En kärleksförklaring

 

I onsdags var det dags att ta tag i träningen igen efter min lilla magsjukepaus.

Trasan Apansson fick fortsätta jobba med små självbehärsknings-och ”hitta-lugnet-i sig-själv-övningar”. Jag tycker han fixar det bättre och bättre, men det gäller för mig att vara kreativ för saker blir väldigt lätt situationbundna. Det bästa är att lägga in övningarna då han minst förväntar sig det, eller göra dom aningen annorlunda varje gång så han tvingas tänka till.

Micken fick träna en tävlingsmssig kedja med Z, rutan, fjärren och hopp/apport. Länken kändes fin och han hade en bra attityd. Lite tight i transporterna i Z, speciellt i vinklarna, men fina skiften. Rutan bra hela vägen. I fjärren fick han en liten förflyttning framåt i stå till ligg, Där vill han gärna vill lägga sig lite rakt ner då han lägger sig fort. Himla svårt att få till en bra balans mellan god attityd med distinkta skiften och nollförflfyttning, men jag försöker hitta en gyllene medelväg. Hopp/apport var jättefin. Han älskar inte metallapporten, men jag är väldigt nöjd med hans attityd och sätt att ta sig an sin uppgift med glatt humör. Mycket jobb har det inneburit, men det har varit mödan värt. Han kommer aldrig få några ”kobraklipp” i sina gripanden såsom Tarzan har, men dom är good enough.

I går var vi på vallkurs hela dagen. Det var Ingela som lyckats boka duktiga Karin Söderberg, och det blev en trevlig dag med solsken, trevliga kursdeltagare och mycket rolig träning. Karin är en himla bra instruktör som med glimten i ögat och mycket humor förmedlar sina kunskaper. Det passar mig som handen i handsken.

Det känns som att vinterns vallträning hos Ingela givit utdelning. Vi har ännu en bra bit kvar till ett VP, men all den grundträning vi lagt tid på, och varit noga med, har gjort att jag själv hittat min roll som förare på ett helt annat sätt än tidigare. Jag känner mig lugn och trygg tillsammans med Mick, och det märks att han fått samma känsla gentemot mig. Han litar på att jag sköter min bit, så han kan sköta sin.

Så nu ska vi jobba på både långa och korta höger/vänster med bara kommando (inga hjälper), börja lägga på visslesignal på fram och ligg (bara jag lyckas få ljud i den jäkla pipan) och prova lite längre hämt. Jag kommer förmodligen få chans att valla åtminstone två gånger i veckan framöver, och även om det inte är jättemycket så är det i alla fall dubbelt så mycket som i dagsläget. 🙂

Jag har beslutat att försöka dela tiden fifty fifty mellan lydnad och vallning på Mick, medan Tarzan bara kommer få träna lydnad (ja, han kommer ju få göra annat också så klart, men det är den gren jag kommer satsa på). Jag tycker själv det är roligt och utvecklande att träna annat än ”bara” lydnad och det känns väldigt korkat att inte ta tillvara de fina vallegenskaper som Mick har helt naturligt.

Är det inte så även för er, att vissa individer får en alldeles särskild plats i hjärtat?  Så känner jag för Mick. Kanske för att vi upplevt så mycket tillsammans, både tragiska och underbara saker. Kanske för att jag varit så nära att mista honom. Eller för att han är en klok, vänlig själ med stor integritet och värdighet som gör att man aldrig kommer honom riktigt, riktigt ända in på livet – bara nästan. Jag älskar den hunden så det gör ont.

12 reaktioner på ”En kärleksförklaring”

  1. Så fint och kärleksfull du beskriver din fina Mick. Vet du,jag tror den kärleksförklaringen är ömsesidig. 🙂 Även fast jag inte har samma relation till honom som du så ser även jag att han är en speciell hund. Mycket värdighet och klokhet, tror han har en ”gammal vis själ” Och vacker som en tavla!
    Glad påsk till er alla!

  2. Jeanette, Sly & Maya

    Förstår vad du menar med dina sista rader… Mkt fint skrivet! Det såg verkligen jättefint ut igår på vallkursen, både kul och klokt att du tar till vara Micks härliga kvalitéer i vallningen 🙂 Glad Påsk!

  3. Jag tror absolut att vissa individer får en särskild plats i hjärtat, eller nej, jag tror såhär, att alla individer har sin egna speciella plats i hjärtat och ingen är den andra lik, endel får en större plats, endel en mindre, endel en sorgsen plats och endel el plats fylld av glädje och kärlek!

    Kakanbus har en stor plats i mitt hjärta, kanske för att hon inte är som alla andra barn och för att hon fått så galet mycket av min tid och energi (mer än gärna får hon den), ibland känns det som att hon och jag är dom enda som förstår varandra, eller henne.. (vilket troligen inte alls är fallet men jag känner mig extra viktig när jag tror att jag är den enda som fattar =P..)

    GLAD PÅSK och Kram till er!
    Hanna & Kakan

  4. Jag vet vad du menar, jag älskar mina så att det gör ont. Tror att jag älskar båda lika mycket fast på olika sätt, Troll är så klok och förståndig och Monster har så fantastiskt mycket glädje och humor.

    Tänk vad de går miste om som inte har djur. Eller de som inte tar sig tid att känna sina djur också för den delen.

  5. Jag kan bara skriva att jag förstår precis vad du känner för Mick, så känner jag för min underbara Nike!

    Ni var så himla duktiga på kursen!!!!! Vilka framsteg, du som inte ville valla för ett tag sedan….
    stor kram

  6. Blir rörd när jag läser din och alla dina vänners kärleksfulla ord om sina hundar. Jag tror alla vi som har djur och som betyder något för oss förstår vad du menar.
    Tack till dig och dina vänner för alla fina ord som värmer hjärtat.
    Kram Eva

    1. Hon heter Lena Kerje, hemmahörande i Nyköping. Superduktig fotograf!
      Ha en härlig påsk Anna och stor kram!

Lämna ett svar till Anna,P&V Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top