Foto: Daniel Eidenskog

Att kunna dirigera hunden enstaka steg åt olika håll är en bra, för att inte säga nödvändig, kunskap för lydnadshunden.

Jag minns hur jag slet för att försöka få Tarzan att ta ett par steg framåt – saaaakta!! – för att ha möjlighet att ta fram honom i rutan då han råkade hamna för långt bak. Han rörde sig visserligen framåt men “sakta” ligger ju inte riktigt för honom… Herregud vad vi tränade på detta!

Det tog många träningspass innan han förstod vitsen med att framåt i stället för att köra katapultvarianten. Och jag är inte säker på att förstått vitsen ännu (varför gå när man kan springa?!) men nu gör han det i alla fall. 

“Sakta…????”
Foto: Lena Kerje

Kampanjen nu ligger i stället på höger&vänster, ett till tre steg – sakta. Det går sådär…  Jag önskar jag kunde lita på att han kommer springa spikrakt till ringen för sändandet till rutan varenda gång, så jag slapp dirigeringseländet. 🙂 Men det kommer han ju inte göra, så vi tragglar vidare så vi kan rädda det som räddas kan. Man måste ju ha en plan B….var det någon som sa. 

I övrigt tycker jag de nya momenten börjar falla på plats mer och mer, även om de är långt ifrån befästa. Rundamomentet gör han snyggt och har fått fin teknik på att gripa framifrån, något som vi också fått jobba en hel del med. Men nu gör han det snabbt och rent med bra klipp. Jag tror det är hans absoluta favoritmoment. 🙂

Framåtskicket börjar också bli bättre, peppar peppar. Han är fokuserad och kan hålla blicken låst framåt innan jag skickar. Det var också svårt för honom i början i och med att han är tränad i att alltid titta på mig för att få lov att springa på alla skick. Men nu ser jag att han börjar ta min momentrutin redan när vi går mot punkten för sändandet, och det känns som att han bit för bit får förståelse för vad han ska göra. 

Foto: Ingela Karlsson

Med Tarzan handlar mycket om hjärntvätt. Man måste liksom nöta in beteenden i hjärnan på honom, i synnerhet sådana han inte har naturligt. Just när man tänker att “puhh, detta kommer aldrig gå” så har plötsligt poletten trillat ner, och han har fått ett “rättmönster” i hjärnan. Men då gäller det också att se till att det blir många rätt på vägen – med hjälper och påminnelser. Att låta honom gissa och tänka för mycket själv under inlärning funkar inte, för då tänker han alltid alldeles för många tankar samtidigt och alldeles för fort. Man får helt enkelt hjälpa honom att tänka rätt, och få honom tro att han kom på det helt själv. Lite som med sin äkta hälft… 🙂

Fördelen är att han är en typ av hund som man kan nöta med, i och med att han aldrig någonsin tröttnar. När jag skriver nöta menar jag givetvis inte att vi gör samma sak varje dag, eller att vår träning är monoton – tvärtom. Men jag får lägga mycket tid på vissa saker för att få en säkerhet och jämnhet i utförandena. 

Det tog några år för mig att lista ut hur Tarzan tänker och fungerar, och ibland kan jag fortfarande inte begripa det. Han var ju dryga två år när han kom till mig och hade fått en egen, ganska stark personlighet. Men ofta kan jag nuförtiden på förhand lista ut hur han kommer tänka i olika situationer, och förstå varför han gör si eller så. Det är lite som ett äktenskap. När man levt ihop ett tag vet man på ett ungefär hur den andra parten kommer agera och svara, vilket ger en slags trygghet. Och goda förutsättningar för att (med list) få igenom sina önskemål. 🙂 🙂 🙂