Det är roligt med inlärning.

Oftast går det relativt snabbt att lära hunden olika färdigheter och rörelser som en enskild företeelse. Betydligt svårare är det att få det fungera lika bra i en lång kedja av moment. Och ännu svårare när man lägger på “belastning” i form av tävlingsmiljö.

Jag tror vissa hundindivider generellt är “helhetshundar”, medan andra är mer “detaljhundar”. Med det menar jag att då det gäller vissa hundar blir skillnaden jättestor mellan att utföra en viss sak separat jämfört med i ett större sammanhang, medan andra hundindivider lättare “väver in” detaljerna i en större helhet. Svårt att förklara – men jag vet hur jag menar. 😉

Om jag jämför mina hundar så behöver Tarzan mer helhetsträning än Mick. Så fort en övning fungerar hyfsat bra med Tarzan så lägger jag in det och tränar på den i en länge kedja. Jag försöker vara sparsam med mina belöningar, och tänker till så jag inte “slaskbelönar”. Tarzan är väldigt het på sina belöningar. I hans fall innebär det att när dom inte kommer som han förväntar sig, lägger han i en växel till och gasar på. Vilket inte alltid blir så lyckat… Så därför måste jag vara väldigt genomtänkt i mina belöningar, annars gör jag mig (oss) en stor björntjänst.

Att vara genomtänkt innebär inte att utesluta “heta” belöningar. Jag har provat olika belöningsvarianter med Tarzan, och en sak är säker – han blir INTE lugnare för att jag dämpar, dämpar, dämpar och bara belönar i stadga och försiktigt med godis. Tvärtom. Han behöver få go crazy mellan varven och kampa loss, men det måste ske vid rätt tillfälle och inte då han har den galna blicken och svansen på ryggen. Jag försöker verkligen lära honom att man FÅR leka järnet mellan varven, för att sedan kunna bli lugn och direkt gå in i ett stadgemoment. Och hittills har han svarat väldigt bra på den strategin.

Jag försöker också lära honom att ha huvudet med sig då jag lägger på flera moment på varandra, utan att han får belöning – bara bekräftelse från mig. Min tanke är att bekräftelse (muntligt beröm, leende, ögon, kroppsspråk) ska ge honom trygghet och lugn så han kan fortsätta tänka uppgift utan att bli för het och “glömma” bort vad han håller på med. Likaså kan jag träna exempelvis en ruta genom att göra två, tre moment innan, göra min ruta och belöna den, alternativt träna några olika rutor och belöna det jag vill ha, och sedan aningen avsluta med ett snyggt rutskick eller lägga på ett moment till innan jag slutbelönar. Allt för att inte bli förutsägbar. Jag tror verkligen att förutsägbarhet är en riktigt stor fiende i hundträningen.

Med Tarzan är jag inte lika petnoga med att alla detaljer ska se ut som jag önskar innan jag börjar länka, utan tänker mer att det ska fungera i ett större sammanhang. Många detaljer kommer jag jobba på att förbättra efterhand, men då detaljträning ofta innebär en hög belöningsfrekvens så vill jag inte lägga in det för mycket på det här stadiet. Jag menar, hur lätt är det inte att få ljud även på en förhållandevis lugn hund i till exempel stegförflyttningarna..?

Många tankar, mycket klurande – men herregud vad detta är roligt!!! 🙂