I bland får jag frågan om jag tycker hundträning är lika roligt – eller roligare – än ridning.

Jag borde väl svara “roligare” eftersom jag valt bort ridningen till förmån för hundträningen. Men riktigt så enkelt är det inte. Och helt ärligt skulle jag säkert kunna hitta andra intressen och hobbies som engagerade mig lika mycket som både ridning och hundträning. Men det finns liksom ingen anledning, för jag trivs väldigt bra med den hobby jag har.

Vad jag menar är att hundträningen i sig inte är något självändamål, utan mera något jag gör för att jag mår bra av att ha djur i mitt liv. Och hundarna ger mig go feedback genom sitt sociala sätt att kommunicera, erbjuder mig sitt fulla förtroende, och genom sin “humor” får mig att skratta och må bra. Att jag dessutom tycker det är roligt att tävla mellan varven, gör att det är lättare att hålla igång träningen även då det känns lite motigt. Men inte heller tävlandet är något självändamål längre, utan jag tränar för att utvecklas som person och tillsammans med mina hundar, träffa, träna och umgås tillsammans med vännerna, och berika livet rent allämnt.

Det enda jag saknar är den fysiska biten som jag fick tillsammans med hästarna. Att vara både mentalt och fysiskt tillfreds efter ett hårt ridpass är något jag kan sakna. Under tiden jag red aktivt kändes det som att jag var vältränad utan att behöva tänka på att träna. Att rida, mocka, köra skottkärror och bära hö och spån varje dag året runt gör att man håller sig i trim, utan att behöva gå på gym, springa i skogen eller köra aerobic pass.

Ända sedan jag var liten har jag omgett  mig med djur. Jag började rida när jag var sju, och ända sedan dess har djurarter av olika slag figurerat i mitt liv. Hästar, hundar, katter, kaniner, får, marsvin, dansmöss, hamstrar och ödlor är några av de djur jag omgett mig med. Visst ja, glömde vandrande pinnar och eremitkräftor (den sistnämnda köpte min bästis till mig då jag var olyckligt kär, och i stort behov av en likasinnad – men lättskött – varelse).

När det gäller hundträning är den sociala biten ett av plusvärdena. Man träffar människor man förmodligen aldrig lärt känna annars. Vissa av dessa utvecklar man en djupare kontakt med, och en vänskap som baserar sig på fler aspekter än den gemensamma hobbyn växer fram. Det finns få saker jag värdesätter lika mycket som att umgås med människor som utvecklar mig på olika sätt, får mig att tänka i nya banor, utmanar mig, vågar ifrågasätta, vill mitt bästa och finns i min närhet i både med- och motgång. Kort sagt – vänner är väldigt viktiga i mitt liv.

Kanske därför jag värdesätter en helg som den jag just haft lite extra. Jag har umgåtts med och tränat hund tillsammans med människor jag trivs med, och som jag aldrig träffat om det inte vore för vårt gemensamma intresse. Men…samtliga är personer jag gärna umgåtts med – även om vi inte delat samma intresse. Och det brukar jag se som ett gott tecken på “kemi”.

För att övergå till själva hundträningen så har vi ups and downs – som de flesta andra antar jag. Vallningen med Mick känns väldigt rolig och stimulerande därför att vi har massor att lära, och bitvis går det fort framåt. Och bitvis inte alls… Men summa summarium går det i alla fall åt rätt håll och jag tycker det är himla kul!

Mick får också träna lite lydnad – fast sporadsikt. Inte så mycket detaljer och finlir eftersom mina mål med honom inte längre är något landslag eller SM-final. Och det beror på flera orsaker, men den främsta är hans fysik som tyvärr inte verkar hålla för den typen av träning som krävs. Men han har en skapligt hög lägsta nivå och jag tror inte vi behöver skämmas allt för mycket om vi åker och tävlar, även om inte alla bitar ser ut som jag skulle  önska.

Tarzan gör framsteg i träningen, men vissa delar får jag slita hårt med. Förhoppningsvis är han en hund som jag kommer kunna hålla i gång långt upp i åren, och jag tror vi kommer få “träna tävling” ganska mycket för att få den säkerhet och stabilitet som behövs. Turligt nog är han en workoholic som verkar tåla hur mycket träning som helst utan att krokna, så det gäller bara för mig att förvalta hans egenskaper på ett klokt sätt.

När vi ätit middag i lördags kväll och hällt upp ett glas vin kastade spontana Diana ur sig frågan: “Säg er bästa respektive sämsta egenskap som hundtränare – SNABBT NU! Eftersom jag tursamt nog satt som nummer tre hade jag en (knapp) minut på mig att fundera. Och svaret blev “Bästa egenskapen = ambitiös och träningsvillig. Sämsta egenskapen = otålig och ger väljer ofta minsta motståndets lag.

När jag tänker efter gäller det inte bara min roll som hundtränare, utan är egenskaper jag bär med mig i övriga livet också. 🙂

På länken nedan tränar  vi fritt följ i Dittes fina träningshall.  Målet är att han ska kunna vara rak i kroppen (haft en tendens att gå lite på dubbla spår) och hålla sin position vid sidan utan att komma för långt fram under längre och längre sträckor.  Extra svårt är det med kommendering eftersom Tarzan gärna blir lite exalterad när någon står “och pratar med oss”. Jag inser att vi behöver mycket sådan här träning, då han faktiskt blir lugnare efterhand ju mera man “mal på”.

IMG_0092

Bilden på Tarzan och mig är tagen av Sofia Edlind.