130329a 892

Jag blir väldigt konfunderad då jag läser tankarna från domarkonferansen angående bedömningen av vittringsprov fr o m 2017.

“Vi pratade också om tempo ut till apporterna i momentet vittringsapportering. Konferensen beslutade även här att farten ut till apporterna inte ska ha någon stor betydelse på betyget eftersom detta inte ska ses som det viktiga i momentet. Det viktiga är fokus på analysarbetet, vilket blir bättre om hunden får ha en lägre fart. Vi såg prov på hur det blir med de nya mönster som är tillåtna att lägga ut vittringsapporterna i samt att apportantalet kan variera mellan fem till sju andra föremål.”

Jag håller med om att analysbiten ska vara en viktig del i bedömningen av ett vittringsprov. Men om man nu väljer att bortse från tempo så skulle man ju lika gärna kunna låta hunden utföra uppgiften med pinnarna utlagda typ 1 meter framför, så att det överhuvudtaget inte blir någon springsträcka.

Nu kommer momentet se likadant ut som tidigare med skillnaden att det kommer vara 5-7 pinnar som kan ligga I varierande mönster.

I min värld handlar momentet vittringsprov inte bara om att få hunden att göra en bra analys. Det handlar minst lika mycket om att få den växla tanke och tempo i de olika delarna av momentet, vilket kanske är den allra största utmaningen.

I ett engagerat tempo springa ut till pinnarna – där direkt växla tempo och tanke – gå in i analysmood – plocka rätt pinne (helst vid första kontakten) – tänka snabbt in till föraren med pinnen stilla i munnen. Så ser ett optimalt vittringsprov ut för mig.

Innebär det här “nya” tänket att en hund som travar ut till pinnarna (eller springer i gungstolsgalopp) och därefter gör en fin analys ska erhålla samma betyg som en hund som springer snabbt och engagerat, men klarar sin analys lika bra?

Varför väljer man I så fall att ha en springsträcka överhuvudtaget? Kan någon förklara så jag begriper? Eller har jag missförstått det hela från början?

Tjugofem cm mellan pinnarna – här i S-form