Foto: Ingela Karlsson

Som någon påpekade är det långt mellan blogginläggen just nu. Men det beror på att jag försöker ha lite semester och göra “ohundiga” saker också. Det går sådär… 😉

Så värst mycket vila och återhämtning blir det dock inte med valp i huset. Men vi försöker ta tillfällena i akt och göra små turer till stranden och andra utflykter där Smiley kan vara med. 

På hundträningsfronten blir det sporadiska träningar med Tarzan. Inte alls så planerade som jag egentligen vill, men man får göra det bästa av situationen. Ofta när jag har valpvakt blir det en långpromenad med de stora killarna i stället för träning. De tycker nog det är rätt skönt att vara barnfria och verkar njuta av att springa fritt över stock och sten utan att ha en liten huligan hängande i svansen eller öronen. 

I början av veckan hade vi besök av Diana och Dio. Det blev två roliga och nyttiga träningsdagar med en hel del mellansnack om livets väsentligheter. Det är alltid skojigt att träffa Diana och jag fick små reminders om vissa saker i träningen som jag förbisett (he he) och dessutom massa härlig inspiration.

Kanske var det en bidragande orsak till att Tarzan höll ihop och gjorde ett riktigt fint program i fredagskväll då vi var iväg och tävlade. En tävling där nästan alla moment höll samma kvalité som han presterar på träning, vilket är en målbild för mig. Det finns några bitar som inte är riktigt så bra som jag önskar, och vissa av dem har jag släppt rent mentalt och låter det vara “good enogh”. Istället fokuserar på att få ihop en snygg helhet utan nollor, och försöker göra våra styrkor riktigt starka i stället. 

Jag kände mig glad och nöjd när vi klev av planen, men det var flera andra som också gjorde snygga rundor så jag trodde faktiskt inte vi skulle hamna högst upp på pallen, men det visade sig att vi gjorde med 304,5 poäng. 

På hemvägen funderade jag på det ologiska i att han under de två tävlingar vi gjort i sommar gått minst lika bra som han gjort då vi tränat betydligt mer innan. Normalt sätt är Tarzan en hund som behöver mycket träning och går som bäst efter en intensiv träningsperiod. Men nu är förhållandena motsatsen och jag klurade på anledningen.

En faktor kan var att han blivit äldre, mognat och saker fallit på plats. En annan faktor kan vara min egen inställning som förare… En inställning som gynnar prestationen, och som i sin tur grundar sig på några ihärdiga, drivna personers strävan att ändra det tidigare kvalsystemet till SM.

Innan årets nya kvalregler (som innebär 80 platser på Lydnads-SM varav de 10 främsta på rankinglistan är garanterade en plats) beslutades har man (jag skriver “man” eftersom jag vet att det är betydligt fler än jag som känt likadant) känt en press att sätta varenda moment för att ha chans till SM-poäng. Det har inte funnits utrymme att “testa av” saker på tävling. Inte heller har man vågat vara offensiv och ligga på gränsen i vissa situationer. Det är ju sådana saker som gör att man utvecklas i sin roll som tävlingsförare och lär sig köra sin hund på max istället för att hela tiden sejfa.

De nya kvalreglerna kommer med största sannolikhet öka både kvalitén och bredden inom lydnadssporten. Fler kommer vilja satsa och ha SM som mål (vilket på sikt kommer ge en större bredd) och man kan kosta på sig att “våga förlora” för att på sikt våga vinna, vilket ökar möjligheten att kunna plocka fram det allra bästa hos sig själv och sin hund i skarpt läge.

Jag är oerhört glad att det finns personer som lyssnar, förstår och lyckas med konststycket att förändra. Extra tacksam är jag eftersom allt arbete sker ideellt. Tack till berörda parter inom UG lydnad m fl. 

Arrangörerna för SM Blekinge 2018 förtjänar även de en stor eloge, som trots ett redan stort arrangemang säger ja till förslaget att öka antalet SM-deltagare. Dessutom gör de ett fantastiskt fint arbete och god reklam för hundsporten genom suverän marknadsföring av SM 2018.