flyga

Inför tävling blir det nästan uteslutande helhetsträning för vår del.

Men faktum är att jag generellt blivit mycket “duktigare” på att träna helheter, dvs längre kedjor av moment eller uppgifter (behöver inte vara tävlingsmoment) där jag i bland lägger in någon enstaka lugn belöning, men väldigt sparsamt. Och överlag försöker jag bete mig så tävlingsmässigt som möjligt i övergångarna mellan momenten och jobbar med mina momentrutiner.

En annan sak som jag ger mig en klapp på axeln för, är att jag blivit bättre på att inte belöna. Givetvis belönar jag de saker som är under inlärning (dvs en hel del) men jag försöker vara noga med att inte slentrianbelöna och inte heller “belöna bort problemen”. Men fy fanken vad svårt det är, och jag tror det mesta sitter i min skalle. Jag får direkt tankar som “stackars lille vän som inte får din älskade kong när du gjort en sådan fin apportering”, och det skapar ju ingen direkt bra känsla – varken hos mig eller hunden. Men nu har jag givit mig tusan på att komma över mina belönings-hang ups och jobba vidare som att det vore den naturligaste sak i världen att i stället för belöning gå till ny uppgift.

Det låter plättlätt i teorin, och är väl inte så svårt i praktiken heller. Det som är svårt är just mina egna känslor. Jag VILL så gärna belöna. Det är ROLIGT att belöna, för man blir själv GLAD och hunden NÖJD. Och träningen blir oftast så BRA då.

En annan sak som jag försöker tänka på är att inte belöna bort problem. Jag kommer  på mig mellan varven  med att dölja brister genom att belöna bort dom. Eller rättare sagt… jag har  gjort så tidigare. Numera är jag mån om att få fram bristerna på träning så att jag på ett effektivt sätt kan träna upp våra svagheter – inte sopa dom under mattan.

I dag har vi varit hos Ditte och tränat i hallen. Underbart att få vara inomhus, för herrejäklar så kallt det är. Ditte hjälpte mig att kommendera delar av program och kom med några värdefulla tankar, bland annat om våra momentavslut. Jag fick mig även en tankeställare om att jag måste utmana Tarzan mer med vissa svårigheter, både i form av ordförståelse och impulskontroll. Och dessutom, jag som tycker jag suttit ganska stadigt i förarstolen under de senaste veckornas träning, fick en liten reminder om att jag måste spänna fast mig aningen bättre där… 😉

Den underbara teckningen på mig och Tarzan är gjord av skickliga illustratören Leif Wärme. Det ligger en hel del sanning i den bilden…