62431_613328775364663_1114140472_n

I söndags samlades Norge, Danmark. Finland, Ryssland, Polen och Sverige på Åkerby Herrgård www.akerbyherrgard.se utanför Nora för att utbyta erfarenheter och tankar kring lydnadsträning.

Förutom ett trevligt boende och god mat finns stora gräsytor på vackra Åkerby. Vi fick plats med tre väl tilltagna planer med tält och plastband för att få det så tävlingslikt som möjligt för både oss och hundarna. Förutom lydnadsträning har vi dessutom tränat vår engelska dessa dagar, då vi beslutade att det fick bli det gemensamma språket under både träningspass och middagar med tanke på de ryska och polska deltagarna. Jag lovar att det blev många skratt när vi letade efter ord som inte fanns i vår vokabulär. Vet ni till exempel hur det går till att träna “holyness” i stället för details. 😉 Och att man faktiskt kallar uppställning för “parking” i Polen och att vårt Z går under benämningen “lightning” i Danmark. Och kommer man som TL inte på att apport heter “dumble” kan man alltid säga “Throw the damn thing!”

Jag har sett mycket och bra träning dessa dagar och många otroligt härliga hundar. Det jag själv tycker är allra mest intressant är att få ta del av hur olika tränare tänker och hur alla använder sina kunskaper på bästa sätt. För en sak är säker – det finns inte ett sätt att träna hund. Inte två eller tre heller. Hundarna är olika och vi själva är olika, och som träningskompis känns det viktigt att inte bara ge feed back utifrån sitt eget sätt att tänka, utan snabbt försöka få en uppfattning om hur den andra tänker och hur dennes hund är tränad. Det tycker jag genomgående funkade väldigt bra i grupperna.

Själv tycker jag det är oerhört viktigt att lyfta fram det som är bra – vilket inte var särskilt svårt i det här gänget. Det som är snyggt och bra vill man ju bygga vidare på och det får aldrig tas som självklart. De bitar som behöver förbättras diskuterar man gemensamt, och även fast man känner sin hund bäst själv så är det väldigt nyttigt att få helt nya ögon på sig och höra andras uppfattning. I synnerhet då det gäller helhetsträningen (eller the holyness som det numera heter), och den tävlingsmässiga träningen.

På kvällen efter middagen samlades vi och diskuterade frågor som 1.Hur tänker och agerar du då hunden gör fel i träningen? 2. På vilka olika sätt jobbar du med att förbättra dig själv som coach till din hund? 3. Hur tänker du när du planerar dina träningspass? 4. Hur fördelar du träningspassen då det gäller detaljer och helhetsträning? 5. Hur minimerar du skillnaden mellan träning och tävling? Det är ganska svårt att kortfattat återge alla svar, i synnerhet eftersom de varierade mycket. Men jag tänkte göra ett försök att sammanställa några av svaren i en kommande blogg.

Själv är jag ganska klar över mina styrkor respektive svagheter som hundtränare. En av mina bra sidor är att jag lätt och snabbt kan gå in i fokus och inte är särskilt störningskänslig. Jag har dessutom ganska lätt för att hitta en bra känsla tillsammans med min hund. En svaghet är att jag i bland blir lite diffus vilket gör att gränsen mellan ett bra och mindre bra utförande kan bli otydlig för min hund.

Att hålla på kriterierna är ett populärt uttryck. Men då måste jag ju också vara 100% säker på att jag har rätt kriterier i alla olika sammanhang. Och exakt veta vad skillnaden mellan “mindre bra” och “fel” är i varje ny situation. Och när är det värt att börja “pilla” med något som är ganska bra, i strävan att få det ännu bättre, även fast risken är stor att det falerar i en annan ände? Eller att min hund blir låg/osäker/stressad/ljudar och får en taskig känsla i momentet som kanske visar sig först på tävling.

En övergripande del som jag kommer ta med mig i min fortsatta träning är att om Tarzan gör fel på grund av att han blir för ivrig och inte tänker till, då måste det kosta honom lite. En utebliven belöning och ett nytt försök ser han inte som någon stor förlust. Så där ska jag prova att ge honom en kortare time out och en påminnelse om att “nu måste du tänka till”. Att inte få fortsätta träna direkt tror jag kan ha två positiva effekter. Dels att han ser det som en stor förlust och förhoppningsvis lär sig tänka till första gången. Och dels att han kommer ner något i aktivitetsnivå. Jag har tidigare inte jobbat så mycket med time out på någon av mina tidigare hundar, helt enkelt för att jag inte trott det passat någon av dom. Men i Tarzans känns det som att det skulle kunna funka.

Maria hade med sig en lite present till mig från Dani Padros – en av de spanska deltagarna på lydnads-VM – som förärande mig med en spansk landslags t-shirt. Mycket ärofullt, och jag kommer bära den med stolthet. Viva Espania! 🙂