T hopp5

Denna helgen har jag och Ditte andra omgången av Top Six – grupp 2.

Vid första kurstillfället valde vi att lägga fokus på oss som förare. Hur blir jag en bra coach åt min hund? Vad vill jag ha för känsla då  vi går fritt följ eller då jag ska förbereda min hund för en vittringsapportering? Hur gör jag för att hitta tillbaka till – och behålla – en bra och koncentrerad känsla även om vissa saker går på tok? Hur ska mina momentrutiner se ut för att förbereda både mig och hunden på bästa möjliga sätt?

Det och mycket annat, togs upp vid det första tillfället. Denna andra omgång har vi valt att koncentrera oss  lite mer på hunden och vad den upplever som störningar. Det är kanske inte alltid det vi tror – och framförallt inte det vi själva blir mest störda av.

Men om vi återgår till hur vi själva vill känna oss, och vad vi vill förmedla till vår hund. För att hitta en viss känsla är det oftast lättast att koppla den till en konkret uppgift. Till exempel har jag lätt att känna mig glad, trygg och lugn då jag ler (det gäller nog många av oss). Medan tumme upp ger mig en lite mer “wow-känsla” därför att jag har kopplat i hop en häftig känsloupplevelse. Man kan säga att både leendet och tummen upp är en form av ankare som både ger, och förstärker en viss känsla.

När jag går fritt följ med Tarzan har jag i huvudsak två uppgifter. Det ena är att le. Inte hysteriskt och kanske heller inte speciellt stort hela tiden, men jag vill liksom ha det i mungipan – leendet alltså. Och jag vill ha det därför att det ger mig en god känsla och för att Tarzan lärt sig att mitt leende betyder “bra där grabben – fortsätt så”.

Dessutom vill jag känna mig “jordad” och ha en låg tyngdpunkt för att balansera upp Tarzans betydligt högre tyngdpunkt. För mig blir det konkret om jag tänker på att sätta ner hälen först, ta lugna men bestämda steg och med hela mitt väsen visa “den här vägen ska vi gå!!”

Min vän Ditte vill tvärtemot ha en hög tyngdpunkt då hon och hennes Abby går fritt följ. Hon vill ha känslan av att de dansar fram. Och det gör de ju verkligen. 🙂 Men medan hon och Abby glider fram i någon slags mjuk wienervals, så känns Tarzan lite mer hip hop. Och då krävs en jordad förare som inte dras med i hip hoppandet alltför mycket.

Medan vi diskuterade detta på dagens kurs kom vi fram till att vissa av oss väljer att känna oss som fjärilar, som på eleganta, lätta vingar dansar fram på sommarängen. Medan andra (läs undertecknad m fl)  vill vara lite mer flodhäst, som med tyngd och pondus tar oss fram. Och nåde den som står i vägen. 😉

Fotot på hip hopparen och flodhästen är tagen av duktiga fotografen Lena Kerje.