1497251_10201496235310152_283350697_n

Att ha kontroll på sitt känsloläge är inte det lättaste.

Inte heller är det så lätt att alltid hålla motivationen på topp. Särskilt inte då man hamnar i perioder av svackor och motflyt. Och det gäller inte bara hundträning utan minst lika mycket i det dagliga livet.

Men om vi nu riktar in oss på hundträning så drivs vi alla av olika saker. Man brukar prata om inre och yttre motivation. Den inre motivationen kan t e x för vara att få valla om man är en vallhund. Eller jaga om man är en jakthund.

Men eftersom det (tack och lov) inte finns några hundar som är avlade på egenskaper som att springa till en punkt mellan fyra koner eller automatiskt låsa bak eller framben då de ska sätta/ ställa/lägga sig så måste vi för lydnadshunden skapa en yttre motivation. En motivation som många gånger strider mot den inre.

Och detsamma gäller oss som hundtränare. Vad driver oss att hålla på med det vi gör? Pengar och ekonomiskt oberoende? Knappast. Framgång, ära och berömmelse? Kanske för vissa. Men jag hoppas och tror att det är vår inre motivation som driver oss – d v s glädjen i att kommunicera och utvecklas tillsammans med en fyrbent vän. De där magiskt stunderna när man känner att man nästan kan läsa varandras tankar, när man tycker hunden säger “Japp! Jag vet precis vad du menar och jag är på!!”. Och den äkta glädjen då den just klarat en svår uppgift och med glada ögon och lycklig svans kommer mot oss – full av självförtroende. Den intre motivationen är på topp. Glädjen i arbetet är påtaglig hos oss båda och träningen flyter på i något slags flow. Då är det lätt att vara hundtränare.

Men så ser verkligheten inte alltid ut. Vi kommer oundvikligen stöta på patrull, göra misstag och hamna i svackor – mer eller mindre djupa. Och det är då vår mentala förmåga sätts på prov. Hur vi väljer vi att se på misstagen är avgörande för hur snabbt vi återhämtar oss och på vilket sätt de gynnar vår utveckling.

När jag tittar på hundtränare in action eller ryttare på dressyrbanan är det mest intressant att observera hur de hanterar fel och missar. Vad gör de rent praktiskt? Vad signalerar deras kropsspråk? Hur kommunicerar de sig med sin hund/häst? Hur snabbt är de “på banan” igen och har full kontroll?

När man jobbar tillsammans med djur har vår motivation en avgörande roll för resultatet. Jag vill inte att min hund ska känna att den gör för att jag säger åt den att göra, utan för att den själv vill och känner glädje i  sin uppgift. Och en förutsättning för det är att jag själv har samma känsla.

Hur vill jag då att min hund ska uppleva misstag? För egen del är det lite olika beroende på vilken hund jag tränar, men då det gäller Tarzan vill jag helst att han ska förbli ganska neutral. Jag vill inte att han ska tänka “Jäklar också du blev det fel! Nästa gång måste, måste, måste det blir rätt för annars får jag inte min Belöning! För om han hamnar i det känsloläget försöker han för mycket, slutar tänka helt och det blir kaos i hjärnan. En liten eftertänksamhet blandat med ett kryddmått humor “Hrm, hon kanske inte sa bollen – hon sa nog rutan. Fast det är jäkligt lätt att höra fel…faktiskt!”

Om jag föreställer mig att hunden  tänker typ så här, så har jag själv otroligt mycket lättare att se det komiska i misstagen. Och det gör att jag kan fortsätta tänka konstruktivt, snabbare återfå fokus och förstå varför det blev fel, i stället för att tänka ” Korkade hundskrälle, hur svårt kan det va´att hitta rutan!!”  Eller “F-n vad jag är kass som inte lyckats lära honom rutan bättre!” Inget av alternativen känns särskilt konstruktivt.

Det finns nog ingenting som hämmar konstruktivt tänkande mer än frustration, även om det är en ytterst normal och högst mänsklig reaktion. Frustration är ofta tecken på ett glapp mellan vad man vill och vad man lyckas åstadkomma. Kort sagt, skillnaden mellan mål och prestation. Rent intellektuellt vet man ofta innerst inne varför det blev fel, men hjärnan är i det läget inte mottaglig för sunt förnuft.

Men i stället för att hoppas på att man aldrig någonsin kommer bli frustrerad ( he he…) kan man välja att ha en Plan B om (när) det inträffar. Någonting man rent fysiskt tvingar sig göra när man känner att f-känslan kommer smygande. Gärna något lite komiskt.

Jag har en grej jag brukar köra. Det är nog inte så många som sett den, för av förklarliga skäl känns det bättre att vara utan publik just då. Känner jag att “nää, nu blir jag riktigt skitless på det här” så lägger jag Trasan med en näve godis mellan frambenen. Sedan drar jag en repa runt planen medan jag för full  hals skrålar “Livet är ett helvete” av Povel Ramel.

Det brukar hjälpa, förmodligen genom kombinationen av fysisk ansträngning, den komiska texten och den hurtiga melodislingan som nästan alltid får mig på gott humör. Och hjälper inte det så brukar det vara svårt att inte småle när jag kommer tillbaka till Trasan och ser hans blick som klart och tydligt säger “Herregud!!! Och du tycker jag är knäpp..!!!”

Alla sätt är bra om dom får önskad effekt. Och effekten i mitt fall blir att jag tar tag i problemet – nyboostad med positiv energi. 🙂 Och om någon imbecill,  hurtfrisk stackare skulle tro att livet är en dans på rosor så är det fel. Livet är ett helvete!!! Lyssna bara på Povel. 😉

Livet är ett helvete!