1794512_10201496237430205_1683855330_n

”Det blir ju bara sämre ju mer jag tränar!”

Orden kom från en uppgiven elev som är här och tränar regelbundet. Hon är ambitiös och har fingertoppskänsla då det gäller hundträning, och hennes hund är receptiv och arbetsvillig, så det är inte på det planet det brister. Men någonstans på vägen hade det blivit tjall och hon kände att hon inte bara trampade vatten, utan nu även flöt baklänges.

I synnerhet visade det sig gälla ett specifikt moment som hunden haft lite svårt att få förståelse för redan från början. Den har fått mycket grundträning i momentets svåra delar och under en period gick det framåt med stormsteg, och fungerade till mattes stora glädje även på tävling. Men nu hade det smugit sig in osäkerhet och en dålig känsla hos både matte och hund, och trots noggrann planering, mycket träning plus att matte backat några steg i momentet så hade det låst sig.

Personligen tycker jag just det här är något av det svåraste att hantera i hundträningen. När saker som man jobbat stenhårt med, och som börjat fungera bra på träning och i tävling plötsligt går bakåt igen. Trots att jag är medveten om att det ofta blir så och är förberedd på bakslag, så har jag ibland svårt att hantera det rent mentalt. Så jag hade viss förståelse för mattes uppgivenhet, och vi bokade in en träningsträff här på Talludden för att hitta en strategi att jobba vidare på.

Momentet det gällde var vittringen. Hunden har inte haft problem med att hitta rätt pinne, men den har gärna velat lyfta någon/några innan den bestämt sig. Det är en border collie tjej som vill mycket och är mån om att göra rätt, och tillsammans har vi provat olika strategier för att försöka få den att bara jobba med näsan utan att ta till munnen.

Vi har jobbat med frysmarkering,  kottar i skogen i stället för pinnar, lagt godis mellan pinnarna, belönat tomsök, gömt samtliga pinnar under gräset, jobbat med många pinnar, jobbat med små stickor istället för pinnar mm mm. Det som tveklöst funkat bäst är små stickor som inte inbjudit till att smaka – och då har hon även kunnat göra momentet helt tävlingsmässigt och därifrån successivt gått över till riktiga pinnar. Men nu efter några tävlingar hade hunden fallit tillbaka i sitt gamla beteende igen. Matte kände sig besviken och trots att hon försökte att inte visa det så kände hunden av hennes missnöje, vilket resulterat i olika typer av osäkra beteenden i momentet.

Vi kom fram till att backa tillbaka till mindre stickor igen och låta hunden söka på nära håll bara för att få lyckas, och matte skulle känna sig nöjd. Matte själv fick till uppgift att sjunga ”Inga mera selfies, för vi ska ta en groupie” inne i huvudet medan hunden sökte för att inte stå och granska den och hamna i ”måtte-hon-ta-rätt-sticka-annars-blir-jag-skitbesviken-känslan”.

När det sedan successivt blev dags för pinnar och lite mer tävlingslik träning fick matte (fortsatt sjungande i huvudet) i uppgift att överhuvudtaget inte titta på hunden då den sökte bland pinnarna, utan i stället filma och kika på filmen efteråt för att kunna ha koll på utveckligen. Dock skulle hon berömma vid avslut som om det varit 10-mässigt, och belöna för att hunden jobbat hela vägen i till sidan utan att bli osäker och stanna halvvägs.

De har nu jobbat med den strategin i ca två veckor och i morse fick jag ett mail där det stod ”Hade aldrig trott att vittring kunde va så här kul!!” och så var det en kort filmsnutt där hunden gör en finfin analys och springer tillbaka till matte med självförtroende och glad svans. Matte själv lyser som en sol och då hon belönat sin hund tittar hon in i kameran och sjunger ”Inga sura miner, för vi är bäst på vittring!!”.

Själv ska jag aldrig mer gnälla över kvalitén på låtarna i mello… 😉