I bland när jag grämer mig lite över att mitt hundintresse tar alltför mycket tid från annat som jag också skulle vilja hinna med i livet, försöker jag tänka på hur mycket det ger i form av nya bekantskaper (varav vissa utvecklas till djup vänskap), resor, den underbara känslan av delad vardagsglädje med sin fyrbenta vän och de kickar det ger när man når sina tränings- och tävlingsmål.

En av de fina vänner jag träffat genom mitt hundintresse är Lillemor Edström. Förmodligen har jag Lillemor att tacka för att jag orkade ta tag i hundträningen igen efter olyckan med Jackson och Mick. Vi kände inte varandra särskilt väl utan hade mest haft lite kontakt via varandras hemsidor, men trots det bjöd Lillemor med mig på ett träningsläger som hon ordnat i Boxholmshallen tillsammans med några av sina träningskamrater. Det blev början på en vänskap som jag värderar högt.

I början av veckan for jag och Tarzan upp till Kristinehamn för att träna och umgås tillsammans med Lillemor. Det blev en ganska sen måndagkväll med underbart god mat, lite vin och massa prat och skratt. Vi pratade träningsstrategier “Hur tänker du om det blir si eller så? Hur gör du för att dämpa utan att tappa attityd? Vad prioriterar du i träningen på väg upp i klasserna?” Detta var bara några av de saker som jag gärna ville höra Lillemors erfarenhet av.

Vi konstaterade återigen att den skickligaste hundtränaren är den som utgår från sin hund, och inte från någon förutbestämd träningsmetod. Att våga prova nya vägar, våga utmana och att hela tiden läsa hund är några viktiga bitar för att utveckla sin träning. Och något som jag ständigt försöker påminna mig om är att man måste få göra fel utan att det är någon katastrof. Jag lever fortfarande kvar i ett litet “försiktighetstänk” som jag känner hämmar mer än utvecklar mig, och det är något jag jobbar med att försöka ändra på.

Jag försöker också lära mig läsa och tolka Tarzan, som är en helt annan hundtyp än någon av de jag haft erfarenhet av tidigare. Jag vill inte kalla honom hård för han är ganska lätt att “komma in i huvudet på”, men däremot är han tålig. Medan Mick lätt blir lite osäker om han tror han gjort fel eller om jag utmanar honom lite för mycket, så finns det inga sådana tendenser hos Tarzan.

Det som är lite fascinerande med Turbo-Tarzan är på vilket sätt han knutit an till mig under den relativt korta tid vi ännu känt varandra. Jag tror inte det är någon självklarhet när man får en redan vuxen hund i sin ägo. Han känns trygg i sin relation tillsammans med mig, och blir aldrig undvikande eller “fjäskig”, inte ens de gångar jag hutat åt honom för att han betett sig dumt i någon situation.

En av de regler som jag är stenhård på här hemma är att man uppför sig i flocken. Om han till exempel är drumlig mot Mick (vilket händer sällan numera) talar jag tydligt och bestämt om att det var väldigt korkat gjort av honom, och beter man sig så får man inte vara med. Under tiden jag pratar allvar med honom kan han stå och se ut som “Oj oj, det där var nog inte så bra…” men så fort jag slutar predika så liksom skiner han upp med hela ansiktet igen och ser ut som “Men NU är ju allt bra igen!!” och så går han i väg och viftar lite på svansen och försöker bli polare med Mick igen. Något som stolta Mick inte alltid köper direkt och rakt av sådär.

När vi avslutat kvällen i köket hos Familjen Edström så gick jag ut till Tarzan som legat i husbilen på gården och väntat. Det var hög mysfaktor att krypa ner i den varma sängen med en lycklig Tarzan tätt intill mig, och ligga och lyssna på regnet som smattrade mot husbilstaket. Vi låg där en stund och pratade om livet, jag och killen, och jag VET att han förstod varenda ord jag sa och dessutom skrattade åt min skämt. 😉

På tisdagen for Lillemor och jag till Kristinehamns BK, och där var även Lena Löfroth och Lena Wilnier-Andersson med sina hundar. Det blev en heldagsträning med diskussioner, detaljer, helhetsträning och gruppmoment. Kul att se de andra fina hundarna i träning, och väldigt nyttigt för Tarzan att få jobba med lite störning runt omkring. Något som vi måste göra mycket mer än vi gör för tillfället.

På vägen hem från Kristinehamn tänkte jag åter på vilket ynnest det är att ha fina vänner som engagerar sig, vill väl och finns där i både med- och motgång. Jag hoppas innerligt att jag själv är en sådan vän – åtminstone vill jag väldigt gärna vara det. I bland kommer jag på mig själv med att vara alltför fokuserad på mig och mitt, och ser kanske inte alltid saker jag borde se i min omgivning. Att skylla på att man har mycket omkring sig är lätt att göra, men det handlar ju om att prioritera. Och om man i bland tar sig tid att fundera över vad som egentligen är viktigt i livet, kanske man får helt andra svar än de man “tror”.

Nu blir det fokus på vallning för Mick i slutet av veckan och på lördag ska jag i väg och hålla lydnadskurs i Skillingaryd. Och den där tanken som jag haft på att EN dag i veckan ägna mig åt något annat än det som har med hundträning att göra sket sig visst – igen…