_F5Q4072

Det visade sig vara en bra idé med Bloppis.

Fyra plagg är hittills sålda vilket innebär 950 kr till Cancerfonden. En droppe i havet kan man tycka, men många droppar små… 😉 Stort tack till Jenny Wibäck http://www.lyckagard.se som delade inlägget och såg till att det kom in lite fler slantar för ett viktigt syfte.

Mindre kul däremot är att jag åkt på influensa. Efter att ha varit småkrasslig några dagar har det nu brutit ut rejält med feber, ont i kroppen och huvudet. Så himla typsikt! Nu är det strikt vila och koppelpromenader (eller rättare sagt inga promenader alls) för min del ett par dagar. Hoppas vara fit for fight igen i slutet av helgen. Jag kör en C-vitaminchock bestående av färskpressad apelsinjuice med chili, ingefära och mynta. Supergott och fräscht! Man känner verkligen hur kroppen liksom får en kick. Hoppas den kickar bort iväg alla bacillusker illa kvickt!

c-vitaminkick

Under påverkan av denna superdryck – plus ett par Alvedon – blev jag tillfälligt piggare och hittade jag en låda med gamla träningsböcker från hästtiden. Den började jag rensa men kom inte så långt utan fastnade i min träningsbok där jag skrivit ner massa reflektioner, bl a från en lagtävling i dressyr.

Jag log för mig själv då jag läste genom vad jag skrivit. Inte helt olikt det jag skriver i dag – förutom att ökad trav är utbytt mot inkallning och förvänd galopp mot apportering. Och att jag i dag har en helt annan – mer positiv och konstruktiv – inställning till mina prestationer.

Men redan då hade jag förstått vikten av rätt mental inställning. Att jag sedan inte alltid lyckades tänka och agera som jag önskade är en annan sak.

“Go stämmning i laget innan. Kändes bra. Linda gjorde en superrunda som startnummer 2 och jag  fick direkt press på mig att göra en lika bra. Vi hade startnummer 11 och de andra 13, 15 och 17 (Karin sist ut).

Cina fin på värmningen men jag fick inte fram något riktigt tryck i henne för hon stod emot och jag blev spänd. Måste lära mig slappna av i dessa lägen!!!

Tyvärr fick vi inget uppvärmningsvarv inne i ridhuset utan red direkt upp på medellinjen och började programmet. Fram till halten och hälsningen kändes hon avspänd och fin men framridningen mot domaren var kass. Dubbla spår och hög nacke. Fick inte fatt i henne riktigt i hörnpasseringen och hon ville inte riktigt ge efter i öppnan på långsidan. Andra sidan kändes bättre. Måste lära mig att inte bli spänd när hon blir spänd!! “

Sedan följer en lång roman med tankar och analys som jag inte ska betunga er med, utan vi hoppar raskt till slutet.

“Jag var skittrött när jag red upp på medellinjen för sista gången. Hade jag andats?? Vete faan! 

Måste lära mig tänka tvärtom. Spänd häst – avspänd ryttare. Het häst – lugn ryttare. Så jäkla lätt att hamna i hennes sinnesstämning! 

Vi blev 9:a. Linda 2:a, Anki 4:a, Maria 8:a och Karin 15:e (missade bl a båda travökningarna). Laget 3:a. Jag var kass på att peppa (skärpning Heléne!) för jag var så inne i mitt eget och besviken över min egen insats. Hatar att jag inte får flyt i ridningen i sådana här lägen. Känns som att jag rider med handbromsen i hela tiden. Vissa bitar var bra (7:a på förvända och 7:a på ryggning och sista uppridningen på medellinjen. 64% totalt. Målet var över 68. Bara att ta nya tag… “

Jag minns precis när och var jag skrev detta. Och hur oerhört besviken, energilös och låg jag kände mig efter denna tävling. Och hur lätt jag fastnade i allt detta ältande i varför det blev som det blev och hur jag skulle gjort i stället.

Analys är bra – till en viss gräns. Sedan blir det ältande. Och ältande är aldrig bra.

På den här tiden var hästar och ridning nästan “hela mitt liv” och jag  jobbade stenhårt med mental träning för egen del. Jag ville så otroligt mycket, men nådde sällan upp till mina målsättningar. Kanske beroende på att dom var helt felaktigt ställda (inser jag nu i efterhand).

Jag hade alltför höga resultatmål i förhållande till de förutsättningar jag hade, och jämförde mig alltid med de bästa. (Mer om just detta ämne finns att läsa här: http://www.jennywiback.se/2015/12/09/om-du-alltid-jämför-dig-med-de-bästa,-kommer-du-alltid-vara-sämst.-29612495 ) Att jämföra sig med de bästa kan vara en morot i vissa fall. I andra fall kan det vara ett sätt att alltid känns sig otillräcklig. Allt beroende på vem man är som person och vilken “fas” man befinner sig i.

Förutom mina höga resultatmål hade jag också en vision om “den perfekta prestationen”. Jag tror de flesta av oss som tränar och tävlar någonting mellan varven upplever den där halleluja-känslan där man är ett med sin hund (eller häst). Man är 100% synkade, har ett grymt flow och det känns som att ingenting kan gå fel.  Den känslan är så himla stark och ger en sådan kick att den – medvetet eller omedvetet – blir ett mål i sig.

Att lyckas få till den på träning är en sak. Att få till den på tävling är svårare. Förmodligen för att man många gånger omedvetet “sejfar” och inte vågar ta ut svängarna på samma sätt som på träning.

Om jag hade ridit tävlingen i dag hade jag tänkt på ett annorlunda sätt. Framförallt hade mina mål sett annorlunda ut. Mer fokus på egna uppgifter under hela programmet, rimligare resultatmål och en mycket högre acceptans för att en prestation kan vara bra även om den inte är optimal.

Höga ambitioner är jättebra – så länge man kan hantera dom rätt. Kan man inte det så har man två val. Antingen får man lära sig att hantera dom eller så får man sänka dom. Gör man ingendera är risken stor att det roligaste man vet också blir det jobbigaste, och mest energidränerande.

Träning och tävling ska ge mig både energi och glädje. Hundträning för mig är en hobby som ska fungera som en guldkant i tillvaron. Därför är jag också mån om att det aldrig någonsin får bli “hela mitt liv” utan istället fungera som en “krydda” som gör mitt liv ännu mer spicy. 🙂

Foto: Lena Kerje