130329a 904

Som vanligt när man ses ett gäng och tränar blir det inte bara träning på planen utan även en hel del “träning i huvudet”.

Saker man funderat över, bollas med övriga och man får ta del av många erfarenheter, tankar och goda ideér. I bland blir insikten att man är inne på rätt linje, men saker och ting måste befästas bättre och kanske justeras lite här och där. Andra gånger kommer man fram till att strategin förmodligen inte kommer hålla i långa loppet. Inte nödvändigtvis på grund av uteblivna framsteg, utan att bieffekterna förmodligen kommer ta över och göra det ohållbart på sikt med den typ av hund man har.

Jag funderar mycket på det här med höga mål, perfektion och ambitionsnivå, och känner att det hela tiden är en balansgång.

Tävlingslydnad är så speciellt i och med att det bygger på färdigheter som hunden inte har någon naturlig motivation och drift inför. Det handlar ju om att (på olika sätt) forma fram och belöna det man vill ha, förstärka dessa beteenden, mönster och rörelser och därmed motivera hunden att utföra dom igen och igen. Och så långt är ju allt gott och väl.

Det är i nästa steg det svåra infinner sig. Då hunden successivt ska lära sig utföra samma saker på tävling – utan belöningar, på nya platser och i mer belastande miljöer. Då hjälper det inte om man fått till Europas flashigaste uppsitt, mest parallella stegförflyttningar eller häftigaste stopp i rutan.

Det som hunden har haft lätt för i träningen kommer förmodligen hålla ganska bra även under svårare förhållanden – under förutsättning att man förberett  den på ett klokt sätt. Men det som hunden från början haft svårt för, blir tuffare att få till i skarpt läge tycker jag, även om man lyckats med konststycket att få det snyggt på träning. Dels på grund av att det förmodligen är en svårighet i sig för hunden, men kanske lika mycket för att vi lagt en stor belöningsförväntan  just på detta i träningen.

Har vi dessutom petat och petat i detta moment (eller delmoment) i ambitionen att få till det “perfekt” kanske vi dessutom fått med en viss belastning hos hunden. En belastning som yttrar sig på olika sätt på olika typer av hundar.

Självklart ska man vara noga och ha en hög ambitionsnivå om man vill satsa högt. Man inte bara ska –  man måste om man ska kunna hävda bland många andra duktiga tävlingsekipage. Men kanske ska man välja sina krig med omsorg. För en sak är säker, börjar man peta för mycket i ena änden så kan man ge sig tusan på att något kraschar i den andra. Eller åtminstone spricker lite.

Själv tar jag mig en riktig funderare på vilka brister som har träningsprio 1, och vilka som kommer längre ner på listan. Vissa saker kommer jag ta tag i längre fram då jag känner att vi hittat en ännu större trygghet i vårt samarbete, medan jag i andra fall omedelbart kommer sätta in förbättringskampanjer. Och i vissa fall där jag känner att det skulle krävas oceaner av tid, tålamod och  noggrannhet kanske jag till och med kommer släppa på kriterierna. Även om min målbild ser aningen annorlunda ut än det min hund lyckas utföra.

En bra helhet är ju inte bara ett antal tekniskt bra utförda moment i följd. Jag tycker även det handlar om att hunden ska känna sig så bekväm och full av självförtroende som möjligt genom hela programmet. Och då känner åtminstone jag att jag får vara noga med var och hur jag lägger krutet.