hade ganska lätt för det – jag hade skitsvårt. Jag tjuter ju när jag ser tecknade Bambi! För att inte tala om när vi såg King Kong. Ni vet ju alla hur det slutar där uppe på skyskrapan och mina tårar rann ohämmat i soffan medan jag försökte att inte hulka för mycket. Då klappade Jocke 6 år mig på armen och sa vänligt ”Mamma, det är bara på film du vet. Det är ingen riktig apa”.

Men den där filmen i klassrummet var ändå a piece of cake jämfört när vi skulle filma saker från vår egen träning (alla höll på med olika sporter) och sedan titta på filmen utan att värdera det vi såg. Herrejäklar vad jag såg mycket brister hos mig själv och min hund och vad jag hade svårt att titta på det objektivt.

Träning ger färdighet och eftersom jag är genuint intresserad av den mentala biten tycker jag också att det är himla roligt att jobba med den – både för egen del och andras. Och att analysera/konstatera utan att värdera är en väldigt viktig del i den träningen.

Om hamnar jag i situationer där jag har svårt för det brukar jag försöka tänka ”Vad skulle jag ge för råd till en elev eller till min träningskompis här och nu?” För det rådet kommer säkert vara byggt på förnuft snarare än känsla.

Tarzan – gammal kärlek rostar aldrig!

Foto: Ingela Karlsson

I morse när jag gick in på fb dök det upp ett minne från några år tillbaka. Jag tittade på bilden och läste det jag hade skrivit den där dagen 2016. ” Min allra bästa vän som får mig att bli den bästa versionen av mig själv. Älskade Tarzan!<3 Så tacksam över att få ha dig i mitt liv.”

Plötsligt märkte jag hur tårarna trillade ner på tangentbordet. Jag mindes så väl den där dagen och den underbara känslan av glädje, tacksamhet och ödmjukhet över hans förtroende och tillit. Det var liksom vi mot världen och tillsammans gjorde vi varandra bra. 

Jag har fortfarande Tarzan i mitt liv. Elva år fyllda, några vita strån runt nosen har han fått men inte så många. Fortfarande pigg på all form av träning och aktivitet. Fortfarande stjäl han mackor från diskbänken om han får chansen och fortfarande är jag den absolut viktigaste och mest älskade individen i hans liv.

Han är lite stelare i kroppen, speciellt på morgonen (vem är inte det liksom…), benen springer inte riktigt lika fort till rutan (men huvudet gör det definitivt) och han vilar lite mer på dagarna är han gjorde som ung. Han äter sin hjärt&lungmedcicin som är svindyr men som gör att han mår fint trots sin hjärtåkomma och problem med luftrör/lungor. Jag hoppas få behålla honom ett par år till men inser att jag har honom till låns och att vår tid tillsammans inte kommer vara för evigt. Och den tanken är så jobbig och sorglig att tänka att jag försöker undvika den i möjligaste mån. För hur ska jag klara att ta farväl av någon som betytt så oerhört mycket för mig och som jag kommer sakna resten av mitt liv.

Foto: Buzellas

Vad är det som gör att man får en alldeles speciell relation med vissa individer? Jag har funderat en del på det och i Tarzans och mitt fall tror jag det beror på att vi redan från början hittade en gemensam kommunikationskanal där vi snabbt förstod varandra.

Det var inte alls så att det gick som på räls från början. Tarzan var dryga två år när han kom till oss och han var dryga fyra år innan vi tävlade första gången. Det fanns väldigt mycket att jobba med förutom själva momenten och under en tid där i början valde jag att träna mycket ensam för att vi verkligen skulle hitta varandra utan för mycket inblandning av andra.

Foto: Daniel Eidenskog

Det var en värdefull tid som gav mig många insikter och är faktiskt en av de mest utvecklande perioderna i mitt hundtränarliv. Där hittade jag mycket av de värderingar, den linje och det tänk jag sedan burit med mig. Från att ha varit lite osäker på vem jag egentligen varit som hundtränare blev jag mycket tryggare i och säkrare i min hundtränarroll. Och Tarzan var en fantastisk partner och ett bra facit eftersom han är så omedelbar i sin kommunikation och sätt att svara. Han ville förstå mig och jag ville förstå honom och vi fann ganska snabbt ett gemensamt språk.

Bild: Fotografingela

Jag minns att jag vid ett tillfälle fick en kommentar av en person som sett oss tävla på en av de första elitstarter vi gjorde. Tarzan steppade och studsade i fria följet och vi hade nollat rutan. Hen sa ”Alltså, jag fattar inte hur du orkar med den där hunden. Jag skulle aaaaldrig palla!!” Istället för att bli sårad eller sur tyckte jag lite synd om människan. Så jag log lite överseende och svarade ”Nej, det skulle du nog inte” och så gick jag därifrån. För jag tror verkligen inte att personen hade haft tålamod eller ork att jobba med en hund som Tarzan. Men stackars människa vad mycket häftigt och roligt hen missade!!! 😉

Foto: Åsa Jakobsson

 

Även om vi inte tränar längre utan det blir mer aktivering för Tarzans del så har vi fortfarande vårt eget språk. Han vet precis vad jag tänker och känner och jag vet exakt vad han menar när han gör på ett speciellt sätt.

Jag hoppas att jag ger honom en bra och värdefull tid som pensionär. Han får göra mycket av det han tycker är roligast. Lätt iofs för han tycker allt är roligt, men springa och leta föremål slår det mesta. Roliga lydnadsmoment (allt med fart och apportering) står också högt på listan. Och så ska jag ge honom ännu mer egen tid i form av långa skogsturer där bara han och jag vandrar.

Och när den där dagen (som jag inte orkar tänka på) kommer så ska jag finnas hos honom och han ska få somna lugnt och tryggt omgiven av massa kärlek. Hoppas bara det dröjer för jag är långt ifrån redo. <3

Foto: Åsa Jakobsson