1010897_10151664128607605_956804308_n

 

Jag tänkte dela med mig lite mer av de tankar och diskussioner som kom upp under lydnadslägret på Åkerby.

1.Hur agerar du då hunden gör fel i träningen?

Olika svar, alltfrån att upprepa kommandot till att tala om för hunden att det blev fel och ge en ny chans eller time out. Viktigt att bädda för en hög rättprocent genom att lägga upp träningspassen så hunden har stor chans att lyckas.

Man väljer också att agera olika beroende på om man tränar delar, helhet eller tävlingstränar. Viktigt att skilja på helhetsträning och tävlingsträning. Den sistnämnda tränas så tävlingslikt som möjligt, och i dessa lägen varken belönar man eller bryter för fel, utan registrerar bristerna för att åtgärda dom i kommande pass.

Tydlighet är viktigt i träningen. Hunden ska inte behöva bli osäker och belastad på grund av vår otydlighet eller vårt sätt att kommunicera med den. Vårt kroppsspråk och ansiktsutrryck är minst lika viktigt som våra ord.

2. På vilka olika sätt jobbar du med att förbättra dig själv som coach till din hund?

Vissa har – förutom sin vanliga tränare –  mentala tränare som de jobbar tillsammans med, och så gott som samtliga berättade att de på olika sätt jobbar på att bli bättre mentalt, tekniskt och fysiskt. Att den mentala biten är oerhört viktig var alla överens om, men även planering av träningen, tekniska saker som att lära sig gå snyggt, kasta apporten bra, ha en trevlig framtoning på planen är saker som man jobbar med. Själv tror jag det finns otroligt mycket som man som förare har att förbättra (åtminstone har jag det) för att bli duktigare på att träna hund, och då menar jag inte bara rent kunskapsmässigt.

 3. Hur tänker du när du planerar dina träningspass?

Olika. De flesta tränar  intensivt under vissa perioder på året och låter hunden vila från lydnadsträningen mellan varven. Jag tror själv mycket på det sättet att jobba där man varvar intensivträning (flera pass per dag, långa pass med uthållighetsträning, överträning osv) med vila och lättare träning (enkla övningar, nosarbete, roliga agilityövningar mm) . Många tänker mycket på den fysiska biten hos hunden och är noga med fyskoller, massage, akupunktur och fysträning av olika slag. Icke att förglömma “vanliga” skogspromenader – speciellt då man går ostigat – där hunden får röra sig fritt, öva upp sin balans på ett naturligt sätt och lyfta ordentligt på benen. Även skrittpromenader i koppel där hunden verkligen går och inte travar.

 I lydnadsträningen tänker man också på hållbarheten genom att inte köra flera explosiva pass i rad, utan varva med lugnare träningar. Fartmoment med mycket stopp och vändningar sliter alltid lite extra.
4. Hur fördelar du träningspassen då det gäller detaljer och helhetsträning?

Det beror givetvis på var i träningen man ligger, men generellt tränar man mycket helhet och tävlingstränar en hel del. I helhetsträningen får hunden jobba ett längre pass utan avbrott, men det behöver inte vara helt tävlingslikt såtillvida att man kan välja att träna en viss detalj lite extra i kedjan, lägga in en och annat belöning eller kanske till och med göra om en del som inte funkade så bra. Men helhetsträningen ska fungera som en slags uthållighetsträning där hunden hela tiden jobbar på, växlar mellan olika moment och intensitet. Tävlingsträningen görs så tävlingslik det bara går med “tävlingsmässiga belöningar”, transporter och gärna tävlingsmässiga störningar (folk, hundar, TL mm).

5. Hur minimerar du skillnaden mellan träning och tävling?

Viktigt att redan från början “tänka tävlingsmässigt” med valpen genom att successivt vänja den vid allt den kommer få vara med om på tävlingsplanen. Från att kedja små uppgifter till att jobba i olika miljöer, med kommendering, människor och hundar omkring osv. Olika hundar har svårt för olika saker så det är viktigt att vara uppmärksam på vad ens egen hunds brister (och styrkor) ligger.

För övrigt var det mycket överträning i form av att verkligen lära hunden lyssna på det man säger. En typisk “överträningskedja” kan se ut så här: Sätt hunden 10 meter från konen, gå ut och lägg ut en apport till vänster, skicka hunden till konen – men i stället för apporten så skickades hunden till höger mot en ruta, där kommenderades den att stå och sedan göra en fjärr, vidare tillbaka till konen, från konen kallas den in och får göra ett läggande på halva stäckan, därefter vänder man helt om och skickar hunden vidare på en vittringsapportering, på vägen tillbaka med vittringspinnen får hunden ett stå-kommando och därefter en inkallningssignal, belöning vid sidan och avslut.

Den här typen av överträning gör att hunden verkligen måste ha huvudet med sig hela tiden och lyssna på vad man säger. Så i stället för “jag vet vad jag ska göra och nu kör jag” så tvingas den hela tiden vara open-minded och lyhörd för vad man som förare säger.

Någon frågade om jag tycker det är stor skillnad mellan träningen i de olika länderna. Det kanhända, men det är ingenting jag noterade i detta gäng. Jag tycker skillnaderna i så fall är mer individuella än nationella. Samma sak gäller sättet att ge feed back  till sina träningskamrater som jag tror avspeglar personlighet mer än nationalitet.

Själv fick jag med en hel del bra tankar, fina målbilder och inspiration. Det sistnämnda är inte minst viktigt!!

Vi som var där: Maria Brandel, Lotta Hagström, Sofia Edlind, Anne Dahlin, Helene Pettersson, Ditte Andersson, jag, Jessica Svanljung, Mads Møller, Tine Grønbaeck-Møller, Christina Ingerslev, Maren Teien, Siv Svendsen, Jagna Nowotarska, Magdalena Tecsycka, Varvara Bolsakowa

Bilden på Jessica Svanljungs kommande lydnadsstrjäna Olle, är tagen av Sofia Edlind.