Klockan är halv sex, och det är fredagkväll.

Jag borde göra annat än blogga, men fick  nyss en liten reminder av en vän om att det var länge sedan hon läst något nytt här på sidan. Så maten får vänta lite…eller så får jag kommendera Leffe till köket.

Jag ligger efter med typ en miljon saker just nu. Så känns det i alla fall, även om siffran i sig är lätt överdriven. I dag när jag kom hem från jobbet sken solen så gott, och jag bytte raskt från Plan A (göra färdigt mitt teoretiska Tävlingsledarprov, fakturera, mera administrativt arbete, städa) till Plan B (kort lydnadspass med Tarzan, skogspromenad, litet uppletande för Mick och Tiger och spår för Tarzan).

Jag har verkligen bestämt mig för att inte stressa, även om jag har halvt kaos omkring mig. I dag på jobbet var det fullständigt hysteriskt. Telefonen ringde oavbrutet, kunder kom upp  och handlade, frågade massa saker och beställde tid medan jag var mitt uppe i behandlingar, vilket innebar att jag blev ordentligt försenad. Jag försökte ändå ta det lugnt, ge varje kund den tid hon/han betalat för och se till att alla gick från kliniken nöjda och glada. Hoppas jag lyckades.

Det var i alla fall väldigt skönt att komma ut i skogen på eftermiddagen. Hundarna var så där euforiskt lyckliga och sprang som galningar över stock och sten. När det var dags för jobb så hittade Mick sina uppletandeföremål väldigt snabbt, och Tiger (som bara fick ett) vägrade terrierenvist släppa sitt när han väl hittat det. Gullekillen! 😉

Tarzan var som en torped i spåret. Jag hade lagt ett ca 600 m långt spår med fyra föremål, och han fixade tre av dom. Det fjärde gick han över för att han var för ivrig. Det gick alldeles för fort i dag, och det är ett under att näsan ändå hinner med så bra som den gör. Måste försöka hitta ett sätt att få ner tempot, vilket inte är så lätt med Tarzan. Galopp är ingen optimal gångart i spåret – skulle föredra målmedveten, men lugn trav. Man kan i alla fall inte klaga på hans arbetsvilja och uthållighet. Det spelar ingen roll vilken uppgift jag erbjuder – han tar sig an alla uppgifter med en makalös energi, glädje och entusiasm.

I onsdags var jag hos Ingela i Fyllingarum för en träningsdag inför VP med Karin Söderberg. Det var en mycket bra träningsdag, och vi fick möjlighet att träna fyra VP-banor, varav två likadana på förmiddagen och två nya på eftermiddagen. Den första gick inte så bra för Mick och mig. Jag kände mig allmänt vimsig, och vi tog oss igenom efter mycket strul på fösningsdelen. Hämten och framdrivningen däremot gjorde han lysande.

Men redan andra passet kändes det bättre, och jag börjar faktiskt själv kunna hitta en plan – och följa den – i vallningen. Något som jag haft svårt för tidigare. Karin är en fantastiskt duktig instruktör när det gäller att “se” ekipaget och är dessutom otroligt engagerad och positiv. Hon lyfter fram det bästa hos alla, och även om man inser att man har mycket att träna på, så gör man det så gärna – efter att ha fått feed back från Karin. Och det är väl det bästa betyg en instruktör kan få!!

Det finns ett oslagbart sätt att bli bra på något – och det är att träna. Och för att orka träna mycket måste man ha motivation. Och motivation får man genom glädje, engagemang och inspiration. Jag tycker Karin Söderberg förmedlar alla de bitarna!

Och vad gäller tillfälligt kaos i tillvaron ska jag komma i håg att säga detsamma till mig själv som jag säger till Mick när han trycker på lite för mycket mot fåren. Take Time!!!