Den här veckan har Mick fått två små lydnadspass, och ett antal vallpass.

Frågar man honom vilket han uppskattar mest, tittar han med en lätt förvånad min som betyder “Vad menar du? Jag är en VALLHUND!”

Trots det faktum att han är en vallhund ;-), och numera får tämligen lite lydnadsträning så förvånar han mig ofta genom att sköta sina kort snyggt på lydnadsplanen. Vårt fria följ lämnar en del övrigt att önska, men han känns glad och ambitiös vid min sida – om än lite vobblig. Moment som fjärr och Z är inte heller på precisionsnivå, men helt okej med  tanke på den ringa träningen. Uthålligheten är säkert heller inte heller på topp – i synnerhet inte i en tävlingssituation. Medan vissa moment som dirigeringsapportering, hopp apport och vittring känns ungefär som dom gjorde när vi tränade som mest.

Men jag tycker det är intressant, och jag frågar mig själv hur mycket fördelar kontra nackdelar jag har av att träna honom helt kravlöst, d v s utan tanke på att vi ska “prestera”. Jag inser mycket väl vi inte skulle kunna konkurrera på landslagsnivå med den här typen av träningsupplägg, men å andra sidan är man faktiskt berättigad att tävla även om man inte siktar på en landslagsplats. Hur mycket käppar sätter jag i det berömda hjulet genom att höja ribban, lägga fokus på “perfektion” och inte släppa ett uns på min egen målbild av hur ett elitprogram ska se ut. Och hur mycket tappar jag genom att släppa igenom vissa bitar genom och tänka “it´s good enough”. Jag har inga svar, men tycker det tål att tänkas över.

Tarzan å andra sidan har andra plus och minus än Mick, och skulle förmodligen inte fungera så bra med den typ av träning jag gör med Mick just nu. Tarzan kräver stora doser träning, och blir bättre ju mer, längre och oftare han får träna.

Det finns stunder då jag spontant känner att det vore väldigt skönt att bara ha en hund. Av flera skäl. Men nu har jag tre hundar (det finns dom som har ett tjog!) och tänker garanterat behålla alla tre även om jag stundtals får lite dåligt samvete, speciellt över Tiger som inte får samma uppmärksamhet i träningen som border collie-killarna.

I går fick Mick och Tarzan i alla fall sitta vid sidan av planen och titta på när Tiger (för första gången på ganska länge) fick träna lite fritt följ, fjärr och ruta. Åh, vad han tog sin uppgift seriöst! Så koncentrerad han är lille Tiger. Inte den fartigaste terrier jag sett, men ack så noggrann. Om tiden bara räcker till så ska han få träna lite mer – det lovade jag honom. Tillsvidare får han njuta av privilegiet att vara den enda hund som får sova i sängen på natten. Om inte husse är hemma förstås, för då är alla vovarna välkomna upp. 🙂