I bland blir jag lätt matt när jag lyssnar på alla träningstänk, strategier och metoder som florerar.

Om man tränar enligt A-metoden så gör man 1 och 2, men får absolut inte göra 3. Tränar man enligt B-metoden så gör man 3 och 4 men absolut inte 1. Och så vidare…

Jag tycker det är jättebra att ha en linje sin träning. En linje som bygger på en egen filosofi och personlighet. Men nu är det ju trots allt två individer som ska bilda ett ekiapge. Och för mig är viktigt det att min linje överensstämmer med min hunds personlighet.

I bland tycks det finnas två huvudsakliga träningsmetoder – lika vitt skilda som Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Positiv Hundträning och Svart-Vit Hundträning. Och dessutom verkar det som att alla har olika uppfattning om vad som ingår i de båda.

Den allmänna uppfattningen verkar vara att Positiv Hundträning innefattar  1.att vi oftast är beväpnade med en klicker 2. ger kilovis med köttbullar för rätt beteende 3. aldrig berättar/visar för hunden vad vi egentligen vill att den ska göra utan låta den lista ut det själv – och belönar då (om) hunden lyckas lista ut det 3. aldrig någonsin tar ordet nej i vår mun – oavsett om det gäller att stoppa hunden som är på väg att jaga efter bilen på vägen, eller gör utfall mot den beskedliga grannhunden 4.anser att människor som “säger åt sin hund” nästan borde anmälas för djurskyddsföreningen.

Svart/Vit Hundträning innebär å andra sidan 1. att vi “korrigerar” vår hund då det gör “fel” (jag hoppas att ni förstår varför det blir så många situationstecken) 2. tycker det viktigaste är att man är tydlig mot sin hund 3. är livrädd för att hamna i gråzonen 4. tycker alla som tränar positivt är fjolliga, otydliga och har noll verklighetsförankring

Ni som kan läsa mellan raderna förstår nog att jag inte tar ställning. Och det beroende på att jag faktiskt inte tror att det är så enkelt. Att “säga till sin hund”… vad innebär det? Ska man generalisera så ligger skalan mellan “oj oj lille vän, nu blev det tokigt” – till “Nej! Inte så!”! Själv undrar jag om det inte är viktigare HUR vi säger något, än VAD vi säger. Vilken känsla har vi själva då vi felar vår hund? Är vi helt neutrala, ursäktande, humoristiska eller aningen frustrerande? Är orden eller känslan det som kommer påverka vår hund?

Ordet Nej verkar vara det mest spektakulära och omdiskuterade ord som förekommer inom hundträningen. I princip kan man säga vad som helst, och hur som helst, bara Nej-ordet inte benämns.

Själv är jag ganska säker på vad jag vill med min träning, och hur jag vill att min hund ska uppfatta mig som människa. Jag vill ha en frimodig, glad hund med mycket självkänsla som inte är rädd att göra fel, litar på – och känner förtroende  mig som förare – och som tycker den är Världens Bästa Hund då vi går ut på träningsplanen!

Hur jag uppnår detta är jag inte lika säker på. Att envist hålla fast vid en träningsmetod som fungerat på mina tidigare hundar och som passar min egen personlighet, känns inte som ett helt självklart alternativ när jag står inför utmaningen att träna upp en ny hund. Att retas med utebliven belöning och säga “hoppsan lille vän, nu blev det lite tokigt – vi provar igen”  fungerar  kanske inte alls på min nya hund. Och då kan man ju ställa sig frågan… Ska jag försöka “göra om” min hund så den funkar med mina invanda, trygga metoder, eller ska jag våga se min hund med nya ögon och tänka annorlunda mot vad jag är van vid.

Jag har faktiskt inga svar på detta. Men jag tycker det är viktigt att man tänker till. Det är så mycket lättare att försöka anpassa andra efter sig själv, än tvärtom.

“Kill your darlings” är ett välkänt begrepp inom reklambranchen. Det innebär att man vågar bryta gamla invanda trygga mönster, vågar ta bort något som funkar hyfsat och ersätta det med något annat som man tror på sikt kommer funka ännu bättre! Oavsett vilken väg man väljer tror jag det viktigaste är att vara öppen, skippa all form av prestigetänk och våga prova nya vägar. Jag brukar fundera över “vad är det värsta som kan hända?” Och “det värsta” är sällan skäl nog från att avstå försöka….

Bilden på Mick – som – just där och då – tycker han är världsmästare på fotgående,  är tagen av Joachim Lindström.