Bror och syster Toppborders in action

 

Jag och hundarna har haft en grymt trevlig start på veckan tillsammans med Elin och Tarzans syster Vilja. Det var första gången jag träffade Elin live (vi har bara pratat på facebook tidigare) och hon var en precis lika positiv person som jag anat.

Vi var rörande överens om att vi fått varsin hund som passar oss som handen i handsken. Och jag förstod precis vad Elin menande när hon sa ”Jag blir så himla lycklig av att träna med henne!” Och det syntes verkligen att de två trivdes tillsammans. Vilja har fått fina grunder i träningen hos duktiga Susan Wastensson, och Elin har i sin tur verkligen förvaltat det hela och utvecklat det vidare. Tillsammans är de ett härligt team med mycket glädje, som snart är färdiga för start i klass 3.

Innan vi började träningen på tisdagen gick vi en promenad i tallskogen runt Ullekalv  med alla hundarna, och det var nästan rörande att se hur lyckliga både Tarzan och Vilja var över att ha hittat en likasinnad hundvän som pratar samma språk, leker på samma sätt och skrattar åt samma saker. Hade hundar verkligen kunnat skratta så hade det gapgarvats i skogarna runt Ullekalv denna morgon. Dikesrace i vattnet. Jaktlek. Kapplöpning. Vänskapliga tassar och lyckliga ögon.

Resten av dagen tillbringades på träningsplanen vid Klubbarps Hundklubb i strålande sol och med både humör och svansar på topp. Elin tänker lite som jag själv gör då det gäller lydnadsträning, d v s fokuserar på ett helhetstänk där samarbete, glädje och frimodighet ligger till grund för att man överhuvudtaget ska kunna börja tänka precision. Vi ”petar” inte så himla mycket förrän vi känner att hunden är mogen för det, och det kan ju variera på olika moment. Vissa moment och delar kan man börja peta i lite tidigare, medan andra måste få mogna och bli trygga under en längre tid.

Om jag t e x har en hund som tycker det är svårt och jobbigt med fjärrdirigering så tar jag hellre en liten förflyttning och får ett lite sämre betyg, än jag stirrar mig blind på att hunden måste vara helt stilla och kanske  i stället får en dålig känsla hos vovven, tveksamma skiften eller  låsningar. Då hunden känns trygg och gör sina skiften frimodligt och villigt – även på tävling – kan jag börja tänka mig att finslipa mer på tekniken.

Men alla tänker vi olika, och inget sätt är bättre än något annat – bara det fungerar för just mig och min hund!

Ovan ser du en några filmklipp från vår träningsdag tillsammans.

 

8 reaktioner på ”Bror och syster Toppborders in action”

  1. Man ser verkligen att hundarna älskar att träna! Härliga syskon ni har (och duktigt tränade också förstås) Intrssant det du skriver om att inte peta för mycket till en början. Kan du ge fler exempel på det?

    1. Mmm, jag håller med. Det är riktigt härliga och häftiga hundar!

      Jag tänker generellt som så att jag försöker skapa ett högt värde i att vara med/jobba med/ samarbeta tillsammans med mig, innan jag börjar tänka för mycket precision. Det passar mitt sätt att träna, medan andra tänker annorlunda och lyckas jättebra med sin filosofi.

      Attityd och engagemang vid sidan innan jag börjar peta alltför mycket med position. Fart och fläkt i inkallningen går före en korrekt ingång till sidan (där kan jag tänka mig att bryta innan den kommer in alt hjälpa den in). Hög motivation att vilja gripa apporten innan jag börjar jobba med att den ska gripa korrekt. Ett högt engagemang att springa mot fyra koner innan jag börjar tala om för den exakt var jag vill att den stannar.

      Om det finns en vilja, ett högt engagemang och en drivkraft hos hunden att vilja göra sina uppgifter så ”tål” den att man så småningom börjar forma fram ett mer precist utförande. Finns inte det rätta engagemanget kommer hunden förmodligen tappa självförtroendet, engagemanget och drivet om jag börjar granska den, peta och försöka få fram något väldigt ”precist” innan det är läge för det.

      Hoppas du fick några exempel att fundera över. 🙂

  2. Marika med Mixtra & Lojten

    Allt roligt att se likheter i syskon, det är ju inte alltid på det viset !;)!
    Tyckte att dom var lika vid första anblicken, utseende mässigt 😉
    Härliga syskon i Action !
    Måste bara tillägga att det är en oerhört härlig när man har den alldeles speciella glädjekänslan när man tränar med sin hund. Glömmer tid och rum när vi jobbar tillsammans Mixtra och jag, har nog aldrig haft den äran att känna så som jag gör nu …..så jag fattar precis 😀
    Helhet med fin tatch av detaljer så mycket som det bara är möjligt, beror på vad det gäller och i vilken fas vi är i just då …. en bra balans och lite sunt förnuft är en bra grej 😀 Kram på er !!

    1. Visst är det så Marika. Jag tycker det är som med människor… Vissa klickar man med direkt och kan umgås med i både med- och motgång. Man lyfter varandra och ger varandra energi och goa känslor. Medan andra är lite trögare att få ”feeling” tillsamamns med. 😉

      Har man turen att hitta sin själsfrände ska man vårda varandra ömt och njuta av resan all the way.

      Kram till dig min fina vän. <3

Lämna ett svar till Marika med Mixtra & Lojten Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top