IMG_2223

Jag har på olika sätt umgåtts med djur hela mitt liv, med undantag av en kort period då jag var 20-25 år. När jag var 7 började jag rida på ridskola och när jag var 11 kom sagohästen Poly in i mitt liv.

Jag har alltid haft en förkärlek för de lite vilda, galna fyrbetna individerna. 😉 Vet inte varför men de har liksom givit mig en särskild spänning och utmaning, och jag har nästan alltid fått en alldeles speciell tajt relation mest just dessa individer.

Poly var verkligen en utmaning i början, men i mina ögon var han den vackraste mest perfekta häst som fanns. Han var maxad B-ponny, såg ut som en mininordsvensk, guldfux med gräddvid lång man och svans. Och en hingstnacke som var enorm!

En bland många egenheter Poly hade var den att spänna sin starka hals, sätta huvudet mellan benen, ta bettet och springa järnet… tills han själv hade lust att stanna. Många gånger fick han mig ur sadeln bara genom att sätta ner huvudet och dra tygeln ur handen på mig, men vissa gånger satt jag kvar och bara försökte hålla mig fast tills han behagade stanna. Att försöka få stopp på honom när han väl fått upp farten var lönlöst, åtminstone för en liten späd 11-åring med spagettiarmar.

Jag hade halvåret innan fått ok-stämpel av doktorn att börja rida efter att ha åkt av en häst på ridskolan och brutit vänsterarmen ganska illa på två ställen, så min mamma var aningen bekymrad över Polys och min vilda framfart. Så det var långt ifrån allt hon fick veta då jag kom hem från stallet. ”Har det gått bra?” var mammas stående kommentar då jag kom innanför dörren. ”Jaadå!” svarade jag och försvann raskt in ner till tvättstugan för att slänga in leriga ridbyxor och jackor i tvättmaskinen innan hon hann fråga hur många gånger jag åkt av denna dag…

Poly var envis. Men det var jag också. Dessutom hade jag en ryttaridol – Ulla Håkansson som med sin Ajax var dåtidens stora svenska dressyrstjärna.

Att Poly inte var något elegant svenskt halvblod med stora gångarter, och jag ingen erfaren dressyrryttare var inget hinder för att jag i min drömvärld såg oss sväva fram i ökad trav på diagonalen medan dressyrdomarna häpnade. 😉

Vägen dit kändes dock ganska lång och krokig eftersom min ”dressyrstjärna” bara var kvar i paddocken så länge han hade lust. När han tyckte det blev för mycket ”samling” sa han resolut ”Nä nu får vi se till att det blir lite action här” och så tog han bettet, hoppade över staketet och galopperade i full fart ut på fälten med mig på ryggen – i bästa fall.

Räddningen för min del hette Eva och var min dåvarande ridlärare på ridskolan. Jag tror hon i mig såg en liten envis unge som ville väldigt mycket men inte riktigt visste hur hon skulle göra. Min mamma hade skvallrat om mina och Polys eskapader och Eva erbjöd sig att hjälpa oss.

Jag glömmer aldrig första gången jag skulle visa upp Poly för henne. Eva stod i mitten medan jag travade runt på volten. Det gick ganska bra ända tills Eva sa ”Då kan du fortsätta på volten och komma fram i kort vänster galopp”. Vi hann ett halvt varv i galopp innan Poly satte ner huvudet, tvärvände och for iväg åt andra hållet. Den här gången var vi i ridhuset så han kunde inte komma så långt tack och lov. Jag förväntade mig en lång harang av Eva men hon sa bara ”Okej, jag förstår. Får jag prova?” Och så satte hon sig upp på Poly och började galoppera runt på stora mittvolten. Efter ett varv tyckte Poly att det var nog och försökte samma grej med Eva. Skillnaden var att här hade han ingen chans! Eva parerade blixtsnabbt och han fick sig en liten uppläxning och påminnelse om hur man uppför sig.

Man kan nog säga att denna dag var en vändpunkt. Eva fortsatte träna oss regelbundet och helt plösligt började Poly gå med eftergift, kunna röra sig i väldigt kort samlad galopp med bibehållen form, göra skänkelvikningar i trav över diagonalen med skummande mun och prestera en hyfsad ökad trav (inte som Ajax men ändå…) över diagonalen.

Under de år jag hade honom tog vi oss upp till Lätt A dressyr vilket var väldigt ovanligt för en B-ponny på den tiden, och vi fick nästan alltid tävla mot större C-ponnies. Det var snudd på att vi kvalade till ponny-SM i dressyr, men då hade jag tyvärr hunnit bli lite för lång för Poly och han fick en ny ryttare som fortsatte tävla honom med framgång.

Jag följde honom genom åren ända tills den dag han fick somna in dryga 20 år gammal. Då var jag själv 24 år och den dagen var en sorgens dag. Jag hade åkt upp till hagen dagen innan och sagt hej då till honom. Det var fruktansvärt och jag grät floder. Han såg dock ganska obekymrad ut där han gick och mumsade gräs (förutom att springa så var mat en av hans stora passsioner i livet) och jag försökte trösta mig med att han haft ett härligt hästliv.

Men vad hjälper det då man man förlorar någon som betytt allt för en under barndomens och tonårens ibland tuffa år, Vars gräddvita man jag borrat ner näsan i och gråtit när ingen i hela världen utom han förstod mig. Vars mjuka mule och varma andedräkt var den bästa tröst jag kunde få. Och dessutom den som kanske lärt mig några av de viktigaste saker som finns att lära – ovillkorlig kärlek och respekt. Plus det faktum att det mesta är möjligt med mycket vilja.. och en hjälpande hand.

Bilden nedan är från 1977!! och där är jag och Poly tillsammans med min bästis Pia och hennes Frippe efter en dressyrtävling. Ponnytiden har verkligen givit mig många härliga minnen och roliga äventyr tillsammans med mina kompisar. 🙂

IMG_2226