Jag har en förkärlek för det vilda

Happy new year-2 (1)

När jag var tolv år fick jag åka på ridläger för första gången.

Jag hade då ridit på ridskola i fem år och även tränat lite privat för en duktig ridlärare. Och det senare berodde på att jag under en uteritt på ridskolan övermodigt lämnat ledet och satt av i galopp på stigen bredvid, där det låg en stor stock som inbjöd till att hoppas över.

Min ponny tyckte dock inte den såg lika inbjudande ut som jag tyckte, utan tvärnitade framför. Och jag seglade i en snygg båge över hästhals och stock, landade på andra sidan och fick jäkligt ont. Det visade sig att jag brutit armen på två ställen och dessutom fått en rätt kraftig hjärnskakning.

I och med detta trauma fick jag hoppa av den ridtermin mina kära föräldrar redan betalat för. Men då skalle och arm började läka ihop, ordnade ridskolan istället så jag fick ta igen den missade ridtiden för en privat ridlärare – vilket givetvis var ett stor privilegium. Jag lärde mig massor!

Och pricken över i var då mina föräldrar efter mycket tjat, släppte iväg mig på mitt livs första ridläger. Förutsättningen var att jag skulle få en ”snäll” häst (det hade min mamma redan pratat med ridläraren på lägret om) för några mer olyckor ville mina föräldrar inte vara med om.

Den ”snälla” häst som man sett ut åt mig hette Sally och var en rund och lugn russfröken. Tyvärr hade jag redan vid första besöket i stallet förälskat mig i Carlo – en eldig, oerhört vacker welshhingt med hög nacke, höga knän och en svans som stod som en plym över ryggen på honom. Han var dessutom isabellfärgad. <3 En total sagohäst!!

Sally var säkert trevlig, men hon liksom för förbleknade vid sidan av Carlo. För redan då hade jag en förkärlek för de vackra och vilda typerna. Det krävdes en del jobb från min sida för att övertyga både ridläraren – och framförallt mina föräldrar – om att Carlo var min perfekta matchning. Det slutade med att jag i alla fall skulle få prova denna sagohäst, för att se om jag kunde klara ut honom.

Vi klickade direkt, jag och Carlo. Vi liksom bara förstod varandra. Jag lät honom elda på och vara den kraftfulla energibomb han var född till, och jag tror han kände att jag litade på honom för han hittade aldrig på några dumheter med mig, försökte aldrig slänga av mig utan uppförde sig som den man han var.

Åh vilka underbara veckor jag hade på det där ridlägret tillsammans med Carlo och mina nyvunna ridkompisar. Hopp&dressyrträning i paddocken på förmiddagarna och uteritt med galopp över grönskande fält på eftermiddagarna. Nattritt med ficklampa. Barbackaritt på stranden. Sena kvällar med spökhistorier och grillkorv.

Näst sista dagen skulle vi rida på långritt och vara ute från morgon till kväll. Då vi kommit en liten bit var vi tvungna att rida genom en hage där det gick några fjordston med föl. Stona var vana att andra hästar passerade genom deras hage och det brukade inte vålla några problem.

Men de var däremot inte vana att ha en eldig welshhingst i sin hage! Carlo sträckte lite extra på nacken och började steppa på stället när en av stona närmade sig. Inte populärt bland mammorna med föl vid sidan. En av dom vände blixtsnabbt och skickade till en bakhov – rakt på mitt knä!!

Det blev att ringa mina föräldrar som fick hämta mig och skjutsa mig vidare direkt till akuten – igen! Jag grät floder. Inte så mycket över mitt knä som det faktum att jag var tvungen att skiljas från min älskade Carlo under så drastiska former.

Det var ingen fraktur denna gång, men däremot ett trasigt ledband. Jag återsåg aldrig Carlo igen men fick på omvägar höra att han blivit såld till en privatryttare eftersom han var ”för svår” att ha som lägerhäst. Jag hoppades innerligt att han kom till någon som förstod honom och lät honom komma till sin rätt. Fast i min tolvåriga hjärna hamnade han såklart hos någon som drog honom i munnen och aldrig lät honom sträcka ut på fälten. För ingen kunde ju rida – och förstå honom – lika bra som jag så klart. 😉

Ibland kan jag se vissa likheter mellan Carlo och Tarzan. Det där oförutsägbara, vilda och svårtämjda. Det som alltid lockat mig lite extra och som gjort att jag känner mig utvald. Svårt att förklara. Det kanske bara är en fix idé/känsla som jag bär med mig. Men den känslan gör det hela så mycket mer intressant och levande för mig.

Sorry trygga Sally, men jag kommer nog alltid välja vilda Carlo.

Tyvärr har jag inga bilder på Carlo, men han såg ut precis så här.
Tyvärr har jag inga bilder på Carlo, men han såg ut precis så här.

 

 

8 reaktioner på ”Jag har en förkärlek för det vilda”

  1. Anna Aurell Lindström

    Känner igen känslan, har haft en lite galen häst (eller flera egentligen) och man får så starka band till just dom. Dessutom lär man sig så enormt mycket genom vildingarnas. ?

    1. Sant Anna. Det är något visst med dom lite galna och ”oförutsägbara”. Och samtidigt får man nerver av stål, ha ha.

  2. Ann-Kristiina o gänget

    Tycker jag alltid känner en känsla av stolthet när jag lyckas få en teamkänsla med de där lite hetare hundarna,och jag tror det är därför jag personligen älskar att träna dem och att se dem på tävling (även om de ibland får sin kartläsare/förare att svettas lite onödigt mycket! ;oD ) Att man lyckats bilda en ”vi” känsla som gör att den ”typen” av hunden faktiskt vill orka lyssna och förstå,att den inte enbart känner sig bromsad eller återhållen, utan mera guidad och stöttad till att få ge sig hän.Det där med lite egna tankar i kombination med tryck under tassarna kanske inte vinner mästerskapen så lätt,men det ger en som hundtränare/kartläsare/teammedlem en känsla av spänning och påfyllnad av energi även på de mindre lyckade passen.

    1. Du sätter verkligen huvudet på spiken Ann-Kristiina!

      Som Pia skriver här under ”som tur är gillar vi olika” men om man hittar ”sin” hund/häst så spelar nog tävling&resultat mindre roll. Man får sina kickar ändå.

      Fast såklart, drömläget att kombinera kärlek/känsla med fina resultat! 😉

  3. Förstår exakt vad du menar. Det ger en extra kick att jobba med dom ”vilda” oavsett om det gäller häst el hund. Som tur är gillar vi olika och det är nog vidsa som valt Sally i stället. Men jag tillhör inte dom. ?

    1. Ja som tur är finns det plats för både Sallys och Carlos – och ett spann däremellan. För det vore ju skittrist om vi alla skulle välja och tycka samma sak! 🙂

  4. Stackars dina föräldrar! 🙂 Har du skadat dig flera gånger när du ridit? Vad är det värsta du råkat ut för? Själv har jag fått hjärnskakning fast inte av ridning utan när jag ramlade ner från en stege och slog i huvet. Inte skönt! 🙁
    Kram

    1. Ha ha, ja dom hade det inte så lätt. 😉

      Jag har skadat mig några fler gånger men inte jätteallvarligt. Lindrig hjärnskakning, spricka i revben och nyckelben och annat smått&gott.

      Nä, hjärnskakning är ingen hit. Det vill vi helst slippa. 😉

      Kram H.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top