Jag och hundarna har haft en grymt trevlig start på veckan tillsammans med Elin och Tarzans syster Vilja. Det var första gången jag träffade Elin live (vi har bara pratat på facebook tidigare) och hon var en precis lika positiv person som jag anat.

Vi var rörande överens om att vi fått varsin hund som passar oss som handen i handsken. Och jag förstod precis vad Elin menande när hon sa ”Jag blir så himla lycklig av att träna med henne!” Och det syntes verkligen att de två trivdes tillsammans. Vilja har fått fina grunder i träningen hos duktiga Susan Wastensson, och Elin har i sin tur verkligen förvaltat det hela och utvecklat det vidare. Tillsammans är de ett härligt team med mycket glädje, som snart är färdiga för start i klass 3.

Innan vi började träningen på tisdagen gick vi en promenad i tallskogen runt Ullekalv  med alla hundarna, och det var nästan rörande att se hur lyckliga både Tarzan och Vilja var över att ha hittat en likasinnad hundvän som pratar samma språk, leker på samma sätt och skrattar åt samma saker. Hade hundar verkligen kunnat skratta så hade det gapgarvats i skogarna runt Ullekalv denna morgon. Dikesrace i vattnet. Jaktlek. Kapplöpning. Vänskapliga tassar och lyckliga ögon.

Resten av dagen tillbringades på träningsplanen vid Klubbarps Hundklubb i strålande sol och med både humör och svansar på topp. Elin tänker lite som jag själv gör då det gäller lydnadsträning, d v s fokuserar på ett helhetstänk där samarbete, glädje och frimodighet ligger till grund för att man överhuvudtaget ska kunna börja tänka precision. Vi “petar” inte så himla mycket förrän vi känner att hunden är mogen för det, och det kan ju variera på olika moment. Vissa moment och delar kan man börja peta i lite tidigare, medan andra måste få mogna och bli trygga under en längre tid.

Om jag t e x har en hund som tycker det är svårt och jobbigt med fjärrdirigering så tar jag hellre en liten förflyttning och får ett lite sämre betyg, än jag stirrar mig blind på att hunden måste vara helt stilla och kanske  i stället får en dålig känsla hos vovven, tveksamma skiften eller  låsningar. Då hunden känns trygg och gör sina skiften frimodligt och villigt – även på tävling – kan jag börja tänka mig att finslipa mer på tekniken.

Men alla tänker vi olika, och inget sätt är bättre än något annat – bara det fungerar för just mig och min hund!

Ovan ser du en några filmklipp från vår träningsdag tillsammans.