130702 026

Denna tisdagsförmiddag har gått i rehabs tecken.

En gång i veckan åker jag till Marie Söderström på Norsholm för att låta Mick traska på vattenbandet och vibba, plus att Marie känner igenom honom ordentligt. Däremellan får han gå över cavaletti här hemma, börja simma lite och röra sig mer och mer fritt. En hel del skritträning blir det under promenaderna, då jag verkligen försöker få honom att och sträcka ut benet framåt ordentligt. Sedan operationen för dryga två månader sedan har han tappat rejält med muskler, i synnerhet på bogen men även i ryggen och rumpan. Så en allmän uppbyggnad av hela kroppen känns viktigt att få till innan det är dags att låta honom börja få träna lite smått igen.

Själv har jag under några veckor haft ont under högerfoten. Det har blivit en hel del långa, sköna promenader under semstern och jag försöker också löpträna lite smått. Tyvärr har jag inte varit så jättenoga med vilka skor jag haft, utan av ren bekvämlighet satt på mig mina numera rätt nerslitna gympadojor. Smärtan har ofta varit värst efter vila och minskat när jag rört på mig och då tänkte jag att det borde ju vara bra att hålla i gång…

Men riktigt så enkelt är det inte konstaterade min friskvårdsguru och goda vän Gunilla i dag, då jag kom linkande in till hennes mottagning och klagade över att jag knappt kunde sätta ner foten. “Hälsporre” sa Gunilla omedelbart då jag pekade ut den smärtsamma punkten, och så fick jag – förutom massage – ett träningsprogram för fötter och vader (den högra vaden var helt spänd!) plus ett par Back on Track-sulor som jag ska använda i skorna.

Gunilla som känner mig rätt väl, betonade vikten av att inte fortsätta anstränga foten mer än nödvändigt. “I värsta fall kommer du inte kunna sätta ner foten överhuvudtaget, och definitivt inte träna, varken hund eller dig själv!” Och det var ju en kommentar som jag omedelbart tog på fullaste allvar.

På hundträningsfronten inte så mycket nyheter. Vi har börjat med elitrutan, lagt lite fokus på stadgan i Z-skiftena och jobbar med dirigeringsapporteringen. Han är absolut inte säker på linjerna från dirigeringskonen ännu och likaså jobbar jag mycket med stadgan vid konen. För tillfället är apporterna utbytta mot godisskålar (som inte riktigt har samma värde som apporterna) och jag tränar på att röra min arm utan att hans ska dra i väg. Inte så lätt som det kanske låter…

Förutom rutor och dirigeringar försöker jag få in två, gärna tre helhetspass varje vecka där vi tränar längre kedjor och hela program – vissa gånger med enstaka belöningar och andra helt tävlingsmässigt. Tarzan behöver mycket sådan träning då han gärna gasar i gång lite extra då belöningen uteblir. Men efter att ha lagt en stor del av träningen på just helhet börjar kunna hålla ihop riktigt bra, även då jag bara tävlingsbelönar.

Förutom den praktiska träningen har jag även knåpat i hop ett litet mental träningsprogram för egen del. Det kan se lite olika ut beroende på vad vi tränar just den dagen, men jag påminner mig om mina egna uppgifter innan varje pass och ser till att jag -oavsett vad som händer – håller på dom. Och det är både praktiska/fysiska uppgifter och mentala känslomål. Jag har gjort det ganska lätt för mig genom att ofta jobba med samma uppgifter, i syfte att få dom automatiserade.

Då det gäller bitar som strular i träningen och som vi har svårt för, gäller det att jag är extra genomtänkt. Mellan varven glömmer jag ändå bort mina uppgifter, i synnerhet om jag blir lite stressad. Men om jag fullständigt tappar bort mig själv, pausar jag och pratar mig tillrätta. Det brukar hjälpa. 😉

Jag har också upptäckt att det är svårt att vara irriterad då man pratar norska. Inte för att jag direkt kan norska, men man kan alltid låtsas. Min kompis påstår på fullt allvar att det faktum att norska ekipage ofta har så härlig framtoning och attityd beror på det norska språket. Det kanske inte är hela sanningen, men något ligger det nog i det. Jag menar, jämför “mycket bra” med “kjempegreit!”… 😉

För övrigt tror jag det har större betydelse hur man säger något än vad man säger. Ett “nää” har definitivt en annan innebörd för mina hundar än ett “nej”. Och ett bekräftelseord som “fint” eller “duktig” skapar olika känslor beroende på hur dom sägs. Jag försöker även tänka på det då jag jobbar med ordförståelse. För oss betyder “sitt” alltid sitt, oavsett hur vi betonar det. Men funkar hundar likadant då det gäller det mänskliga språket? För oss är det fyra bokstäver, men för hunden är det ett ljud.

Så jag kör lite norska mellan varven, mest för att glädja mig själv. Tarzan är ofta glad, oavsett vad jag säger men kanske han ändå känner sig lite extra duktig när han på klingade norska (nåja) får höra att han är en “flink gutt!” Det är värt att testa..!

Filmsnutt på Rutan… Det blir lite mer göy på norsk!!