T grip:vänd

Vi har hunnit med två tävlingar sedan senaste blogguppdateringen.

En sak är säker, Tarzan och jag behöver tävla mycket. Det är visserligen ingen jättestor skillnad på honom i träning och tävling, men han behöver hitta en stabilitet i sina utföranden och då speciellt i en tävlingsmässig miljö och situation. Att lära hunden en massa fina saker och färdigheter i träningen är definitivt ingen garanti för att lyckas få hunden (och sig själv) att prestera högt i tävlingssammanhang. Jag försöker se varje tävling som en liten checkpoint som på sikt ska göra vår väg framåt mindre spretig, och mer smal och rak om ni förstår hur jag menar. 😉

I Västervik förra helgen hade vi sällskap av flera goa vänner och det blev en kul tävling på många sätt. En nolla på platsen drog väl ner munterheten en smula för min del, men inte så farligt ändå. Jag kunde ganska lätt ladda om och beslöt mig för att hålla fast vid vårt primära mål – att både Tarzan och jag ska gilla läget på tävlingsplanen och ta oss an våra uppgifter med självförtroende och gott humör. Och det tycker jag vi lyckades fint med.  Lite slarviga sättanden i fria följet, ett struligt konskick och en omdirigering på dirigeringsapporteringen drog ner poängen ytterligare en del, men vi fick ändå i hop 269,5 poäng och tävlingen i stort kändes helt okej.

Och i går var det dags igen. Denna gång styrde vi kosan mot Tranås. Jag var väl inte superpepp för jag hade känt mig hängig dagarna innan, men på lördagmorgonen mådde jag lite bättre. Fast man undrar ju lite vad man håller på med när man kliver ur den varma sängen (och goa terriern som ligger limmad intill min mage) och ger sig iväg i mörker och hällande regn.

På denna tävling var mitt primära mål att inte nolla på gruppmomenten. Ja, helst ingen nolla alls så klart!  Tarzan är skottberörd och lite ljudkänslig i största allmänhet, och hör han skott (vilket är  vanligt här nu under älgjäkten) så blir han lätt osäker. Kommer skotten då han är i aktivt arbete fixar han det bra, men kommer dom på gruppmomenten är det värre.

Den här gången slapp vi visserligen skott, men precis då vi ska lämna hundarna inför inför sitt i grupp drar det igång nå´n typ av motorsåg i skogen bakom oss. Det blev ett sabla liv och Tarzan tittade orolig bakåt och jag kunde inte låta bli att tänka “helvete också”. Men jag fattade snabbt beslutet att genomföra momentet ändå. Det visade sig att Tarzan tittat bakåt några gånger men klarat sitta stilla med sina små tassar. Duktigt gjort av killen. Och då det var dags för platsliggning kändes han – trots att ljudet fortsatte – tryggare och låg lugnt med hakan i backen hela tiden.

Resten av programmet gjorde han fint. Jag vet ju var våra styrkor och svagheter ligger, och jag tycker han klarade även våra svaga delar på ett helt okej sätt. Det var blött på planen, och det är inte så lätt att tajma sina kommandon med en turbo som Tarzan. Inkallningen fick vi till riktigt snyggt.  I rutan sa jag mitt ståkommando då han precis var på väg in, och trots att han nitade gled ändå utanför bakre kanten så jag fick ta fram honom några steg. På dirigeringsapporteringen tog jag det säkra före det osäkra och stannade honom tidigt vid konen. Det innebar att han hamnade till höger om den, och då jag skickade mot vänster apport såg han den först inte och vek av mot mitten. Men jag hann stoppa och dirigera om honom. Vi avslutade med tre fina moment och gick av planen med humöret och svansen i topp. 😉 Det var jätteskönt att få till en tävling utan någon nolla, och vi fick ihop 293,5 poäng, Hoppas den trenden håller i sig under nästa år.

Jag räknade fram att vi nu totalt gjort elva tävlingar tillsammans, varav sju i elit. På dessa har jag lärt mig massor om hur han och jag fungerar tillsammans på tävling. Tarzan har blivit mycket duktigare på att hantera saker han tycker är svåra i tävlingssammanhang, och även om han ofta är väldigt het så tycker jag han blir allt bättre på ha hjärnan med sig. Och själv har jag blivit mycket tryggare i min roll förare, även i skarpt läge.

Visst finns det en massa saker att förbättra, både hos honom och mig. Men vis av tidigare erfarenheter kommer jag göra allt för att inte hamna i perfektions- och prestationfällan. Ni vet, där små detaljer blir superviktiga och  man knappt törs ge sig ut att tävla för att man är rädd för att allt inte ska kännas och se ut som man vill. Det är så himla lätt att glädjen försvinner och man fokuserar på fel saker. Och där tänker jag inte hamna. Tävlingslydnad är roligt, och jag vill att det ska synas!