Ord kan verkligen skapa både samförstånd och missförstånd. Inte bara beroende på hur de sägs (och i vilket syfte) utan även vilken värdering jag som mottagare lägger i ordet/orden.

För inte så länge sedan fick jag kommentaren ”Han ser så käck ut!” om Swish av en person jag tränade med. Min reptilhjärna kickade direkt in, jag fick en negativ känsla i kroppen och min spontana tanke var ”men va´f…n!!” Det var givetvis inte menat negativt av personen som sa det, utan berodde på att ordet ”käck” är ett negativt laddat ord för mig p g a en händelse för en herrans massa år sedan.

Vi får gå så långt tillbaka som till tonår, hästar och första förälskelsen. Hästar var hela mitt liv på den tiden och all ledig tid – plus även viss skoltid – tillbringades i stallet. Det vimlade inte av killar som red i våra trakter men det fanns en. Han var dessutom både snygg, trevlig och red bra. Tre viktiga kriterier! 😉

Det var bara ett fel. Han tävlade hoppning och eftersom jag tävlade dressyr så stötte vi sällan ihop så där spontant. Men en gång i veckan hade han hoppträningar i ridhuset inne i Linköping och den chansen ville jag inte missa. Problemet var bara att min ponny inte var någon direkt hoppstjärna (och inte jag heller för den delen!) men jag lyckades muta upp min stallkompis som tävlade medelsvår hoppning med sin ponny att jag skulle få låna hennes häst och vara med på hoppträningen mot att jag tränade den i dressyr två dagar i veckan. Deal!

Varje torsdag efter skolan red jag den en och en halvtimmes långa vägen genom Linköpings ”förorter” för att komma till ridhuset. Där tränade vi hoppning en timme och sedan red jag samma väg hem igen. Min stora kärlek (vi kan kalla honom R) var nog inte särskilt imponerad över min hoppteknik, men eftersom ponnyn jag satt på var en stjärna så tog vi oss runt banorna trots att det gick i 180, spånet yrde och alla satt med andan i halsen.

Men för att göra en lång historia lite kortare och komma fram till pudelns kärna… Det hände liksom inte så mycket mer än så. R frågade aldrig om någon date eller bjöd mig på fest, utan den största komplimang jag fick var typ ”Snyggt ridet på oxern!” Vilket han nog dessutom sa bara för att vara snäll…

Men en dag hände det. Jag kom in i ridhuset och skulle börja hoppa. Då säger R ”Jäkligt snygga ridbyxor du har!” Jamen fattar ni? Det var ju som värsta kärleksförklaringen i mina öron och jag svävade som på moln! Min bästis Pia som var av den lite krassare och mer realistiska typen försökte ta ner mig på jorden lite och sa ”Han behöver ju faktiskt inte vara kär i dig bara för att han gillar dina ridbyxor! Men vad fattade hon?! Ingenting! 😉

Efter det var tändes mitt hopp och jag ville ju försöka lista ut vad R egentligen tyckte om mig. En av mina klasskompisar bodde granne med R och henne tjatade jag på att hon skulle luska lite. Och en dag kom svaret.

”Nu har jag pratat med R och frågat lite om dig, sa hon”

”Men vad svarade han då, frågade jag ivrigt”

”Först kunde han inte komma på vem du var”

”Va????” Inte komma på vem jag var? Jag har ju tränat för honom en gång i veckan typ hela hösten! Och han tyckte jag hade snygga ridbyxor!!”

”Ja, efter ett tag kom han på vem jag menade. Och då sa han: Heléne Larson ja, det är hon… Hon verkar ju käck!”

” Käck????? Men va´f…n! Vaddå käck??? Vad menade han?

”Ja inte vet jag. Han sa så i alla fall. Tolka det som du vill!”

Men ni fattar. Vem vill vara ”käck” när man är tonåring och störtförälskad? Det kändes som ett skällsord i mina öron och från den stunden insåg jag att det nog aldrig skulle bli R och jag. För vem vill gå omkring och vara käck i ett förhållande?!!!!

Och än i dag får jag en besviken känsla i kroppen när jag hör ordet. Inte ett dugg rationellt, jag vet. Men hjärnan är sällan rationell. Åtminstone inte min.

Ps. R flyttade senare från Linköping, flyttade ihop med sin pojkvän och vad jag vet så rider han fortfarande. 😉