10857742_850341288321628_5256453655531393406_n

När jag började träna hund var det med min jack russell Jackson.

Det här var runt 2003 och det var inte så vanligt att man tävlade med små hundar på den tiden. I alla fall inte lika vanligt som i dag då man lyckligtvis ser en större blandning både små och stora raser på tävlingslydnadsplanen.

Kanske var det för att Jacke var ”udda”, eller det faktum att vissa såg med stor skepsis på mina ambitioner att tävla med en jack russell, som det blev väldigt viktigt för mig att ”lyckas”. Jag kände ett starkt behov av att visa att min lilla hund också kunde prestera det som krävdes i de olika lydnadsprogrammen. Det handlade till stor del om att få bekräftelse – inte så mycket för egen del utan mest för hans skull.

Det här med bekräftelse är intressant och jag tror vårt behov växlar från individ till individ och  skiftar i olika situationer. Personligen kan jag känna att ju tryggare och mer tillfreds jag är med mig, själv desto mindre behöver jag andras gillande även om det så klart alltid är roligt då folk uppskattar det man gör. I perioder eller tillfällen då jag har sämre självförtroende eller känner mig lite nere behöver jag andras uppskattning desto mer. Kanske är det så för de flesta av oss.

För ett tag sedan läte jag dessa rader på en sida:

“I en stam i Afrika var det värsta straffet inte fängelse eller böter och inte heller dödsstraff. Nej, det värsta straffet de utdelade för grova brott var att personen som begått brottet fick bo kvar i byn, men ingen i byn tittade på personen, skapade ögonkontakt, tilltalade personen eller på något som helst sätt låtsades om att personen fanns över huvudtaget. De personer som blev dömda till detta blev ofta mycket sjuka efter en tid, vissa dog till och med i bristen på mänsklig bekräftelse.”

Författaren Hjalmar Söderberg skriver följande i sin bok ”Doktor Glas” från 1905: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inviga människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Men det är skillnad på att få bekräftelse och uppskattning för något man gör, och för den person man är. Att någon gillar mig som person behöver inte betyda att dom nödvändigtvis alltid gillar det jag gör. Det kan säkert min man Leffe skriva under på. 😉 Samma sak gäller tvärtom. Det finns människor jag inte kanske direkt älskar men jag kan ändå tycka dom är väldigt duktiga på det dom gör. Och jag kan dessutom säga det till dom därför att jag i dag kan skilja på vem man är och vad man gör.

Men att förlita sig på omgivningens generositet då det gäller beröm är vanskligt. För helt plötsligt är man utlämnad till någon annans välvilja. Och med handen på hjärtat, är det inte viktigare att man faktiskt kan berömma sig själv mellan varven. För oss själva går det ju i alla fall att lita på. Eller..?

Är det viktigare med bekräftelse från andra än att bekräfta sig själv? Eller är det rent av så att vi sällan bekräftar oss själva? Hur generös är du med att ge dig själv beröm?

Personligen har jag blivit bättre på att, inte bara bekräfta min hund, utan även ge mig själv en klapp på axeln när jag tycker jag gjort något bra. Tajmat en bra belöning, haft en plan B klar när det blivit tokigt, kunna släppa en dålig känsla och jobba vidare, lyckats få min hund trygg i en situation där han känt sig lite obekväm, klivit ur min komfortzon och ”vågat” släppa kontrollen för en stund osv.

Jag har en liten monolog inne i huvudet ” Snyggt jobbat Lindström, nu var du med i matchen!” eller något liknande. På samma sätt kan jag prata med mig själv då jag lyckas mindre bra med något. ”Hallå där, nu är du på läktar´n Heléne” eller ”Nu får du se till att aktivera aphjärnan!”. Att använda små halvkomiska uttryck gör att jag har lättare att behålla en bra känsla eftersom humor i mitt fall förmodligen är den bästa grunden för bra prestationer.

Pratar du med dig själv? Och i så fall, vad säger du och hur säger du det?  Vilken känsla vill du ha när du ska prestera något för att kunna plocka fram ditt allra bästa jag?

En sak är säker: Man behöver inte vara bäst för att vara bra. Det finns massa människor i Sverige som är fenor på att laga mat, men det hindrar inte att även jag mellan varven kan få till en Pesto to die for. Likaså finns det många som är skickligare på att träna hund är vad jag själv är, men inte ens det hindrar att jag till och från får till både träningar och tävlingar som känns som en miljon. 🙂