Tage Danielsson var en man som sa många kloka saker under sin livstid. Nästan lika många som Nalle Puh. Bland annat sa han: “Kunskapsnivån i landet är så otroligt hög att ingen längre tycker det är nån idé att höra på när nån annan pratar.”

Jag slås ofta av hur dåliga vi är på att höra på andra. Och då menar jag höra ordentligt – inte bara lyssna.

Hur ofta är vi intresserade nog att ställa följdfrågor då någon berättar något, i stället för att genast kontra med något liknade (helst ännu mer sensationellt) som vi själva upplevt?

Hur ofta låter vi folk prata ordentligt till punkt?

Hur uppfattar vi den eftertänksamma tystnad som kan uppstå i ett samtal då någon sagt något som tål att begrundas? Kan den vara behaglig eller är den enbart jobbig?

Jag är själv kass på att lyssna ibland. Ofta då jag har huvudet fullt av egna tankar. Då lyssnar jag med ena örat, svarar visserligen, men känner mig verkligen inte som någon engagerad och trevlig samtalspartner.

Givetvis orkar man inte alltid vara 100% engagerad i andra. Men om man aldrig ger sig tid och ork att intressera sig för vad andra människor har att säga, då känns det galet.

Vad beror detta på måntro? Brist på intresse? Brist på social kompetens? En oro för att själv inte bli sedd eller hörd? Oförmåga att ta till sig andras tankar och känslor? Eller har vi bara inte tid eller ork att lyssna, för att vi är för upptagna av oss själva?

En vän sa till mig häromdagen: -Jag får ofta höra att jag är trevlig och en god lyssnare. Om jag nu har så fina egenskaper, varför bryr man sig då sällan om att fråga MIG om saker, och ta redan på mer om vad JAG är för person?

Vi diskuterade om detta är ett specifikt manligt eller kvinnligt fenomen, men kom fram till att det nog inte är så. Jag känner män som är otroligt bra och engagerade lyssnare, men också de som är skitdåliga. Och detsamma gäller kvinnor. Så slutsatsen blev att det beror nog mera på personlighet än kön.

Min man Leffe, som är en ganska god lyssnare  (beroende på vad jag pratar om…) säger lite skämtsamt att dagis är en stor bov i dramat. På dagis måste man gapa rätt högt för att bli hörd. Och gapar man högt får man ofta uppmärksamhet av ett eller annat slag. Och detta håller sedan i sig upp i skolåldern och genom vuxenlivet. Den som pratar högst, mest och tar störst plats får uppmärksamhet av omgivningen. Uppmärksamhet ger bekräftelse. Och bekräftelse är något vi nästan alltid strävar efter.

Jag tror han kan ha en poäng där, även om det långtifrån är hela sanningen. Men Leffe gillar att ställa saker lite på sin spets. 😉

Själv tycker jag att ämnen som filosofi och socialt engagemang borde vara obligatoriska – åtminstone från högstadiet och uppåt. Matte och språk i all ära. Men vad är det för mening att lära sig språk om vi ändå inte har förmåga att lyssna när någon försöker prata med oss…

 

Tarzan är en mycket engagerad och intresserad samtalspartner. 

Mick lyssnar gärna – om han inte har något viktigare  för sig. 

  “Va? Va´re nå´t viktigt eller… Jag har inte tid just nu!!”