För ett antal år sedan var jag på kurs med min hund.

För att göra en lång historia kort och inte gå in på detaljer, hamnade jag i en situation där jag kände mig väldigt obekväm och osäker. Precis detsamma upplevde min hund och till slut befann vi oss i någon slags gråzon där jag i princip inte gjorde något alls, och det lilla jag gjorde var väldigt halvhjärtat. Jag förstod inte, min hund förstod ännu mindre, och vi blev bara mer och mer osäkra.

Instruktören talade om för mig att hen tyckte jag var “väldigt otydlig och inkonsekvent ” mot min hund. Och det hade hen helt rätt i. Men vårt sätt att tolka begreppet “tydlig” skiljde sig väsentligt. Eftersom jag inte ville vara tydlig på det sätt som hen ansåg vara rätt, och inte heller hade kunskap och erfarenhet att hitta ett eget sätt i den situationen, sa jag till sist “Tack, men jag tror inte jag reder ut det här, så jag väljer att avstå” och så började jag gå därifrån. Helt plötsligt hittade instruktören några alternativa lösningar (som kändes mindre dåliga för mig) så vi avslutade passet med en hyfsat okej känsla. 

Jag lärde mig mycket den gången. Inte just om träning, men om mig själv och att våga stå upp för mig och min hund. Det var inte så lätt som man kanske tror. Jag hade mindre kunskap och erfarenhet än instruktören, och inte heller hade jag några egna förslag eller tankar om hur jag skulle kunna lösa det hela. Det är alltid svårare att stå på sig i underläge. 

Ibland tycker jag det gått mode i begreppet “tydlig” då det gäller hundträning. Är man bara tydlig så är man en schysst hundtränare. Men vad innebär det egentligen? Jag kanske tycker jag är hur jäkla tydlig som helst, men om hunden ändå inte förstår så är det knappast tydligt för den. För ingen ska någonsin inbilla mig att min hund förstår, men ändå väljer att göra fel för att jävlas. I så fall har vi allvarliga brister i vår relation. Och då får vi nog ta och jobba lite på den innan vi ger oss ut på träningsplanen igen. 

Om jag inte har ett bra sätt att förklara för min hund så att den förstår exakt vad den gjort för fel, ska jag då överhuvudtaget tala om att den gjort fel? 

Och hur gör jag i fallet där den gör en del av uppgiften jättebra, och en annan sämre? Till exempel hunden som gärna vill stanna kort på framåtskicket innan rutan, och nu springer på jättefint framåt men hamnar lite snett. Ska jag tala om för den att den sprungit snett? Är det att vara tydlig och konsekvent? Och hur gör jag det utan att den börjar stanna kort igen? Eller ska jag belöna den för att den tänkt rätt då den sprungit på, och i stället hjälpa den hamna rakt i nästa skick? Oavsett hur jag väljer att göra är det bra att ha tänkt ut det innan, dvs ha en plan B. 😉

I bland när jag börjar tänka för mycket med reptilhjärnan (den icke-logiska delen) brukar jag dra mig till minnes agilityn, där jag själv verkligen är rookie. Om jag inte hann med att tänka rätt handling medan jag sprang (vilket ofta inträffade!) och min instruktör hade skrikigt “Nu gjorde du fel igen, Heléne!! Skärp dig!!!” så hade jag ju inte blivit ett dugg klokare av det. Förmodligen hade jag bara blivit mera stressad, eller så hade jag efter ett tag tappat lusten och ägnat mig åt något mer upplyftande. (Nu håller jag förvisso inte på med agility för tillfället, men det beror inte på instruktören, utan på att Mick blev skadad… 😉 

Jag är verkligen ingen übermensch när det gäller hundträning, utan saker blir fel titt som tätt. Jag tänker fel, tajmar fel, belönar fel, planerar fel, analyserar fel… Det händer också att jag blir irriterad när saker som vi tränat länge helt plötsligt skiter sig. “Men herregud, det här har du ju gjort 500 gånger innan. Vad är det nuuuu då??!”

En del av min hjärna säger att det finns en logisk förklaring till att det blev fel just där och då, och att jag borde ta reda på den så jag snabbt kan rätta till problemet. Men min reptilhjärna säger något annat. Den får mig att vilja tro att min hund större delen av natten legat vaken och planerat detta illdåd. ” Nu har jag sprungit rätt till rutan 500 gånger i rad. Nu är det verkligen på tiden att jag springer fel så tanten får något att fundera över, moa ha ha ha ha!!!”

Nog för att Tarzan både är kreativ och har humor. Men så långt tror jag inte ens han skulle kunna tänka. Och även om han kunde, skulle han aldrig göra det. Vad skulle han tjäna på det liksom? En grubblande tant och ingen boll… Roligare kan man ju ha om man heter Tarzan. 😉