431468_1903457483987_1768258442_952502_495073721_n_2

Vissa dagar är det lätt att träna hund.

Det flyter på, man kommunicerar bra, är snabb i tanken och har en plan B (och C) att ta till om det behövs. Missförstånd, frustration och dålig tajming lyser med sin frånvaro och hela träningen andas harmoni! Vid dessa tillfällen känns ingenting omöjligt, inga problem är för svåra, inga mål ouppnåliga och glädjen över att vara ett TEAM känns så jäkla gott.

Men långt ifrån alla träningar är på det sättet. De allra flesta innehåller både ris och ros, och några bara ris – eller åtminstone känns det så just där och då. Och det är då den verkliga hundtränarförmågan sätts på prov.

Då jag tittar på ekipage som tränar tillsammans brukar jag ofta kika lite extra på hur föraren agerar då saker och ting inte går klockrent. Hur gör man då det blir fel? Vad utstrålar föraren? Vad förmedlar man till hunden? Hur svarar hunden? Och så vidare.

De gånger jag är riktigt missnöjd med en träning är de tillfällen då jag är besviken på mig själv för att jag inte klarat att tänka ödmjukt och kreativt. Frustration är ett oerhört effektivt sätt att döda kreativitet och inspiration, och även om jag numera sällan blir frustrerad så händer det mellan varven.

I dessa lägen är det sämsta jag kan göra att fortsätta och göra om, och göra om, och göra om… Det allra bästa brukar vara att pausa och sätta mig på gräset en liten bit från hunden. Där drar jag några riktigt djupa andetag och sedan börjar jag tänka mig in i hundens situation. Jag försöker ändra perspektiv och se på mig själv med hundögon och tänka med hundhjärnan. Ofta med en touch av humor. Många gånger kommer jag på en trolig anledning till problemet med inte alltid. Men oavsett detta så brukar jag nästan alltid hitta tillbaka till “glimten-i-ögat-känslan” och få en distans till det som strular.

När jag vänder mig om och tittar på min hund brukar han ligga och kika på mig “under lugg” med hakan i backen. Jag kan undra vad han tänker. Förmodligen inte på så mycket, utan befinner sig bara i stand by läge i väntan på att jag ska ha analyserat färdigt. Jag är i alla fall fullkomligt övertygad om att han inte ligger och smider illvilliga planer för hur han ska göra fel skiften i Z:at, springa mot mittapporten på dirigeringsapporteringen eller inte ta första skiftet i fjärren.

Jag vill tro att han ser på mig med kärleksfulla ögon och en lugn, trygg känsla i sin hundkropp. Och tänker “Lilla matte, ta inte så allvarligt på det här. Det gör ingenting att du är lite rörig och otydlig i bland – jag älskar ju dig ändå. ”  Om han nu överhuvudtaget tänker på något alls…