130702 011

Vad utmärker en talang?

Den diskussionen hade jag och min man Leffe häromdagen. Leffe har tävlat framgångsrikt inom banracing både i Sverige och utomlands, och dessutom coachat många unga, lovande förare. En del av dom har gått vidare till större internationella sammanhang medan andra är kvar på hobbynivå och vissa slutat köra helt och hållet. Och då undrade jag ju givetvis om det bara var de största talangerna som tagit sig ut i  världen, och numera tjänar mycket pengar på att köra racerbil för de stora internationella teamen.

Men nix, så var det inte. Enligt Leffe är talang överskattat. 🙂  Egenskaper som hög ambition, målmedvetenhet, stor social kompetens och förmåga att samarbeta är minst lika viktiga bitar. En förutsättning är givetvis att man har viss känsla för att köra bil – och köra fort på en bana.

En del har det i kroppen från början. De är snabbare än alla andra redan första gången de sitter i bilen, tar till sig instruktioner lättare, bearbetar misstag mer konstruktivt och har liksom ett slags sjätte sinne för hur de ska åka på banan för att få de snabbaste varvtiderna. Och dessa – relativt få – personer kan man väl kalla för talanger.

Men om det inte finns ett genuint intresse för att utvecklas så hjälper det inte med talang. För då blir man snart omkörd av alla dom som har mindre talang men är mer envisa, målmedvetna och vill mer. Och så finns det ju dom som har alla de där egenskaperna – plus en sjuhelsikes talang. Och den personen är svårslagen!

Men en sak enades vi om. Det finns ingen talang som är så stor att den ersätter hårt arbete. Och det oavsett sport. Även hundträning.

Jag tror (nej fel…jag vet) att det finns personer som har en unik talang för att träna djur. Jag vet det för att jag träffat några av dom. Det är ofta personer som går sina egna vägar, hittar egna system och blir otroligt duktiga på just det. Jag har mött dom både inom ridsporten och hundsporten.

Men dom allra flesta som blir framgångsrika tror jag ändå är  av karaktären “en gnutta talang, stor passion för sin sport och en äkta kärlek till sitt djur”. Det är dom som uppskattar hästen/hunden och dess personlighet, och inte i första hand ser ett redskap till framgång.

Själv är jag en medelmåtta i mångt och mycket, så även hundträning. En gång i tiden trodde jag – och flera med mig – att jag var en talang i friidrott (längdhopp och sprint). Men nej, så var inte fallet. Jag var lite bättre än de flesta andra i några år, men sedan tog talangen slut. Eller kanske var det ambitionen som tröt… 🙂

Då det kommer till ridning och hundträning är jag ingen talang. Däremot har jag ett stort intresse för djur och ett minst lika stort intresse att utveckla mig själv på olika områden – varav hundtränarrollen är ett. Drivkraft, engagemang och glädjen i att samarbeta med djur (och människor) är det som gjort att jag successivt blivit aningen bättre.

Och förmodligen gäller samma sak för hunden. Kanske man inte ska stånga pannan blodig i sin iver att hitta “den optimala lydnadshunden”. (Finns den överhuvudtaget?) En gnutta talang är en bonus men som min kloka engelskalärare en gång sa  “Viljan drar halva lasset.” Och för att man ska vilja något tillräckligt mycket måste det vara roligt – för alla inblandade parter.

Foto: Ingela Karlsson