KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Foto: Sandra Kagevik

För ett tag sedan fick jag frågan vilka händelser jag har starkast minne av sedan jag började träna och tävla med hund.

Jag var tvungen att tänka efter ett tag. Det finns jag givetvis många saker jag minns – de flesta med glädje – och det är svårt att rangordna dom sinsemellan. 

En av dom som lämnat ett stort avtryck i mitt hjärta är min allra första lydnadstävling någonsin, och det var med min lilla jack russell Jackson. Året var 2003, Jackson var två år och vi hade börjat träna lite mer “seriöst” det sista året. 

Jag minns att jag tyckte det kändes väldigt annorlunda att gå “fot” med honom inne på tävlingsplanen än det gjorde då vi tränade. Det berodde ju givetvis på att jag inte tränat särskilt tävlingsmässigt med honom innan (fast det begrep jag ju inte då), men på något sätt tog vi oss genom linförigheten med hedern i behåll. I resten av momenten kändes han ungefär som vanligt och det visade sig att vi slutade på fjärde plats med 164 poäng, och blev uppflyttade till klass 2! Det var stort!

Foto: Lena Holmgren

Jag vet inte om jag sedan dess någonsin varit gladare efter en tävling. Jo, möjligtvis då Jackson och jag efter otaliga försök i klass 3, äääääntligen fick ihop poäng nog så vi blev uppflyttade till elitklass. 

Ibland funderar jag på hur man egentligen värderar och relaterar till olika saker. Tiden med Jackson var så fylld av “nybyggaranda” eftersom det här med hundträning var ett helt nytt område för mig, och minsta framsteg blev väldigt stort.

Men långt i från alla glada minnen med Jackson är relaterade till tävling. Många är vardagshändelser. Hans tokiga upptåg som gjorde att hela vår familj vek oss dubbla av skratt. Julafton, då hans värsta hatobjekt Tomten kom. Stackars Tomten blev utskälld efter noter ända tills han upptäckte att det var husse, och omedelbart ändrade skepnad från vilt skällande, galen terrier till en pussande svansviftande liten familjehund. Roliga träningsläger tillsammans med goa vänner. Resor vi gjort tillsammans ner till Skåne där min pappa bodde. Långa ånga promenader utmed havet i Österlen. Jacke var med överallt och vi alla älskade honom som den härliga, glada lilla terrier han var.

Men det allra starkaste minnet från tiden med Jacke är tyvärr inget roligt minne. Den 7 oktober 2007 föll han och Mick (som då var knappt ett år) ner 20 m i en ravin. Jacke omkom förmodligen omedelbart, men det tog 40 minuter innan vi kunde ta oss ner till hundarna och jag tänker ofta på, och hoppas så innerligt, att han aldrig behövde lida. 

Att Mick överlevde är inget annat än ett stort mirakel och förmodligen är han kanske anledningen till att jag fortfarande håller på med hund. Hade jag förlorat båda hundarna vet i tusan om jag orkat gå vidare, skaffa ny hund och börja om på nytt. Då hade det nog blivit så att jag fortsatt med ridningen i stället. 

Hade Jacke levt i dag (vilket inte hade varit någon omöjlighet) hade han fyllt 15 år i december. Jag tänker ofta på honom för han finns liksom lite överallt fortfarande.  Hans urna står i en stor kruka under vårt sidebord i vardagsrummet. Och hans systerson ligger och snarkar i kökssoffan. <3

img_4157

img_3786

Jacke lärde mig många saker som jag upptäckt i efterhand. Att tänka utanför boxen. Gå på min egen magkänsla. Men inte minst har jag förstått att glädjen över något man gör tillsammans med sin hund inte behöver vara knuten till stora tävlingar och höga resultat. Ett förstapris i lydnadsklass 1 eller en långpromenad utmed havet en brittsommardag i oktober kan lämna minst lika stora avtryck som en plats i SM-finalen. I synnerhet då man får lite distans till alltsammans.

pict0019

Foto: Sandra Kagevik

Foto: Yvonne Öster

Foto: Yvonne Öster