Likaväl som att hunden utvecklas i platåer tycker jag detsamma gäller för mig som hundtränare.

Vissa perioder är det stillestånd. Kanske beroende på att jag inte riktigt är i fas med mig själv, att jag är trött, stressad, har fel fokus, planerar dåligt eller helt enkelt inte har den känsla jag så gärna vill ha.

Just nu är situationen däremot motsatsen. Under ett par veckors tid har jag lärt mig många nya saker beträffande mig själv och mina hundar, har tänkt om då det gäller vissa bitar, medan jag i andra situationer känner att jag redan hittat en linje som känns rätt för oss. Det är fruktansvärt roligt att träna hund just nu, och jag är oftast nöjd med mig själv efter varje träningspass. Och väldigt nöjd med mina hundar!

Jag tror inte att det finns en viss metod att träna hund som alltid är rätt. Däremot är jag tämligen övertygad om att det som känns rätt oftast blir bra. Vissa lyckas väldigt bra med sitt tänk och sin tro, även om det inte är som jag tänker och tror. Om jag känner mig trygg och säker med ett speciellt förhållningssätt, kommer det förmodligen att leda till framsteg för just mig. Medan någon annan inte alls skulle fixa att tänka och göra som jag.

Jag fixar att ta både medgångar och små misstag med humor och glimten i ögat och skojar med mig och mina hundar. Häromdagen hade jag en monolog typ… “Smart Heléne, att göra precis tvärtemot det du strukit under med rött i träningsboken!!” eller “Men Mick, nu tänker du ju som en hund, fy skäms!” då Mick glad i hågen sprang och ställde sig där rutan stått vid föregående skick. Han viftade lite på svansen åt min kommentar, och tyckte livet var helt okej trots att han stod tre meter från den plats han borde stått på. Men nästa skick sprang han klockrent till rutan, och blev ännu mer nöjd över sig själv eftersom det då levererades både boll och köttbulle, och han (återigen) fick veta att han är världens mest fantastiska hund. 😉

Att kunna garva åt sig själv och sina brister är ett stort framsteg för Prestations-Heléne, som förr i tiden mätte framgång och lycka i poäng och placeringar. Jag kan i dag också garva åt mina älskade hundar då dom gör tokiga saker. Dom är hundar vilket innebär att dom tänker och fungerar som just hundar. Och jag konstaterar krasst att de gånger jag – mot min vilja och goda intention – känner viss frustration, så beror det bara på insikten av mina egna brister som människa och hundtränare. Hundarna gör bara det jag lärt dom, och det de är mest motiverade att göra. Inget konstigt alls…

I går var jag tillsammans med Ditte Andersson och Maria Brandel i Boxholm och tränade mellan kl 10 och 18. Tiden flög i väg och vi hann med massa bra och roliga träningspass och däremellan blev det intressanta diskussioner och brainstorming kring alltfrån känslor hos oss och våra hundar till mer konkreta saker som ett bra back-up system om hunden – mot alla odds – skulle missa rutan på ett VM-kval. (Det sista gällde förvisso mer mina duktiga träningskamrater…)

Själv tränade jag på att få till bra ingångar på planen med Tarzan, lite längre sträckor fritt följ utan belöningar, rutskick, apporteringar med fokus på blixtsnabba vändanden mot mig samt kommenderingstjatande av Ditte och Maria då han var helt passiv. Jag är väldigt nöjd med hur killen jobbade och Marias kommentar “Han ser riktigt lugn ut, fast han är het”  gillade jag skarpt! 🙂 Tarzan var lycklig, svansviftande och “på” men duktig på att tänka till, vänta och lyssna på mig.

Mick fick träna en liten kedja med fokus på rätt tanke i momentövergångarna. Han skötte sig med den äran. Även lille Tiger fick ett kort pass där han fick gå fritt följ och springa till tasstarget. Söt som socker och med full entusiasm tog han sig an uppgifterna. Gulleterriern.

Väldigt roligt var också att se både Ylle och Abby göra snygga saker på planen. Jag tycker det är otroligt peppande att se bra (tränade) hundar och duktiga förare in action. Både Maria och Ditte är så duktiga på plocka ut och jobba med små delar som de sedan får in så snyggt i långa kedjor av moment, och som lyfter helhetsupplevelsen flera snäpp. Bra lydnad är som en sevärd film.  Den ska beröra, inspirera och göra avtryck!

Fotot på Mick som gladeligen kastar sig i leksaken efter en fin apportering är tagen av Lena Kerje.