I dag stod det vallning på agendan!

Det innebär att jag studsar (lätt överdrift) upp senast kvart i sex för att hinna gå en lite längre morgonpromenad med alla hundar och äta frukost i lugn och ro, innan jag parkerar bilen i Fyllingarum kl. 09.00.

Valldagarna är Micks och mina dagar. Då är det vi två och fåren, och det är lite gott att göra något speciellt bara med Micken.

Efter förra veckans VP-träning för Karin Söderberg kändes det som prio ett att träna på 1. vänsterhämt (gick betydligt bättre i dag) 2. framdrivning (gick betydligt lugnare i dag) 3. ta fåren runt mig och pinnen på ett kontrollerat sätt (blandat resultat) och fösning mot grindarna (njaaa, hade fortfarande svårt att hitta linjen).

Det positiva: Mick har börjat bli mycket mera lyhörd för mina kommandon, och känns allmänt mera styrbar. Fina flanker och djupa, snygga hämt. Efter lite påminnelser kan han även gå sakta och rakt utan att börja pendla. Jag har blivit bättre på att läsa situationerna och vara steget före.

Förbättringspotential: Jag måste lära mig höger och vänster i skarpt läge. Jag måste också lära mig “se” linjerna bättre mot grindarna. Då han ska ta fåren runt mig måste jag träna på att titta på fåren och avgöra hur mycket jag måste skicka höger/vänster/rakt, och exakt var, i förhållande till pinnen. Mick är ganska “stor” i sina rörelser, och även om jag skickar ett kort vänster så känns det som ett stort utfall i vissa lägen.

Summa summarium: Vi lär oss hela tiden. Eftersom vi har mycket att lära, går det bitvis ganska fort framåt på vissa områden, medan andra bitar har tendens att fastna lite. Men Mick växer med sina uppgifter och är så oerhört nöjd och harmonisk då han har fått valla så det är en ren fröjd att se honom. Tror på något sätt han hittat meningen med livet! 🙂

Väl hemma blev det att lämna in bilen för vinterdäck, privatträning med goa Maria och Loppis och därefter en kort träning med Tarzan innan det blev becksvart. Herregud vad jag ser fram mot belysning på planen!!

Tarzan ja…vad säger man? När han insåg att det ääääntligen var hans tur att få träna, så hoppade han baklänges framför mig hela vägen ut på appellplanen med svansen som en propeller och galen blick. Och även om jag tänker tanken “herregud, nu får du väl ändå coola ner dig en aning” så kan jag för mitt liv inte låta bli att dra på smilbanden åt denna barnsliga entusiasm över att få göra… något!

Ingela och jag hade ett långt och intressant samtal i dag beträffande hundindivider av Tarzantyp. Hon har liknande erfarenhet genom sin Nike, och hennes tankar kring detta med högtempererade, lätt komplicerade hundar som tar för sig mycket, är alltid givande att ta del av.

Med bakgrund av detta blev det i dag ett “helhetspass” med Tarzan. Fritt följ, inkallning, läggande under gång, 2:ans ruta – fast på 25 m, 1:ans apportering, 2:ans apportering, ställande under gång och 2:ans fjärr.

Bekräftelse genom ett lugnt “braa” på stadgan i läggandet och ställandet under gång – vilket i nuläget är det absolut svåraste Tarzan kan tänka sig. En kastad godisbelöning efter ingången på 2:ans apportering som han gjorde fantastiskt snabbt, snyggt och korrekt.  I efterhand tänkte jag till… Han har ju lätt för detta – gör jag rätt som ändå belönar honom för det som är “Lätt och Rätt”?? Ska jag spara på belöningarna i helhetspassen till det svåra, som han ändå gör “Hyfsat Bra”??

När fjärren var färdig tog jag med honom på ett sidan-kommando ut från planen och belönade jag – först med ett lite godissök och sedan med lek.

Det var en del detaljer i passet som inte såg ut så som jag skulle vilja ha dom. Men jag försöker ignorera detta och få till en helhet som kommer hålla – förhoppningsvis även i tävlingssammanhang på sikt. Jag måste jobba med mig själv en hel del då det gäller detalj kontra helhet. Tarzan är en svår och komplicerad hund på många sätt, och har oerhört lätt att varva upp då jag blir för “petig”. Jag måste lära mig släppa på vissa bitar, göra honom säker då det gäller att jobba i en helhet och kunna utföra svåra saker (vara kvar på ett och samma ställe – trots att matte går i väg) utan att tappa huvudet eller gå upp i atomer.

Tarzan är en utmaning – en rolig sådan förvisso. Helt ärligt tror jag han skulle kunna träna 10 timmar per dag utan att tappa energin. Tyvärr har man ju själv lite annat att göra också.

I bland när jag tycker att saker och ting inte går framåt så fort som jag skulle vilja känns det skönt att höra Dittes kloka ord (efter att jag beklagat mig lite)… “Men tänk Heléne, vad du utvecklat dig själv som hundtränare sedan du fick Tarzan!” Och hon har förmodligen rätt.

På lördag blir det träning i hallen hos Ditte tillsammans med ett antal duktiga lydnadsekipage. Jag ser fram mot helgen, men först blir det en väldigt tung fredag då Leffe och jag åker till Skåne för att ta farväl av en underbar person som tyvärr förlorat sin kamp mot en svår sjukdom. Mycket ledsamt.