Som vanligt när man ses ett gäng och tränar blir det inte bara träning på planen utan även en hel del ”träning i huvudet”.
Saker man funderat över, bollas med övriga och man får ta del av många erfarenheter, tankar och goda ideér. I bland blir insikten att man är inne på rätt linje, men saker och ting måste befästas bättre och kanske justeras lite här och där. Andra gånger kommer man fram till att strategin förmodligen inte kommer hålla i långa loppet. Inte nödvändigtvis på grund av uteblivna framsteg, utan att bieffekterna förmodligen kommer ta över och göra det ohållbart på sikt med den typ av hund man har.
Jag funderar mycket på det här med höga mål, perfektion och ambitionsnivå, och känner att det hela tiden är en balansgång.
Tävlingslydnad är så speciellt i och med att det bygger på färdigheter som hunden inte har någon naturlig motivation och drift inför. Det handlar ju om att (på olika sätt) forma fram och belöna det man vill ha, förstärka dessa beteenden, mönster och rörelser och därmed motivera hunden att utföra dom igen och igen. Och så långt är ju allt gott och väl.
Det är i nästa steg det svåra infinner sig. Då hunden successivt ska lära sig utföra samma saker på tävling – utan belöningar, på nya platser och i mer belastande miljöer. Då hjälper det inte om man fått till Europas flashigaste uppsitt, mest parallella stegförflyttningar eller häftigaste stopp i rutan.
Det som hunden har haft lätt för i träningen kommer förmodligen hålla ganska bra även under svårare förhållanden – under förutsättning att man förberett den på ett klokt sätt. Men det som hunden från början haft svårt för, blir tuffare att få till i skarpt läge tycker jag, även om man lyckats med konststycket att få det snyggt på träning. Dels på grund av att det förmodligen är en svårighet i sig för hunden, men kanske lika mycket för att vi lagt en stor belöningsförväntan just på detta i träningen.
Har vi dessutom petat och petat i detta moment (eller delmoment) i ambitionen att få till det ”perfekt” kanske vi dessutom fått med en viss belastning hos hunden. En belastning som yttrar sig på olika sätt på olika typer av hundar.
Självklart ska man vara noga och ha en hög ambitionsnivå om man vill satsa högt. Man inte bara ska – man måste om man ska kunna hävda bland många andra duktiga tävlingsekipage. Men kanske ska man välja sina krig med omsorg. För en sak är säker, börjar man peta för mycket i ena änden så kan man ge sig tusan på att något kraschar i den andra. Eller åtminstone spricker lite.
Själv tar jag mig en riktig funderare på vilka brister som har träningsprio 1, och vilka som kommer längre ner på listan. Vissa saker kommer jag ta tag i längre fram då jag känner att vi hittat en ännu större trygghet i vårt samarbete, medan jag i andra fall omedelbart kommer sätta in förbättringskampanjer. Och i vissa fall där jag känner att det skulle krävas oceaner av tid, tålamod och noggrannhet kanske jag till och med kommer släppa på kriterierna. Även om min målbild ser aningen annorlunda ut än det min hund lyckas utföra.
En bra helhet är ju inte bara ett antal tekniskt bra utförda moment i följd. Jag tycker även det handlar om att hunden ska känna sig så bekväm och full av självförtroende som möjligt genom hela programmet. Och då känner åtminstone jag att jag får vara noga med var och hur jag lägger krutet.
Jag blir så glad när jag läser din blogg och sunda tankar. Jag tillhör dom som försökt få allt perfekt på bekostnad av stress och pip men inte förrän jag var på kurs hos en av landets duktigaste instruktörer blev jag riktigt medveten om att det var mina egna prestationskrav jag överförde på Hasta. Efter det har jag tänkt om massor och även om hon fortfarande kan ljuda och stressa i bland har det blivit mycket bättre och det är riktigt roligt att träna hund igen! 🙂
Roligt att läsa det du skriver, och himla kul att du fått tillbaka ditt träningssug igen. 🙂
Kloka ord Helene. Vi kommer att ha mycket att diskutera på Top Six nästa helg. Det är en hel del att fundera över. Jag känner att Glädjen och tryggheten är för mig prio Ett. Detta då i både tränings- och tävlingssituationer.Trygghet i momenten och trygghet i miljöer samt tryggheten i att lita på mig. Att belöning = lön kommer. Jag vill inte gå till mitt jobb utan lön. Kram Maria
Kör försiktigt i helgen så ses vi! 🙂
Kram H.
så jäkla klockrent!!
;)!
Du har helt rätt Heléne! Det som är skoj är at vi blir klokkare med värje hund vi får at arbeta med, vi tänker at nu har vi löst sättet at få ordning på bestemta moment och nu skal vi ”bara” få koll på¨enstaka detalj. Men värje hund är olicka och dom har sakar som från naturens håll är bra och andra som man får jobba med hela tiden. Det som gäller är at veta hur man önsker lydnad skal vära och arbeta med dom bildar som man har i sit minne. Skal vi jobba med lydnad, så vi får en 10:a på tävling eller skal vi jobba med momentet så det passer ihop med billedet i huvudat.
Visst är det så Mads. Jag tror också mycket handlar om att våga tro på sin magkänsla och sin egen linje. Många vägar bär till Rom (och många omvägar också) men jag vill så gärna hitta min egen – inte bara gå efter google maps. (Där fick jag väl till vitsiga metaforer!!) 🙂
You made my monday! 🙂
Nice to read! 🙂
Som vanligt undrar man hur du kan sätta ord på precis det man funderar över. Kan enbart instämma och vara lycklig över att du ger mig så många AHA-upplevelser med dina bloggar. Ha en fortsatt fin påsk så håller vi tumme för Ditte idag ihop.
På-håll-kram//Suzanne
Tack snälla Suzanne!
Kram H.
Grymt bra skrivet, som vanligt!
Tack Hanna! Väldigt roligt att du tycker det! 🙂
Kloka tankar igen!! Svårt att veta ibland var krutet ska läggas för att balansen ska blir som bäst för fin självkänsla hos hunden. En av mina tankar 😉
Jadu Marika, jag tror det är en avvägning hela tiden. Och det som funkar i dag kommer förmodligen ändras framöver. Det gäller att vara med i matchen. 🙂
Kram på dig!