Foto: Sanna Krans

Egen utveckling på olika plan

Den här våren har jag visserligen haft en del privat träningar, några helgkurser och fortlöpande kvällskurser samt några online-kurser, men det har ändå varit lugnare på jobbsidan än jag räknat med innan viruseländet dök upp. En del kurser har fått ställas in och några externa jobb har blivit avbokade. Inte kul men fullt förståligt.

Den tid jag ”fått över” har jag i möjligaste mån försökt använda till egen utveckling på olika plan. Då det gäller hundträning har jag funderat över vad jag skulle vilja bli bättre på. Och det är en hel del. 😉

Jag har även funderat på vad jag egentligen vill med min träning (det kan tyckas självklart, men när frågar sig själv helt ärligt så kanske man får svar man inte alltid väntat sig) och vad som egentligen driver mig.

Nya insikter

Jag är lite av en tävlingsmänniska (gillar tävlingsmomentet i sig och tävlar alltid med mig själv som referensram, inte mina medtävlare) och har tidigare sagt att jag måste ha tävling som mål för att tycka träningen ska vara rolig och givande – både då jag höll på med hästarna och nu med hundarna.

Men f-n vet rent ut sagt… jag är inte helt säker på att det är så längre. Den här våren då alla tävlingar varit inställda har jag tränat väldigt mycket, fast på ett lite annat sätt än jag hade gjort om jag hade haft tävling som närmaste mål. Det har känts viktigare att försöka vidga mina vyer på olika sätt och bli bättre på saker som jag upplever att jag brister i.

Jag är inte rädd för att fråga andra om deras erfarenheter och har ingen som helst prestige – varken i min roll som hundtränare eller instruktör. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på, men ser också bitar där jag har massor att lära och där andra har större erfarenhet än jag.

Den sociala driften

I går var Åsa och Modde här och hade en kursdag. Jag var inte med själv men däremot vad jag med på den föreläsning de hade på kvällen som handlade om hundens drifter.

Det var både intressant och lärorikt, inte minst blev det mycket prat och många bra diskussioner kring den sociala driften. Hur utvecklar vi det sociala spelet med vår hund – det som egentligen all träning bygger (eller åtminstone borde bygga) på? Vad händer då de vanliga belöningarna försvinner? Vad väljer hunden om den ”bara” har oss?

Foto: Sanna Krans

Att observera utan att värdera

Swish får av olika skäl ta det lite lugnare på träningsfronten för tillfället. Men i morse efter frukost tog jag med honom ut i hallen för ett litet experiment. Hur skulle han bete sig och vad skulle han välja om vi bara hade varandra, utan några som helst belöningar i form av mat/godbitar eller leksaker?

Jag satte mig på golvet mitt i hallen. Swish kom fram och började bjuda på lite backande, hoppanden och snurranden och jag svarade med att bjuda in honom till lek genom att smyga mot honom och finta  när han hoppade mot mig. Det tyckte han var kul.

Han nöp mig ett antal gånger i armen (gör jäkligt ont men jag höll god min) men jag såg att han hela tiden förväntade sig att leksaken skulle komma fram. Jag fortsatte med min kattåråtta-lek och Swish började skälla lite. Jag brydde mig inte om det utan fortsatte mina lekinviter.

Efter ett tag backande han ut från mig, skällde några gånger men blev sedan passiv och väntade. Jag satte mig ner på golvet igen och blev passiv även jag. Då började han cirkla runt mig, fick syn på rutan som stod kvar sedan gårdagens träning och sprang dit. Jag sprang efter in i rutan och bjöd in honom till ny lek för det var ett bra initiativ av honom. 

Nu var han mer avvaktande och hade stor förväntan på sin boll. Han tittade mot mina fickor, hoppade mot min ryggficka och försökte själv leta sig fram till leksaken. Men det fanns ju ingen.

Jag satte mig mitt i rutan och bjöd in honom till en stunds mys och gos vilket han inte var det minsta intresserad av. Förmodligen började han inse att det inte skulle bli någon leksak och då jag satt passiv på golvet gick han iväg bort och nosade på mattan.

Det var svårt att bara sitta och låta det ske men jag hade ju bestämt mig för att ge mig tid att bara observera honom det här passet, utan att värdera eller ”tänka träning”. Han gick runt och nosade en liten stund men kom sedan mot mig igen med ett lite förväntansfullt uttryck. Jag kröp ihop och låtsades bli rädd vilket han tyckte var svinkul och svarade med att börja leka med mig igen – och nypa mig ännu mer i armen.

Vi höll på så här lite fram och tillbaka ca 20 minuter. Plötsligt sprang han bort till leksakshyllan, lyckades dra ner en liten kampkudde och for runt med den i hallen. (Note to myself… sätt undan leksakslådan när vi ska leka föremålsfritt!!) Jag satte mig ner på golvet igen och efter en kort stund kom han faktiskt in med kudden och bjöd in mig att vara med. Trevligt! Vi avslutade passet efter någon minuts gemensam lek med kudden.

Vad lärde jag mig av detta?

Kanske var detta ett av de mer givande passen jag haft på länge. Att bara studera hunden helt förutsättningslöst gav i alla fall mig en lite ny dimension och en hel del nya insikter.

Jag inser att mycket av den sociala lek vi har är intränad. Inte fel iofs, men det betyder inte per automatik att jag är det viktigaste på planen. Jag vill att vi ska kunna ha en socialt spel mellan oss som bygger på humor, förståelse och samarbete även utan föremål. Och där har vi en bra bit kvar.

Att bara observera utan att värdera var också väldigt nyttigt för jag såg min hund med lite nya ögon. Det blev automatiskt så att jag blev mycket mer observant på små skiftningar i hans språk och sätt att kommunicera. Swish är inte alltid jättelätt att läsa trots att han är en ganska öppen hund. Kanske tycker han samma sak om mig. ”Hon är inte alltid jättelätt att läsa den där människan, trots att hon är rätt öppen!”

En kul och intressant start på dagen och definitivt något jag ska tänka på och jobba vidare med då det gäller de andra hundarna också.

Den som gapar efter mycket… 🙂