DSC_0668_2

Tack för trevliga kommentarer och glada tillrop i förra blogginlägget. Det värmer så klart!

Någon undrade om det är okej att på tävling belöna som jag gör på filmen efter momentet (tumme upp, klappa händerna, berömma med röst osv). Detta är något som diskuteras en hel del, bl a på sociala medier och en av våra mest meriterade landslagsförare skriver på sin logg  “Känner att lydnaden, den sport jag verkligen brinner för, börjar ta en ledsam utveckling på tävlingsplanen. Jag tränar timmar, dagar, veckor och år med mål att få till de perfekta momenten. När vi lyckas är känslan helt obeskrivlig! Den glädjen och stoltheten vill jag kunna visa för min duktiga hund. Håller den möjligheten på att försvinna från oss tävlande?”

Jag kan inte annat än hålla med henne, och det av flera skäl. Det främsta skälet till att träna och tävla tillsammans med ett djur är den glädje och “kick” jag får då samarbetet mellan oss klickar. Vi förstår varandra även fast vi talar helt olika språk, och vi finner en gemensam kanal (träningen) för att utveckla förståelse mellan varandra. Man kan väl nästan säga att man hittar ett internt språk tillsammans. Och på samma sätt som när jag pratar med en människa vill jag kunna le, skratta och visa min glädje då vi umgås och har kul.

Och då kommer vi genast till nästa fråga. Måste man tävla för att ha roligt tillsammans? Själv tycker jag inte alls det är något måste, men jag gillar att tävla och känner att det är en drivkraft i träningen. Fast på samma sätt som när vi tränar vill jag även på tävling visa att jag faktiskt gör detta för att jag tycker det är kul. Och jag vill även att min hund ska få visa att den tycker det är häftigt och känner sig duktig då den gör sina moment.

Det finns många lydnadsdomare som tycker det är helt okej att visa glädje – både för förare och hund – såvida det inte tar sig alltför yviga uttryck och onödig tid. Men reglarna tolkas på olika sätt av olika domare, och bara vetskapen om risken för gult kort gör att det blir en lite “locket-på” stämpel som jag tror missgynnar lydnadssporten som helhet.

Jag tror varken publik eller förare tycker lydnadssporten behöver stramas åt – snarare tvärtom. Om jag fattat det hela rätt så kom dessa gula och röda kort från början till för att förhindra att hunden sprang ärevarv runt – eller t o m lämnade planen mellan momenten. Men i praktiken innebär det att en domare kan ge gult kort åt en hund som i ren glädje hamnar framför föraren, kanske backar något steg, tar ett glädjeskutt eller hamnar för långt från förarens sida osv – trots att den aldrig släpper kontakten med föraren. Och jag undrar lite över syftet med att ge gult kort för detta. Om syftet är (som jag tror det var menat från början) att spara tid tycker jag det är helt okej. Men om syftet är att inte få visa hur roligt man har och hur glad man blir, då tycker jag inte det är okej.

Att både lydnad och bruks härstammar från militären har väl inte undgått någon. Men nu har vi ju tack och lov fred här i Europa, och bara det borde vara skäl nog att skratta och dansa fram – på både gator och appellplaner. 😉