Den svåra konsten att kommunicera

DSC_1149

Har du varit med om att du ibland fyller i meningar åt någon som du tycker pratar alltför långsamt? Eller tvärtom, kanske du blivit hyperstressad över att personen du pratar med  inte tänker efter innan orden sprutar ur munnen på henne/honom? I båda fallen beror det säkerligen på att ni har helt olika tempon i livet.

Jag tror det är samma sak med våra hundar. Vissa hundindivider är snabba i både tanke och handling. De är ofta kreativa, nyfikna, har relativt låg impulskontroll och vill gärna lösa problem snabbt och med hög intensitet. Dessa individer har förmodligen ett ganska lågt MAO (manoaminoxidas), vilket är ett slags enzym som påverkar våra beteenden. (MAO är superintressant och det kommer mer tankar kring det i  bloggen framöver.)

Om vi själva har ett annat tempo, d v s tänker först och handlar därefter, gärna vill att saker och ting ska gå lugnt tillväga och gillar adjektiv som eftertänksam och metodisk, då kanske vi har lite svårt att hitta en bra kommunikation tillsammans med den högintensiva hunden. Vi tycker förmodligen att den är alltför impulsiv, inte lyssnar ordentligt, ”kan själv” och använder mer ben är hjärna.

Och kanske vår hund skulle tänka likadant om oss, om den nu kunde tänka i mänskliga termer. ”Men satan i gatan vad såsig hon är! Säg nu, säg nu – jag pallar inte att stå här och vänta längre! Undrar hur 17 jag ska få fart på den människan?!”

Generellt funkar man nog bäst med individer som har samma tempo som man själv. Och med ”funkar  bäst” menar jag lättast att kommunicera och samarbeta med. Men eftersom livet består av möten med en massa olika personligheter – varav man ska samarbeta och umgås med vissa av dom – så gäller det att man kan anpassa sig. I bland gör man det automatiskt utan att man tänker på det. Andra gånger får man verkligen jobba på det, och anstränga sig för att hitta en balans.

Jag tänker på samma sätt med hunden. Det är inte bara hunden som ska anpassa sig efter mitt sätt att vara, tänka och agera – utan jag måste kunna anpassa mig efter min hund. Och har man fått en hund som har samma tempo som man själv så gäller ändå att man hittar en balans så det inte blir alltför mycket ”göra” eller alltför mycket ”tänka”.

Den optimala dialogen för mig är då jag i lugn och ro får prata till punkt, utan att känna mig stressad över att någon avbryter och börjar prata innan jag är färdig. Jag blir glad då jag ser att den jag pratar med är 100% uppmärksam och intresserad av vad jag har att säga. Då jag pratat färdigt vill jag gärna få snabb respons på det jag sagt. Och då gäller det för mig att sluta tänka på vad jag nyss sagt (eller kommer att säga) och vara fullt fokuserad på vad den andra personen svarar.  Det handlar mycket om närvaro och förmågan att vara just här och nu. Inte så lätt alla gånger, och något man ofta får jobba på.

På liknande sätt vill jag ha dialogen med min hund. Jag vill att den lyssnar intresserat och med fullt fokus. Jag vill ha omedelbart feedback, fast inte innan jag pratat färdigt. Jag vill ha rappa svar, gärna med lite humor. Men framförallt vill jag att vi båda har en ömsesidig respekt för varandra som individer och ett intresse (från båda håll) att försöka förstå varandra och hitta ett trevligt och effektivt sätt att kommunicera.

Jag önskar att det fanns fler kurser och utbildningar som gick ut på kommunikation och samarbete tillsammans med hunden. Kurser där man tänkte lite utanför ramarna. Vi lär oss redan i början av vår hundtränarbana att hunden måste lära sig lyssna på oss. Och blir det fel i träningen är det lätt att skylla på det faktum att hunden inte lyssnar ordentligt. Vilket kanske är sant. Men hur bra är vi på att lyssna på vad hunden försöker förmedla till oss, genom dess sätt att svara på vår träning?

Hundträning handlar om så mycket mer än att lära hunden massa färdigheter. Det handlar lika mycket om förmågan att kunna förstå, förändra och anpassa – inte minst sig själv. Och där känner jag personligen att jag  skulle vilja lära mig såååå mycket mer!

 

 

 

 

8 reaktioner på ”Den svåra konsten att kommunicera”

  1. Och tänk vad häftigt det är när man ibland haft svårt att riktigt klicka men en annan individ och så helt plötsligt börjar man förstå varandra och liksom prata samma språk. Härligt inlägg Heléne!!!

  2. Mycket bra inlägg! Känner så med Kip. Han vill gärna att jag ska vara snabb i att ”prata” men han kan gärna störa mitt i och köra sitt eget, alltså inte lyssna fullt ut. Mycket spännande!
    Det slog mig nu att jag kan mycket väl vara en sådan som Kip – lyssnar helhjärtat men vill gärna flika in och säga något själv innan den andra personen helt har pratar klart – en väldigt tråkig egenskap som både jag och Kip ska jobba på nu 😉 nästa gång får du prata med Jim för han lyssnar… Lite för mycket ibland 😉 kul med olika individer!

    1. Ha ha, du är go du. 🙂 Jag tycker både du och Kip lyssnar och fint, även om ni båda två tillhör ”upptemposkaran”. 😉 Håller tummarna för er på tävlingsbanan! .)

  3. Kanske är det där den största utvecklingspotentialen ligger. Jag tycker nog många tränare är rätt bra på detaljer och moment men skulle vinna mycket öva på sitt eget agerande. Tänka utanför boxen is da shit!

    1. Håller med dig Maria! Och samtidigt är det ju det som är så svårt för då tvingas man ju ”tänka själv” och kan inte gå efter färdiga maller i form av ”träningsmetoder” och liknande. 😉 Och framförallt tvingas man bli lyhörd och lyssna…vilket kan vara svårt bland när man är otålig som jag. 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top