Från nanoteknik till apporteringsingångar

 

platsligg

Alltifrån nanoteknik till apporteringsingångar.

Diskussionsämnena har varit många i helgen. Och även om det kanske mest var hundrelaterade ämnen som avhandlades, så är det himla trevligt att vidga sina vyer inom andra områden också. Det kan annars vara lätt att inbilla sig att världen står och faller med hundens placering i rutan. Eller baktassarna i fjärrdirigeringen.

Jag har haft två mycket trevliga dagar med några fina vänner. Träning. God mat. Bubbel & babbel. Ungefär så kan man sammanfatta helgen.

Och trots att Tarzan bara fick göra lite gruppmoment,  fasthållande av apport och några fjärrskiften så var det givande att diskutera kring träningen och bolla tankar och idéer som generöst och engagerat delades mellan alla.

En sak som vi pratade en hel del om i träningen var vikten att låta hunden arbeta färdigt i momentet – och i vissa fall även förlänga det.

Det är lätt att man fastnar i att belöna ett snabbt gripande av apporten, bra fart i inkallningen, en snygg vittringsanalys etc.

Vilket kan resultera i att sista biten in till föraren och ingången till sidan får ett mindre värde för hunden. Den är liksom redan färdig med momentet i tanken, och väntar bara på belöningssignalen.

Den kanske saktar den in sista biten och blir lite tveksam (”varför kommer inte belöningen?”) och sätter sig sakta.

Eller så blir det slarviga avslut. Hunden kastar sig in till sidan, stöter mot benet och sätter sig snett. ”Hit med belöningen!”

Det här med att varje del i momentet ska ha samma värde för hunden är verkligen något att tänka på. Och där gäller det verkligen som förare att tänka på vad vi belönar – och inte belönar. Eller kanske rättare sagt, vad vi själva egentligen värderar högst!

Vi pratade också en del om den mentala biten hos oss förare. Är man så självsäker och trygg att man vågar visa upp sina brister för människor man inte känner så väl? Eller är man en fena på att kamouflera dom?

Det här med människors beteenden, både i grupp och enskilt, är något som intresserar mig mycket. Därför är det extra värdefullt när personer delar med sig av sina tankar och känslor och ”vågar” lämna ut sig själva en smula. Det blir så mycket mer spännande och dynamiskt då.

Nu väntar två intensiva veckor. Men jag är laddad!

För den som är intresserad finns en liten filmsnutt från vår lördag här nedan.

11 reaktioner på ”Från nanoteknik till apporteringsingångar”

  1. Weeeheee, fin film! Kul! Tack för en grym helg! Koe hälsar dock att han tycker det var mer snack än verkstad 😉 😉 För mycket babbel o bubbel och allt för lite action! Jag tyckte det var perfekt!
    Stor kram från oss <3

    1. Tack själva!
      Då kan du ju tänka dig vad Trasans åsikt om helgen var…
      Själv tycker jag också bubbel&babbel är en helt perfekt kombo! 🙂
      Kram från oss!

  2. Jättebra film! Tack alla för en mysig helg!
    Extra tack till dig och Leffe för er fantastiska gästfrihet. Alltid lika härligt att komma till er!❤️

    1. Tack själv!
      Det är alltid lika mysigt att ha dig här Lottis.

      Kram!
      PS. Tigge hälsar att han gärna träffar milfen Linn snart igen! 😉 Mick säger ”Ge tusan i min mamma!!”

  3. Marika Söreskog

    Tusen tack från oss, mysig helg och underbart med massor av babbel om ditt o datt 🙂
    Vi hörs o ses snart igen / Kramen

  4. Vilket härligt gäng och extra roligt att se pudelns sprittande glädje! Hoppas Tarzan snart får träna igen. Han ser ganska sugen ut. 🙂 🙂

    Kram

  5. Ja, stort tack för den här helgen! Jag är så glad att jag fick chansen att träffa er. Härliga samtal, fantastiskt god mat både i hallen och på kvällen, och så förstås hundträningen. Att få se hur ni resonerar och tränar och höra era tankar om hur jag och min raggboll kan jobba vidare är, helt ärligt, ovärderligt för oss. Jag känner att vi klättrar uppför den där puckeln som har verkat så hopplöst oöverstiglig. Ja, det var ren lyx från början till slut. 🙂

    Stor kram!

    1. Jättekul att träffa dig och din härliga”raggboll”! Hoppas vi får chans att ses snart igen. Och så himla roligt att se dig klättra uppför – och över – den där puckeln… 🙂

      Kram!

Lämna ett svar till Lotta Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top