Foto: Sorry, minns tyvärr inte fotografen som tagit denna härliga bild…

Jag tycker det finns en klar fördel med att tidigt lära lydnadshunden On/Off.

Många gånger när man pratar On/Off tänker man “gå från aktivitet till passivitet”. Och självklart är det viktigt att hunden snabbt kan varva ner från träningstanke och koppla av på sin bädd, i sin bur eller i bilen. Eller bara få lite magkli på gräsmattan innan det är dags för nästa uppgift.

Att kunna koppla ner hjärnan och sluta “tänka träning” en kort stund är också viktigt att träna på. Foto: Åsa Jakobsson

Men i det här fallet tänker jag mer på att gå från en hög intensitet med mycket explosivitet och power till en stadgetanke som kräver fokus och en hög förväntan. Mycket muskler med andra ord, som Diana S skulle uttrycka det. 😉

Högt fokus i stadgan
Foto: Daniel Eidenskog

Generellt tycker jag många är duktiga på att få fram tryck och snabba reaktioner på sina hundar, även på de hundindivider som kanske inte har det helt naturligt. Däremot ser man oftare att det brister i stadgan. Antingen på så sätt att hunden har en alltför hög förväntan i  stadgan, i kombination med en “omedvetenhet” om vad tassarna gör. 😉 Eller att den inte har någon förväntan alls (alternativt väldigt liten) och därför blir alltför avspänd, tappar uppgiftstanke och har tid att kolla runt lite.

När jag själv tränar dom här delarna brukar jag tänka på Jenny Wibäcks koncept “Yes-lydnad”, d v s att alla delar i momentet ska ha samma höga värde för hunden. Oavsett om jag säger “spring, vänta, stå” (eller något annat) ska hunden säga “Yes!!!” därför att alla delar ska vara lika kul. 

Det här är givetvis något man får träna på eftersom våra hundar har olika lätt för olika saker och gillar vissa saker mer än andra. Att få hunden tycka det är lika häftigt att vara absolut stilla i sin position, som att apportera, springa snabbt till rutan eller komma på inkallning är en konst i sig. Och något jag kommer träna tidigt med nästa hund. 

Tarzan har ganska lätt för att hålla fokus och använda sina muskler. Däremot vet hjärnan inte alltid vad tassarna sysslar med, vilket gör att jag lätt kan få ett tasslyft eller en förflyttning i vissa stadgelägen. Från början grundar det sig säkert i en alltför hög belöningsförväntan, eller att jag belönat vid fel tillfälle eller på fel sätt. Plus det faktum att han är “lätt” i sina tassar rent allmänt. Jag har tränat mycket förståelse för stilla tassar (och gör det fortfarande varje pass) och det har blivit mycket bättre, men jag kommer förmodligen få påminna honom om det hela livet.


Foto: Lena Kerje

Att träna hunden i att ha högt fokus och vara “på” i stadgan tycker jag är lättast då man går från en fartig uppgift, intensiv lek eller het belöning. I den aktiva sinnesstämningen ska hunden kunna sätta, lägga eller ställa sig och vara helt stilla utan att energin och fokuset går förlorat. Det kräver en hög muskeltonus, och det kan man göra hunden mera medveten om genom att lekkfullt trycka lite på sidan eller rumpan (på hunden alltså). I början belönar jag snabbt genom ny lek, belöning eller aktiv uppgift.

Många hundar kopplar ner direkt efter en belöning för att dom vet att det förmodligen inte kommer någon mer direkt efter (dom är ju skickliga på att hitta mönster hos oss dom små rackarna…). Men det kan visst komma en ny belöning direkt efter den föregående, och kanske en tredje också, vilket gör att vovven måste vara med i matchen hela tiden och inte hinna ta time-out eller tänka på något annat.

Att låta hunden fokusera på något med blicken kan också vara en variant. Där får man dock vara lite observant på vissa vallhundar som iofs lätt kan låsa sin blick, men däremot har väldigt svårt att explodera ur sitt “eye”. I dessa fall är det bättre att inte ha synliga belöningar (i synnerhet inte om dom dessutom ligger stilla) utan träna hunden i att snabbt kunna växla mellan olika föremål och belöningar och inte låsa sig i en viss tanke. Det gäller ju alla hundar såklart, men extra viktigt med bc och andra mer extrema vallhundar.

Tigge fokuserar… 🙂