Träningsmetoder, mode och humor

Träningsmetoder och mode

I ett inlägg på facebook skrev jag för ett tag sedan om att det går mycket mode i hundträningen, precis som i det mesta annat. Och precis som i klädmodet passar vissa i A-formade klänningar – eller tvärtom i 80 talets axelvaddar – men inte alla.

Jag blir heller inte riktigt klok på det där med träningsmetoder i allmänhet. Vad innebär en träningsmetod? Betyder det att man strikt håller sig till en (av någon annan) förutbestämd metod där man antingen gör si eller så? Som en religion?

Själv får jag lite flashbacks till politiken. Oavsett vilket parti man röstar på så finns det väl andra partier som har något gott på sitt partiprogram (ja kanske inte riktigt alla men de allra flesta i alla fall).

Själv har jag ingen aning om vilket träningsmetod jag har. Det enda jag vet är att jag alltid vill vara tydlig, trygg och kommunicera på ett språk som den aktuella hunden förstår bra. Det kan vara svårt ibland eftersom hundar visserligen pratar hundspråk men dialekterna kan skilja så in i helskotta. Vissa är lätta att förstå, de pratar ”rikssvenska” och är raka och tydliga i sin kommunikation. Andra pratar samiska, är lite mer introverta och man får ibland gissa sig till vad de menar. (Inget ont om samer med det sagt).

Har vi tappat vårt språk?

Det där med kommunikation är intressant. Jag har funderat över om det per automatik är så att personer som har lätt att kommunicera med andra människor, gör sig förstådda och är intresserade av vad mottagaren har att säga, är lika skickliga på att kommunicera med sin hund. Jag har inte riktigt kunnat utvärdera det ännu men jag vet åtminstone att det stämmer i en hel del fall.

Vissa människor är ju bra på att prata men mindre intresserade av vilken respons de får från mottagren. Så kanske det hela mest handlar om ett intresse att interagera och samarbeta. Vad vet jag?!

En annan sak som slår mig när det gäller hur vi kommunicerar med våra hundar är att det ibland enbart sker genom våra belöningar – godbitar och leksaker. Det är väl iofs inget fel. Hundarna tycker förmodligen det är rätt trevligt och själva mår vi bra för vi förebygger många problem. Dessutom är det ju härligt att få belöna sin hund riktigt mycket.

Men det är väldigt lätt att glömma bort sig själv mitt uppe i allt godisregn. Och vad är det för språk vi egentligen lär vår hund? Lär vi den lyssna, läsa in och försöka förstå oss som människor? Eller lär vi den att tänka mer på vad den ska få än vad den ska göra?

Och vad händer om vi kommer ut på tävlingsbanan? Hur pratar vi då med hunden när vi varken har godbitar eller bollar att kommunicera med? Förstår den då vårt språk eller blir det helt plötsligt en märklig gissningslek (kanske inte ens lek utan allvar…). Förvandlas vi från trevliga, vänliga godismaskiner till aliens i hundens ögon?

Bara för att ingen ska missförstå… Jag älskar också att belöna mina hundar. Jag belönar gärna både med mat och lek och älskar att vara socialt delaktig i belöningsfesten! Men jag vill försöka lära hunden mitt språk på samma sätt som jag vill lära mig hundens. Och det sker inte enbart via godis&bollar utan via ord, tonfall, kroppsspråk, tankar och lite humor.

Jag älskar humor!

Det där med humor är viktigt för mig. Dels för att det är ett bra sätt att mota bort irritation och för att jag upplever att hundarna gillar det. Och finns det något bättre sätt än gemensam humor när det gäller att skapa starka band mellan individer.

Häromdagen bet Swish mig i armen när han tyckte att den tävlingsmässiga kedjan blev lite för lång och han ansåg att det var hög tid för bollen. Jag såg på hans blick att det fanns ett visst ”krav” i den och jag svarade med med glimten i ögat ”passa dig du lilla råtta”. Varvid han tog ett litet, litet nafs till i mitt byxben med framtänderna och hade han kunnat prata svenska hade han sagt ”passa dig själv du” med samma okynne i blicken som jag givit honom. Så garvade vi lite tillsammans och sedan fortsatte vi träningen i samförstånd. Jag fattade ju vad han menade och han förstod mig – åtminstone just då. 😉 Han fick snällt vänta på sin boll en liten stund till. Och den som väntar på något gott väntar ju alltid för länge!! Men trägen vinner ju!!! 😉

6 reaktioner på ”Träningsmetoder, mode och humor”

  1. Jag upplever att träningsmetoder för bredden styrs väldigt mycket av de som håller i agendan kring lydnaden här och nu. Som jag ser det har ett fåtal personer väldigt mycket att säga till om hur trender och metoder kring hundträning formas och vad som är inne där sociala medier används flitigt på gott och ont. Jag tror att specifika metoder som ger framgång hos andra likställes med vad som krävs och hur vi borde träna själva för att lyckas. Men min erfarenhet (som inte är jättestor) är att det inte går att lägga karbonpapper på det någon annan gör och med automatik tro att vi ska nå framgång. För mig är det otroligt viktigt att hitta sin egen väg utifrån vem man är och vilken hund man har, samt vad som mynnar ut i kombinationen. Det grundläggande i hundträningen är ju ganska basic egentligen, det som utvecklar och eventuellt skapar framgång över tid är ju de nyanser vi själva har modet att lägger till i den träning vi bedriver. Att vi gör det till vårt eget.

    1. Håller med dig Mattias!
      Mycket beror ju på vad du har för hund och på vilken kunskapsnivå du står på.
      Jag tränade en gång med en förare som hade lärt in Startklass en via Utube?????
      Supersnyggt,😊

  2. Så bra inlägg (som vanligt)! Tycker också att detta faller in i vardagslydnaden och samarbetet där. Många gånger känns det som att vissa hundägare nästan glömmer att man är ett team och har en relation där också. Att godisbitarna inte räcker till har i min erfarenhet oftare med kommunikationen än själva godisbitarna att göra! Inte för att godisarna inte är bra, för det är de ju. Men är ju trist om man glömmer bort det sociala på vägen! Nu blev det svamligt haha. Hoppas du fattar hur jag menar 😅

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top