Då Niina var här i helgen pratade vi en del om detta med nervositet på tävling.

Niina påpekade det viktiga i att hundens första upplevelse av en nervös matte (eller husse) INTE ska vara i tävlingssammanhang. Hon vill gärna att hunden ska vara van vid att föraren kan bete sig lite olika  (vara lite nervös, småstressad, off, sprallig) men att det ändå är helt okej, och att man jobbar som vanligt ändå.

Jag har aldrig riktigt tänkt så tidigare, men helt klart finns det mycket klokt i det. Jag har snarare varit lite åt andra hållet, att jag helst tränar då jag har “rätt” känsla. Och har jag inte det från början så ser jag till att försöka skaffa mig den, innan jag börjar träna. Och just den biten vill jag nog fortsätta med. Men däremot kommer jag utsätta mig själv för större mentala utmaningar i min träning. Saker som gör att jag kan känna lite extra pirr i magen, bli lagom osäker, eller helt enkelt bara träna på att – oavsett vad som händer – inte tappa den mentala tråden med min vovve.

Det är ganska kul att fundera ut olika typer av utmaningar för egen del. Jag har  hittills kommit fram till följande:

Nästa gång jag tränar med människor som inte känner mig och min hund så väl ska jag säga typ: -Vi har verkligen tränat jättemycket på just det här sista tiden, och det känns riktigt bra nu! Nu kör vi så får vi se vad ni tycker… 

Att träna med någon eller några som jag vet inte alls har samma träningstänk som jag, men ändå köra mitt race och stå för min linje.

Att våga göra saker som jag vet att vi inte är helt färdiga för, bara för att se hur det går. Dessa saker kommer givetvis att vara sådant som inte belastar min hund.

Våga göra saker som jag från början vet att jag är rätt kass på (behöver inte ha med hundträning att göra), men ge andra – och mig  själv – intrycket av att jag vet vad jag gör. 

Jag har också funderat över saker som jag tycker är jobbiga att hantera och som på olika sätt gör mig osäker:

Att inte få någon typ av feedback alls på den träning jag just gjort tycker jag känns olustigt. Att behöva fråga: Jaha…har ni något att säga om det ni såg..?

Jag har också en lätt fobi för att min lydnadsträning ska se “tråkig” ut. Och vad är då tråkig kan man undra. Jo, för mig är det då lydnaden blir för steril, strikt på ett mekaniskt sätt, energifattig och intetsägande.  Jag tycker det är skitjobbigt att sakna “klicket” tillsammans med min hund.

Som de flesta andra har jag upplevt avsaknad av klick, både på träning och tävling. Och då spelar det ingen större roll för mig om poängen blir hög, för riktigt, genuint glad kan jag inte känna mig då den biten fattas.

Det här “fobin” måste jag givietvis jobba med. För till och med jag inser att vi förmodligen kommer göra många tävlingar och träningar då “klicket” kanske inte infinner sig alls. Men man måste jobba på ändå. I bästa fall hitta det någonstans på vägen. I sämsta fall inte alls.

Men mitt mål är – och kommer alltid vara – att vi ska klicka med varandra, jag och min vovve. Duktiga hundtränaren Karin Daun – som i helgen vann SM i spår med Toppborders Snikke – skrev så härligt och berättade om sin hund. (Till saken hör att, förutom ett jättefint skogsarbete, hade dom enligt utsago en grymt snygg lydnad!). Hon skrev: “Precis innan vi gick in  på planen (dom låg trea efter spår och uppletande) så tittade jag på Snikke och sa –  I dag är en väldigt speciell dag, och jag vill att du gör ditt yttersta….Jag fick en riktigt go blick av honom, precis som att han anade stundens allvar.” 

Det var så himla härligt att läsa, och jag kan riktigt känna den där fantastiska feelingen man får när man går in på planen tillsammns med sin hund och känner att “Nu är det VI!” Den känslan är så häftig och för mig nästan ovärdelig. Och om den dessutom -som i Karins fall – räcker till ett SM-guld så är det bara att  ödmjukt säga tack!!! 🙂