”Hur väl vi uppnår välbefinnande speglar oftast hur väl vi hanterar påslaget av kortisol – som i obehag, stress, konflikter, omställningar, motgångar, svårigheter… Det är annars lätt att tro att välbefinnande skulle handla mer om de positiva påslagen.”

Raderna är skrivna av Anna Tebelius Bodin, som efter examen från Harvard University inriktat sig på att sprida kunskap kring hur vi lär, motiveras och mår bra rent allmänt med utgångpunkt från hur vår hjärna fungerar. Jag läser mycket av det hon skriver och gillar hennes sätt att “se” på hjärnan. 

Om vi relaterar till hundträning är det lätt att tro att målet med all träning är att ha en bra känsla. Har vi inte det känner vi oss misslyckade (alla andra verkar ju alltid träna med en fantastisk känsla!) och får dåligt samvete. 

Flera av de som kommer hit berättar att de ofta hellre avstår från att träna än utsätter sig för risken av en dålig känsla. Det vilar någon slags skam över att inte lyckas få till samarbetet, kommunikationen, flytet eller kickarna tillsammans med sin älskade fyrbenta vän. För det är ju det som är själva grejen?! Eller???

Själv älskar jag känslan av när allting klickar, hunden och jag vill samma sak, känner samma entusiasm och förstår varandras språk. Jag får definitivt en kick och just då finns det inget i hela världen som är roligare än hundträning!

Men så varken känns eller ser våra träningar alltid ut. Om jag ville skulle jag säkert kunna lägga upp passen så att jag sällan skulle behöva känna mig låg på energi genom att träna på det vi redan kan, tycker är lätt och som är självbelönande för oss båda. Men skulle vi utvecklas genom att ”sejfa” på det sättet? Jag tror inte det. Det kanske skulle hålla om vi bara tränade för aktivering och inte för tävling. Tränar vi för att utvecklas även i tävlingssammanhang så gäller det att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och använda det j:r anamma som vi förhoppningsvis har då det gäller att uppnå mål och visioner. För motgångar och bakslag är en (stor) del av resan dit och vi kommer definitivt behöva lära oss hantera dem – såväl i hundtränigssammanhang som i övriga livet.

I vissa situationer är kan det vara lätt att sätta på sig offerkoftan, tycka synd om sig själv och skylla på andra eller på omständigheterna. Det är ett naturligt sätt att hantera en jobbig situation och gör att vi tillfälligt kan ”lätta på trycket” genom att frånsäga oss ansvaret. Men gör det oss starkare? Knappast. Snarare tvärtom.

Min kära mamma var en klok och kärleksfull kvinna som sorgligt nog gick bort då jag var 18 år. Men jag bär med mig många fina minnen från henne och – trots att jag inte förstod det då – har jag lärt mig mycket genom hennes positiva och handlingkraftiga sätt att hantera livet.

Jag minns en hopptävling på ridskolan där jag blev lottad stallets trögaste häst. Väl inne i manegen tog vi oss med nöd och näppe över de första tre hindren innan min ponny stannade framför det fjärde och vägrade röra sig ur fläcken. 

Jag var grymt besviken! Hela vägen hem satt jag och beklagade mig för mamma som körde. Varför hade JAG haft sådan otur att få stallets Ferdinand?? Och det var ju faktiskt inte MITT fel att det gick så dåligt för alla visste ju att den ponnyn hade helt andra intressen än att hoppa hinder. Det var ju synd om MIG och dessutom ORÄTTVIST!!

Till slut tröttande mamma på mitt gnäll, stannade bilen på en parkeringsplats, vände sig om och sa ungefär så här:

”Det kommer alltid finnas saker i livet att skylla på Heléne. Om man alltid hoppas på tur och tycker synd om sig själv när den inte infinner sig så är man utlämnad till omständigheterna. Du kämpade på så gott du kunde i dag och nästa gång kommer du bli lottad en annan ponny. Så sluta gnälla nu och fundera lite över om du möjligtvis hade kunnat göra på något annat sätt i dag.”

Just då tyckte jag att mamma var grymt oförstående men eftersom jag fortfarande minns händelsen så förstår jag att jag tog till mig hennes ord. Och resten av vägen hem tänkte jag på vad jag hade kunnat göra annorlunda. Jag hade kunnat avstå att hoppa när jag fick veta vilken häst jag skulle få. Men det kändes som ett rätt dåligt alternativ eftersom jag så gärna ville tävla. Hade jag kunnat rida på ett bättre sätt? I dag hade jag säkert kunnat det men just då red jag på det sätt jag hade lärt mig och trodde var bäst. Så egentligen gjorde jag ju faktiskt det bästa valet även om det inte gick som jag ville.

Och kanske har det där tillfället bidragit lite till att jag i dag har ganska lätt att faktiskt gilla läget även när det inte är optimalt. Eller kanske jag inte måste gilla det utan det handlar mer om att acceptera faktum. ”Just nu är det så här och då gör jag det bästa av detta.” Och jag aktar mig för att skylla ifrån mig – eller än värre – sätta på mig offerkoftan.

För att försöka avrunda det här inlägget och knyta ihop påsen så tror jag att många av oss borde bli bättre på att ”prestera” (det behöver inte handla om tävling) under icke-optimala förhållanden. Att träna oss på att vissa gånger jobba vidare trots en lite halavtaskig känsla. Och jag tror även hundens självförtroende stärks genom att ibland få jobba sig igenom vissa svårigheter, lösa dem med vårt stöd och känna att den är i trygga händer även om situationen just då är lite jobbig. Det viktiga är att vi inte belastar den mentalt genom frustrationen av vårt eget tillkortakommande utan finns där som en trygghet vid sidan. “Det är lite svårt och tufft nu kompis, men vi bangar inte utan löser det här tillsammans!” 🙂

Och framförallt – ha inte dåligt samvete för att inte alla träningar är Halleljuja-pass! För ni tror väl inte att alla träningspass ser ut som på sociala medier?!!! 😉

Nedan två bilder av en högersväng i fria följet med Smiley. Vilken av dem skulle troligtvis hamna som reklam för en fritt följ-kurs på sociala medier? 😉