Vårt behov av bekräftelse

10857742_850341288321628_5256453655531393406_n

När jag började träna hund var det med min jack russell Jackson.

Det här var runt 2003 och det var inte så vanligt att man tävlade med små hundar på den tiden. I alla fall inte lika vanligt som i dag då man lyckligtvis ser en större blandning både små och stora raser på tävlingslydnadsplanen.

Kanske var det för att Jacke var ”udda”, eller det faktum att vissa såg med stor skepsis på mina ambitioner att tävla med en jack russell, som det blev väldigt viktigt för mig att ”lyckas”. Jag kände ett starkt behov av att visa att min lilla hund också kunde prestera det som krävdes i de olika lydnadsprogrammen. Det handlade till stor del om att få bekräftelse – inte så mycket för egen del utan mest för hans skull.

Det här med bekräftelse är intressant och jag tror vårt behov växlar från individ till individ och  skiftar i olika situationer. Personligen kan jag känna att ju tryggare och mer tillfreds jag är med mig, själv desto mindre behöver jag andras gillande även om det så klart alltid är roligt då folk uppskattar det man gör. I perioder eller tillfällen då jag har sämre självförtroende eller känner mig lite nere behöver jag andras uppskattning desto mer. Kanske är det så för de flesta av oss.

För ett tag sedan läte jag dessa rader på en sida:

”I en stam i Afrika var det värsta straffet inte fängelse eller böter och inte heller dödsstraff. Nej, det värsta straffet de utdelade för grova brott var att personen som begått brottet fick bo kvar i byn, men ingen i byn tittade på personen, skapade ögonkontakt, tilltalade personen eller på något som helst sätt låtsades om att personen fanns över huvudtaget. De personer som blev dömda till detta blev ofta mycket sjuka efter en tid, vissa dog till och med i bristen på mänsklig bekräftelse.”

Författaren Hjalmar Söderberg skriver följande i sin bok ”Doktor Glas” från 1905: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inviga människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Men det är skillnad på att få bekräftelse och uppskattning för något man gör, och för den person man är. Att någon gillar mig som person behöver inte betyda att dom nödvändigtvis alltid gillar det jag gör. Det kan säkert min man Leffe skriva under på. 😉 Samma sak gäller tvärtom. Det finns människor jag inte kanske direkt älskar men jag kan ändå tycka dom är väldigt duktiga på det dom gör. Och jag kan dessutom säga det till dom därför att jag i dag kan skilja på vem man är och vad man gör.

Men att förlita sig på omgivningens generositet då det gäller beröm är vanskligt. För helt plötsligt är man utlämnad till någon annans välvilja. Och med handen på hjärtat, är det inte viktigare att man faktiskt kan berömma sig själv mellan varven. För oss själva går det ju i alla fall att lita på. Eller..?

Är det viktigare med bekräftelse från andra än att bekräfta sig själv? Eller är det rent av så att vi sällan bekräftar oss själva? Hur generös är du med att ge dig själv beröm?

Personligen har jag blivit bättre på att, inte bara bekräfta min hund, utan även ge mig själv en klapp på axeln när jag tycker jag gjort något bra. Tajmat en bra belöning, haft en plan B klar när det blivit tokigt, kunna släppa en dålig känsla och jobba vidare, lyckats få min hund trygg i en situation där han känt sig lite obekväm, klivit ur min komfortzon och ”vågat” släppa kontrollen för en stund osv.

Jag har en liten monolog inne i huvudet ” Snyggt jobbat Lindström, nu var du med i matchen!” eller något liknande. På samma sätt kan jag prata med mig själv då jag lyckas mindre bra med något. ”Hallå där, nu är du på läktar´n Heléne” eller ”Nu får du se till att aktivera aphjärnan!”. Att använda små halvkomiska uttryck gör att jag har lättare att behålla en bra känsla eftersom humor i mitt fall förmodligen är den bästa grunden för bra prestationer.

Pratar du med dig själv? Och i så fall, vad säger du och hur säger du det?  Vilken känsla vill du ha när du ska prestera något för att kunna plocka fram ditt allra bästa jag?

En sak är säker: Man behöver inte vara bäst för att vara bra. Det finns massa människor i Sverige som är fenor på att laga mat, men det hindrar inte att även jag mellan varven kan få till en Pesto to die for. Likaså finns det många som är skickligare på att träna hund är vad jag själv är, men inte ens det hindrar att jag till och från får till både träningar och tävlingar som känns som en miljon. 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

7 reaktioner på ”Vårt behov av bekräftelse”

  1. Du är så himla klok!!
    Pratar med mig själv, vet inte om jag vågar skriva alla tankar som jag bollar med mig här 😉 En sak som jag ständigt återkommer när jag ska plocka fram en positiv tanke är en träningssekvens där jag tog ett bra beslut vid ett skick. Izzie löste detta finfint och jag beslöt mig för att inte köra fler skick då jag var så himla nöjd. Nöjd med Izzie och momentet, nöjd med mig och mina beslut! 🙂
    Igår när vi hade träningsdag så gjorde jag något ogenomtänkt,tränade en sak som jag inte hade tänkt igenom och hade därför ingen strategi. Gissa hur resultatet blev? Japp, inte bra… Nu har jag analyserat det och nu har jag en plan. I denna situation som uppstod igår hade jag verkligen behövt koppla på aphjärnan 😉

    1. Ha ha Linda, nä man vill ju inte berätta allt man säger till sig själv… 😉
      Kul att läsa det du skriver. Så klart man inte alltid är genomtänkt och visst fattar man ”fel” beslut mellan varven. Men om man är medveten om det och ändå kan behålla en god känsla så ska man definitivt ge sig själv både en och två klappar på axeln. Och kanske t o m en chokladbit… Tror det är bra för aphjärnan! 😉

      1. åh, en chokladbit är precis vad aphjärnan hade behövt! och ett glas vin för att varva ned då detta virrevarv uppstod 😉

  2. Elsker dine blogs og også denne 🙂 Jeg er nok en af dem, som tidligere har været lidt for god til at slå mig selv i hovedet, men som nu arbejder på at være lidt sødere ved mig selv. Lige nu arbejder jeg rigtig meget med den mentale side af fri ved fod og jeg kan se på min lille hund at den nyder rigtig godt af at jeg taler med mig selv. Det jeg siger til mig selv, er egentlig ikke noget specielt godt eller dårligt. Det er mere noget med at slappe af og trække vejret med maven og ikke med brystkassen. Tak for dine kloge ord. Jeg tænkte jeg ville skrive herinde, så du kan vinde dit væddemål 🙂

    1. Tack för dina ord Trine och för att du underlättar för mig att vinna facebook-vadet! 🙂 🙂 🙂
      Det spelar ju egentligen ingen roll vad man säger tills sig själv så länge man pratar snällt och säger saker som hjälper en att hitta rätt känsla. Att påminna sig om att ”slappe af og trække vejret med maven og ikke med brystkassen” är väl superbra. F ö älskar jag ordet ”brystkasse”!!! 🙂
      Ha det fint och njut av ert fria följ! 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top