flygaNä, det är inte jag som kommit på dom kloka orden, utan något jag läste på en kul sajt häromdagen. För egen del tog jag verkligen till mig orden, inte minst då det gäller hundträningen.

Givetvis strävar man alltid efter att bli lite bättre, få snyggare detaljer, rörelser, attityd, tempo, you name it… Kanske andra inte ser dom små framstegen men man själv upplever man det ganska tydligt, och det är ju en drivkraft i sig.

Men lika viktigt som strävan att utvecklas är att inse när något faktiskt är bra nog – åtminstone just för tillfället. Att ha tio perfekta moment är såklart en våt dröm, men jag tror det är få förunnat att uppnå det.

Kanske är det först då man släppt det rent mentalt som det på något outgrundligt sätt plötsligt börjar fungera bättre. Åtminstone är det något jag själv upplevt – både i ridningen och hundträningen. Bitarna faller på plats därför att man slappnar av, och då tror jag också hunden (eller hästen) slappnar av, känner sig bekväm och open minded.

Många gånger är Den Stora Frustrationen tränarens största fiende. Och handen på hjärtat – hur gärna vi än vill och hur mycket vi än försöker ignorera den så nog tusan smyger den sig på oss mellan varven. Vi vill helst inte kännas vid den för vi vill ju träna och tänka POSITIVT! Men jag tror man måste vara smått överjordisk för att helt ärligt kunna säga “Jag blir aldrig irriterad eller frustrerad när jag tränar”.

Själv kan jag ibland bli irriterad över min egen oförmåga. Då jag känner att jag inte kan få min hund att förstå vad jag vill, då jag är sen i tanken, dåligt tajmad, upprepar samma misstag osv. Men jag kan också bli frustrerad då min hund  gör fel i sammanhang som jag upplever att vi tränat hundratals gånger på. Då “gamla synder” smyger sig på oss – synder som jag i min enfald trott vi lagt bakom oss.

Numera har jag förmågan att bryta mig själv i sådana lägen. Min hund märker säkerligen att jag blir lite sammanbiten och “stel” men oftast stannar det där. Blir jag väldigt sur tar jag in honom i bilen eller huset, går iväg och sparkar på en vägg eller sjunger Povel Ramels “Livet är ett helvete!” till den värsta irritationen släppt och jag kan börja tänka rationellt igen. Det finns nämligen inget som blockerar energi och kreativitet såsom frustration.

Just vid sådana tillfällen kanske man också ska tänka lite extra på orden i rubriken och acceptera att det just där och då hellre blir lite rätt än exakt fel.

Och det som just då känns som Mission Impossible kommer med största sannolikhet förvandlas till Mission Fun&Possible om man bara låter det få ta lite tid och inte har så jädra bråttom jämt.

Illustrationen ovan är gjord av suveräne Leif Wärme.