Jag hinner inte med allt jag vill/borde/måste göra.

Så är det bara, och jag har för länge sedan slutat ha dåligt samvete för det. På samma sätt som jag nuförtiden heller inte har dåligt samvete för saker jag gjort, som jag egentligen kanske borde avstått. I bland gör man kloka val, i bland korkade. Thats´s life.

Så därför borde jag heller inte ha dåligt samvete när Mick tittar på mig och säger “Och när ska vi valla då?”  Speciellt som det inte blev någon vallning förra veckan på grund av att hans lätt förvirrade matte dubbelbokat, och denna veckan är kalendern redan fullbokad med annat. “Som om någonting skulle kunna vara viktigare” säger Mick och ser på mig med den där speciella Mickblicken som gör mig så svag…  Men nästa vecka ska vi valla tre dagar, varav två för Karin Söderberg, och då hoppas jag han förlåter mig.

Den 2 oktober – sådär vid 13.30-tiden – är värd en liten extra notering i min kalender. Då fick jag nämligen ett av mina sällsynta, men inte desto mindre kraftfulla vansinnesutbrott. Orsaken till detta var en “dam” i en vit Volvo…

Jag hade tid för en kontroll uppe på Linköpings Universitetssjukhus, och tänkte samtidigt vara effektiv och miljöträna Tarzan lite i den stökiga sjukhusmiljön där folk i rullstol, på bårar och haltandes på kryckor passerar ut och in. Sagt och gjort, jag packade in alla hundar i bilen och åkte en halvtimme tidigare för att hinna. Det visade sig inte ha någon som helst nytta, för när jag kom till den enorma sjukhusparkeringen visade det sig att det inte fanns EN ENDA LEDIG PLATS!

Bilar åkte fram och tillbaka i väntan på att någon parkerad bil skulle åka, och det var bara att hänga på dessa och hoppas på tur. Efter 20 minuter insåg jag att det inte skulle hinnas med någon miljöträning för Tarzans del, och frågan var om jag överhuvudtaget skulle hinna till min bokade tid.

Då kommer en trevlig människa gående och gör ett litet tecken mot mig som visar att hon ska ta sin bil och åka därifrån. Gulligt! tänker jag och ställer mig för att vänta. Det är lite trixigt för henne att ta sig ut, så hon får backa fram och tillbaka i parkeringsfickan ett litet tag. Medan hon håller på med det kommer en vit Volvo från andra hållet och ställer sig för att vänta. Jag tänker inte så mycket på det, utan förutsätter att föraren i den bilen väntar på att bilen på parkeringen ska åka så det går att passera. Men icke! När kvinnan lyckats backa ut sin bil och jag gör mig beredd att köra in SÅ TRÄNGER SIG KVINNAN I DEN VITA VOLVON FRAM OCH FÖRSÖKER SNO MIN!!! PLATS!

Då sätter reptilhjärnan in på mig och jag kastar mig på tutan, slänger upp bildörren och skriker “Men vad håller du på med??!!” Damen öppnar dörren lite och försöker sig skämtsamt på repliken “Ja, här gäller det att hålla sig framme vet du…” Jag trodde inte mina öron, utan frågar bara “Såg du inte att jag stod och väntade?” Den frågan svarade hon inte på utan började tjata om att det “faktiskt var högertrafik” vilket i hennes värld verkade innebära att hon hade någon slags förtur på parkeringsplatserna på just den sidan, medan jag snällt skulle vänta på en ledig plats på den andra.

Jag kände insinktivt att “snart stryper jag kärringen!” och inte heller hade jag tid att stå där och argumentera. Så jag spände ögonen i henne, pekade med hela handen och avbröt henne med kraftfull och bestämd stämma. “Slutdiskuterat! Nu tar du din bil och flyttar på dig, för den här platsen SKA JAG HA!!!

Jag måste sett väldigt övertygande ut för hon muttrar lite, men stänger dörren och backar ut – lite för snabbt… för på vägen ut håller hon på att backa på ett äldre par som just passerar. Mannen i fråga blir nog både rädd och förbannad, för han ropar till och fortsätter den utskällning som jag nyss avslutat. 🙂 I bland är livet rättvist, tänker jag då jag kör in, parkerar och stressar mot entrén till sjukhuset.

Ingen bild på knäppa kärringar i vita Volvos, men väl på fina Mick bland fåren i Fyllingrum. Fotograf Ingela Karlsson. Förövrigt har den bästa kommentaren om kärringar sagts av en god vän till mig. “Det finns kvinnor, och det finns kärringar. Och det har inget som helst med ålder att göra.”