Trevligt när det ser lätt och glatt ut!

 
 
För en tid sedan hade jag en intressant diskussion med en annan hundtränare. Hen menade på att mental träning nog kan vara bra för vissa, men att det har gått lite mode i detta med att alla helt plötsligt verkar vara beroende av en mental coach för att lyckas. “Hur gjorde man förr när mental träning inom hunderiet inte var vedertaget?” frågade sig hen, och ville med det säga att det förr gick bra att vinna tävlingar utan coacher och kurser i mental träning. Och visst är det så!
 
Jag tror inte det passar alla att ha en mental coach. Inte heller tror jag att man måste gå kurser i, eller läsa böcker om mental träning – i synnerhet inte om man inte anser sig behöva det. För då fyller det ju ändå ingen funktion.
 
Däremot ska man nog inte jämföra idrotten i dag med hur det var förr. Sporten utvecklas ständigt, och det som var riktigt bra förr duger inte i dag. Det gäller hundsport såväl som friidrott, skidåkning, simning, ridsport mm mm. De tävlande blir ständigt skickligare rent tekniskt och prestationsmässigt. Och på riktig hög nivå, där alla i princip är riktigt bra rent tekniskt, så är jag helt övertygad om att den mentala biten spelar en avgörande roll. Inte minst för oss som väljer att tävla med djur.
 
Mental träning handlar mycket om inställning och värdegrunder. Det handlar om att kunna vara stark i motgång och hantera medgång på sunt sätt. Att kunna bemästra negativa känslor som irritation, frustration, uppgivenhet och destruktiva tankar. Vända nederlag till något konstruktivt som på sikt gör oss ännu lite bättre. Kunna se helheten i det vi gör. Sist men inte minst –  då det gäller hund- och ridsport – ha en ödmjuk inställning till den individ vi bestämt ha med i resan mot våra mål.
 
Är det något jag är hjärtligt trött på att höra är att “hunden ska ta ansvar”. För vad?? Och varför?? Har hundar överhuvudtaget någon ansvarskänsla? Jag tror inte det. Den gör det vi lärt den göra och det den är mest motiverad att göra för stunden. Det handlar inte ett dugg om ansvar – det handlar om instinkter. Om jag lärt min hund en uppgift tillräckligt bra – och den är motiverad nog att utföra den – då kommer den också att utföra den. Inte för att den känner ansvar, utan för att få sin belöning som i sin tur ger en bra känsla. 
 
Att tycka hunden ska ta ansvar, är att göra det väldigt lätt för oss tränare eftersom det fråntar oss vårt eget. Till exempel behöver vi inte ha rätt attityd och inte heller tänka på vad vi egentligen signalerar till hunden, för “har jag sagt sitt så är det sitt som gäller!” Det spelar ingen roll att hela mitt kroppsspråk och uttryck signalerar “LIGG!, för det är hundens ansvar att lyssna på vad jag säger.
 
Men hundar kommunicerar inte med ord. Dom kommunicerar med mimik och kroppsspråk, samt i viss mån ljud. Så inte nog med att vi begär att dom ska ta ansvar, först och främst ska dom ha lärt sig vårt mänskliga språk som innefattar ord. Ord som i hundens öron förmodligen bara är olika läten och tonlägen, inte “ord” såsom vi uppfattar dom. Jag menar… hur lätt är det att utläsa ord ur ett samtal på kinesiska (om man nu inte bor i Kina eller har pluggat språket). Det låter ju mest som långa haranger av läten för oss oinvigda. 
 
Men vad har allt detta med mental träning att göra kan man undra? En hel del skulle jag vilja påstå. Har jag som tränare rätt mental inställning och attityd har jag lättare att vara helt fokuserad, bättre tajmad och mer klarsynt i träningen. Jag får också bättre förutsättningar att se saker ut flera perspektiv – även hundens. För faktum är att vi är inte särskilt smarta och kreativa när vi är irriterade. Men om vi kan se varför hunden gör som den gör kanske vi kan agera (och hitta lösningar) i stället för att reagera (och bli sura).
 
Jag tänker ofta på Jennys YES-lydnad när jag tränar. Och hennes ord “Vi borde titta mer på hundens ögon istället för att bara stirra på tassarna!”
Vad säger hunden till oss?
Säger den YES!!!    Okej.   Förstår inte.   Måste jag?   Ska bara…    Vill/törs inte!!
 
Jag vill helst att min hund säger YES! 🙂 🙂 🙂 oavsett vad jag ber den om. Det kanske i ärlighetens namn är en utopi, för det kommer förmodligen finnas situationer där jag måste nöja med ett lite mer stillsamt Okej. Och det är okej för mig. 😉
 
Men om hunden inte förstår, gör uppgiften bara för att den känner sig tvingad, väljer bort mig för något annat intressat eller – mågudförbjuda – inte vill eller vågar göra uppgiften…då är det mitt ansvar som hundtränare att ändra på den inställningen. 
För att klara det krävs inte bara teknik och envishet, det behövs förmodligen mental förmåga, styrka och rätt attityd hos mig också. 🙂

En mix av humor, energi…

…och en liten dos jädrar anamma brukar ge goda förutsättningar. HEJ! 🙂

Alla bilder är tagna av Inger Borg