”En förare med bred kunskap har lättare att ”lyckas” oavsett hundtyp”

Intervju med Martha Landin – landslagsledare för svenska lydnadslandslaget, lydnadsdomare, instruktör och aktivt tävlande. Stort tack för din medverkan Martha!

Om man väljer att bli lydnadsdomare så måste man ha ett stort intresse för själva sporten. Finns det något mer än ett genuint intresse som fick dig att utbilda dig till domare?

– Precis som du skriver så har mitt intresse för just lydnaden alltid varit stort. När jag började bli aktiv inom SBK så blev jag lärd att man skulle utbilda sig för att kunna hjälpa till på klubbarna. Så att bli domare föll sig ganska naturligt för mig, först gick jag tävlingsledarutbildningen och sedan var steget att gå domarutbildningen inte så stort. Och det är så klart inget jag ångrat, för tänk så mycket jag har utvecklats inom sporten, både som funktionär och tävlande.

 Vad är de vanligaste generella ”felen” du ser när du är ute och dömer i de lägre klasserna?

– Många gånger tycker jag att det inte är själva momenten som inte fungerar utan mer tävlingssituationen i sig, att få ihop helheten just den dagen med oförberedda störningar och förarens egna nerver tex. Jag upplever också att det finns en hel del frågetecken kring vad man får göra på planen som tävlande och jag tror många gånger att just dom frågetecknen skapar en osäkerhet eller nervositet för den tävlande. Har man funderingar så ställ gärna dem på genomgången eller banvadringen, vi domare är där för dom tävlande och svarar gärna på frågor.

Och vad upplever du är de största svårigheterna i Cl 3?

– I klass 3 är det många gånger att det går för fort och då blir det lätt lite tokigt, tex att man får ge extra kommando m.m. Sen kan vi ju se många gånger att skicket till cirkeln innan rutan kan vara en klurighet, även upplägget av momenten kan ju försvåra det för hundarna.

År 2021 kommer nya regler i Cl 3 och vissa moment kommer se lite annorlunda ut. Vad tror du kommer bli utmaningarna där?

– Tror inte att det blir så mycket klurigare än vad det är idag, det ska i så fall vara att man kan bli lottad att apportera mittapporten på apporteringsdirigeringen. Det kan bli en svårighet för rutinerade hundar som ska läras om, men jag är helt övertygad om att dom löser det också!

Förutom de bedömningsanvisningar som finns nedskrivna så har ju varje domare en egen målbild. Kan du beskriva din målbild rent helhetsmässigt hos ett tävlingsekipage?

– Jag gillar när det flyter, när föraren läser av vad som händer på planen och inte har så mycket annat för sig utan är redo när tävlingsledaren ber dem ställa upp. Däremot uppskattar jag inte när den tävlande går händelserna i förväg tex kliver in på planen innan man blivit inropad eller ställer upp på uppställningspunkter innan tävlingsledaren bett om det.

Det går ju lite ”trender” i bedömningen och vid olika perioder har man prioriterat lite olika saker. Vad tror du att trenden kommer gå mot kommande år?

– En väldigt svår fråga och jag har nog inget bra svar men jag tror att det många gånger är dom tävlande som skapar ”trenderna” och vi domare bemöter/bedömer dem. Sen finns det så klart delar av moment som det tittas lite extra på under vissa perioder, det är en bedömningssport och jag hoppas att bedömningen aldrig slutar att utvecklas (så länge vi håller oss till regelboken)

Som landslagsledare får du ju se mycket av den internationella bedömningen på mästerskap. Tycker du bedömningen skiljer sig mycket internationellt mot den svenska, och i så fall hur?

– Tyvärr hinner jag inte se så mycket av bedömningen som jag kanske hade velat, som landslagsledare har man många andra uppgifter istället. Men visst hinner man se en del i alla fall och jag tycker det är väldigt lärorikt för egen del att se hur andra domare dömer, speciellt utomlands. Bedömningen skiljer sig från domare till domare, vi ser ju skillnader bara här i Sverige beroende på vem som dömer. Så det är klart att det skiljer sig mellan länderna också, däremot får man inte glömma bort att det är en annan bedömning på de internationella tävlingarna jämfört med våra nationella. Och det tror jag många lätt glömmer bort.

Du tävlar själv lydnad. Vilka egenskaper uppskattar du hos en tävlingshund?

– Jag uppskattar hundar som är kontaktsökande, har bra föremålsintresse och matglada. Det är allt som min bordercollie Alan inte är! Han utvecklar mig enormt mycket men ibland hade jag önskat lite mer av just detta av honom.

Upplever du att de flesta brister går att åtgärda med bra träning?

– Absolut, allting går att träna bort, ibland måste man bara söka lite djupare efter de rätta knapptryckningarna och då kan det ta lite längre tid.

Till sist… Jag upplever att många söker med ljus och lykta efter ”drömvalpen/drömhunden” som inte har några fel eller brister. Personligen tror jag den är individen är svår att finna, däremot kan man själv som tränare ha lättare att jobba med vissa brister än andra.

– Håller helt med dig, det finns inga felfria hundar (inte människor heller). Det gäller att försöka se vilka egenskaper hunden har, förstärka det man vill ha mer av och eventuellt dämpa det man vill ha lite mindre av.

Hur mycket av resultatet tror du beror på hundindivid och hur mycket beror på träning? 

– Jag tror det beror på hur mycket erfarenhet ägaren har. En oerfaren förare har lättare att ”lyckas” om hunden passar just den föraren. Däremot en förare med bred kunskap och som har tränat många olika individer har lättare att ”lyckas” oavsett vilken typ av hund det är.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top